Veckans hjälte är vida känd för att på egen hand ha skurit av sig ena örsnibben.
Ordet episk har blivit mycket populärt på senare år, men det används lika felaktigt som ordet atlet. I bägge fallen naturligtvis en följd av bristande kunskaper i svenska och överdriven lyhördhet för engelska fraser. Men i Bernardo Bertoluccis i verklig mening episka dubbelfilm 1900 (det var titeln, produktionsåret var 1976) skär en man örat av sig. Mannen är lantarbetare och gör det i protest mot nära nog feodala arbetsförhållanden ända in på 1900-talet.
I Kiruna filmstudios styrelse satt i flera år, så länge han var kvar på Institutet för rymdfysik, en flamländsk man, som alltid cyklade till och från jobbet (som vi vet ligger en bit bort) och kom till filmstudions visningar på samma hoj och alltid för sent. Såvitt jag vet följer han än idag verksamheten på distans. Inte så svårt för honom, för han lärde sig svenska som en infödd. Alltnog, denne man skulle nog ha synpunkter på vårt uttal av den store målarens namn, som stavas van Gogh. Man goggar emellertid inte konstnärens namn utan säger något i stil med choch eller xox. Ljudet, om det nu bör anges med ch eller x, ska låta ungefär som första ordet i tyska »Ach, du lieber Augustin«, om någon minns den sångslingan. Adelstiteln hör till efternamnet och stavas med v, som i likhet med tyskan uttalas som f, så van Gogh säger man alltså som fann choch.
Eller vad fasen: vi Sverige säger väl fann gogg, då vet vi vem vi talar om.
Det fanns således på andra halvan av 1800-talet en stor nederländsk konstnär, som hette Vincent van Gogh. Om denne gigant har mycket skrivits och flera filmer gjorts. En del filmälskare är ointresserade av sådan bildkonst men kan ändå tycka det är spännande att följa de här skönandarnas liv. Bara det där med örat lockar ju.
Redan 1952 gjorde den svenske konstintresserade skådespelaren Hans Eklund en femton minuters kortfilm om van Gogh med hela dennes namn som titel. Fyra år senare spelade Kirk Douglas målaren i fråga i filmen Han som älskade livet, i vilken en annan känd skådespelare, Anthony Quinn, spelade en annan känd konstnär, Paul Gauguin.
Alff, Arctic light filmfestival, visade härom året en underbar variant; en tecknad – rentav oljemålad – film om van Goghs senare öden och äventyr, Loving Vincent från 2017. I denna polsk-brittisk-amerikansk-schweizisk-nederländska film av Dorota Kobiela och Hugh Welchman är hela berättelsen målad i just den stil, som var van Goghs kännemärke. I rörliga bilder! Då kan man väl till och med bli intresserad av själva konsten?
Tekniken påminner om den som används i en av de tjeckoslovakiska klassiker filmade efter science fiction-böcker, Det fantastiska äventyret (1958), där Karel Zeman sökt efterlikna de för tiden typiska randade illustrationerna från Jules Vernes bok. Visad av filmstudion, senast på 1970-talet…
Denna vecka skulle Kiruna filmstudios decemberserie ha tagit sin början med ännu en film om denne man, kanske en ny version av »Han som älskade livet«? Filmen från 2018 heter Vincent van Gogh – Vid evighetens port, och konstnären spelas av Willem Dafoe, den andre konstnären – Paul Gauguin – av Oscar Isaac.
van Goghs stil lockar till efterapning. Man kan fråga sig, vem som är vem på porträtten och i den tecknade filmen om honom…
Vem av dem är egentligen Douglas, Dafoe eller den riktige van Gogh?
Personligen undrar jag, vad det är i denne Dafoe som lockar till så speciella rolltolkningar, som när han 1988 fick föreställa Jesus i Kristi sista frestelse. Är det hans rådbråkade yttre? – Sådant kan äga dragningskraft. Lars von Trier tog honom till den manliga huvudrollen i den i mångas ögon förfärliga Antichhrist 2009. Hur som haver är han en skådespelare med oändligt många filmroller bakom sig.
Nu gäller det alltså för honom att föreställa van Gogh, innan öronen trillar av. Regissören Julian Schnabel har tidigare framställt anmärkningsvärda konstnärer som Basquiat – den svarte rebellen (1996), visad av filmstudion. Dagens film överlåter jag stillsamt åt ärade läsare att leta fram bland strömmande tjänster, så länge som vi begränsas av den rådande pandemin. Då kan envar själv göra sig en föreställning om, varför ett öra rök.
Grönkålsgatan i fråga, Beale Street, är en gata i staden Memphis i Tennessee i Förenta staterna. Eller i New Orleans, det finns väl flera. Runtom i världen finns det många särskilda gator och platser att göra film om. Notting Hill (1999) har mången nog hört om, ett område i London i vilket även barnfilmen Paddington (2014) spelades in. Skulle inte tro, att området är något slags getto, för de flesta filmer som vill dra in kosing, utspelar sig bland medelklass med resurser att uppleva något här i livet.
I denna trakt finns den ännu mer och för sina affärer och antikmarknad kända Portobello Road, så känd inom filmen, att den ägnades en hel sång i Walt Disneys alltför bortglömda film Sängknoppar och kvastskaft (1971). En del av de däri tecknade figurerna återanvändes två år senare i den tecknade versionen av Robin Hood.
Jodå, Disney hade ännu tidigare, 1952, gjort en vanlig Robinfilm med samma titel med Ken Annakin som regissör. En riktigt bra tolkning, om ni frågar mig, som i barnaåren hade en Robin Hood-period, då jag på biblioteket lånade alla böcker som fanns om denne till stråtrövare förklädde frihetskämpe. Med olika författare bakom samma mytiska berättelse blev det vissa skillnader, som tillfredsställde en grabbs fantasi och gjorde myten mer trovärdig. Som att läsa de olika evangelierna, kanoniska såväl som apokryfiska. Det gjorde vi i skolan, Robin var en fritidsaktivitet. – Ja, det apokryfiska var väl också något utanför skolan, om jag tänker efter.
Till yttermera visso användes samma område av Beatles-regissören Richard Lester för Greppet, 1965 (på originalets språk följdes titeln med … och hur man får det, greppet, alltså; hur man således får brudar)För övrigt en film som den unge Forseth såg, då filmen var ny och betraktaren ung. Jag tyckte denna prisbelönta film var rätt kul, minns jag. På 1980-talet såg jag den igen på teve och kom att undra, hur i all sin da’r jag hade kunnat begripa och tycka om den filmen. Men man blir helt enkelt dummare med åren, om man ser många filmer gjorda i den för tillfället gällande huvudfåran.
Om det var lätt att filma i Notting Hill, hur många böcker och filmer har då inte beskrivit delar av Paris? I det fallet ligger nog andra länder i lä, men det betyder inte, att man i parisiska filmer talar franska. Fria sinnen från hela den europabesjälade delen av världen skrev under förra århundradet böcker om eller målade av staden och bosatte sig förstås i densamma för att insupa dess intellektuella atmosfär, vilket Woody Allen så sent som 2011 anspelade på i Midnatt i Paris. Många amerikanska filmer spelades in där, men det betydde inte, att alla i dem talade franska. Ett exempel på det visade Sveriges Television nyligen med Jag minns Paris från 1954, vari en av amerikanska föräldrar i Paris uppvuxen dam, Elisabeth Taylor, charmas av en amerikansk reporter, Van Johnson, som stannar i decennier men vägrar att lära sig språket och till och med hutar åt folk som inte talar engelska. Kvinnan i fråga har aldrig varit någon annanstans och talar naturligtvis språket såsom infödd – men längtar ändå »hem« till den kontinent hon aldrig satt sin fot på.
Eva Lindfors och Marie Öhgren har skrivit en filminspirerad bok om denna anmärkningsvärda stad, Filmälskarens guide till Paris, i vilken de går igenom stadens karta sida upp och sida ner och vid varje hörn, där någon film har spelats in eller någon biograf står eller har stått nämner densamma och visar en bild om den och från filmen i fråga. Underhållande läsning att ha med sig som tågluffare. Författarna har nog sett de flesta av filmerna, erfarna medlemmar i filmstudiorörelsen, SFF, som de är.
Som en livs levande sådan reseskildrare var Jan Myrdal, som skrivit böcker och artiklar om snart sagt varje hörn av världen. En gång reste jag länge med tåg samtalandes med honom. Och fick inblick i krigshistorik i och med att hans far under andra världskriget satt i regeringen och Jan själv då som ung öppnade hemmets dörr, när en anonym tysk minister ringde på och bad att få tala med fadern, Gunnar Myrdal. När så Gunnar kom till dörren, kände denne igen tysken och släppte motvilligt in honom. Ja, Jan sa motvilligt, för mannen var visserligen för fadern en gammal bekant men mitt i brinnande krig ett veritabelt spöke. I ett slutet rum bad mannen Gunnar, i dennes egenskap av regeringsledamot, att till de allierade förmedla ett budskap om ett förestående attentat mot Adolf Hitler…Konspiratörerna ville väl sluta separatfred och samla krafterna mot Sovjetunionen. Detta fick förstås unge Jan inte veta just då utan ett halvår senare – när ministern avrättats där nere i Tyskland.
Om sådant hade jag kunnat läsa multum, men härom året hade jag behövt diskutera en 2014 tryckt amerikansk bok, som jag i Jan Myrdals och Gun Kessles 50.000 band stora efterskänkta bibliotek på nedersta planet av en händelse fann och efteråt beställde till Kiruna bokhandel för att allvarligt läsa igenom; författaren hävdade att USA främst bildades för att säkra slaveriet, inte för några tebalars skull.
I somras befann sig Myrdal på sin födelsedag hemma i Varberg, medan jag var 50 – 60 mil därifrån och lätt hade kunnat åka dit, om jag bara förskjutit ett möte med kamrater någon dag. Det gjorde jag inte, och nu är det för sent. I hela mitt liv har jag tagit felaktiga beslut. För mig har Jan Myrdal varit en person som jag tagit mycket stor lärdom av, inte bara som skildrare eller vägvisare. Även om många av er som läser detta kanske avskyr honom. En av mina allra första livsvisdomar han gav mig var indirekt: ett ledarstick jag i DN/SvD läste på min officersmäss hävdade, att »nu har den där Myrdal gått och förordat dödsstraffet också« (saxat ur minnet). Vid första bästa permis letade jag rätt på Myrdals egen text och fann, att han hade citerats ur sitt sammanhang. Så lärde jag mig, hur man kan snedvrida en annan människas uppfattning och sedan sprida förvanskningen, långt före de sociala mediernas »falska nyheter«.
Kessle och Myrdal dök upp i Afghanistan i sin cittra, han var närvarande vid ett samtal hans far hade med den indiske kämpen Jawaharlal Nehru, red elefantrygg i Kambodjaoch träffade många landsledare och utfattiga stridande indier i djungeln. I Turkmenistan fick han goda intryck, som sedan förbyttes i mindre goda, och då kastades han ut. Så gick det en tid för honom i Kina också, men han var väl aldrig i Nagorno-Karabach?
Detta »lilla« krig i »Höga Karabach« – det andra efter Sovjetunionens upplösning – har tvärt avslutats, med seger för ena parten, berättar SVT. Att krig faktiskt avslutas och fördrag skrivs under, ska man vara glad över i dessa dagar. Men, som nämndes i förra krönikan, har konflikten en vidare betydelse, som vi i våra trakter har anledning att notera.
Kartbilden visar dagens läge i grova drag.
Notera två Azerbajdzjan, den ena är en azerisktalande enklav inne i Armenien, utan landförbindelse med moderlandet. Det färggranna området är motsvarande enklav inom Azerbajdzjan; en armenisktalande en, som dock fått en kort korridor till »moderlandet« Armenien. Naturligtvis talar alla inblandade dessutom vad som här är lingua franca: ryska. Det får en att tänka på inbördeskrig. I det här fallet återstår bara det gula området för Höga Karabachs armenier, resten hade de tillkämpat sig tidigare och nu förlorat. Därvid var staden Sjusji/Sjusja betydelsefull, kanske för att den ligger 800 meter högre än Stepanakert och inom skjutavstånd. Skottfältet måste ha varit bra.
Armenierna behåller hem, språk och kultur. Hoppas fördraget håller! För oss är dock tankeställaren den, att armenierna absolut ville ha autonomi för sin enklav, allra helst bli självständiga, fastän de geografiskt låg i ett annat land. Så är det emellertid på större delen av jordens landmassa. Folken är sammanblandade. Vissa är fastboende i jordbrukskulturer, andra är nomadiserande med hjordar av mer eller mindre tama djur regelbundet vandrande genom samma trakter. Det är klart, att folkslagen då blir blandade, och lika klart är att de lär sig språk som ingenting och att det finns något slags gemensamt umgängesspråk.
Jämför nu Nagorno-Karabach med Nordkalotten! Låt oss med vild fantasi och för tydlighetens skull spegelvända kartbilden och spekulera i, att Sverige vore som de azerisktalande, Finland som de armenisktalande och de i Sverige belägna kommunerna Pajala och Övertorneå också som de armenisktalande. (Vi vet idag förvisso, att de i Sverige finsktalande lika gärna talar svenska – men på motsvarande sätt är det väl i Karabach också?) Den storpolitiska idén är, att alla med samma språk ska ingå i samma land. På kartbilden skulle alltså alla i det nedtonade området inne i Sverige få självständighet från Sverige och fri lejd till Finland.
Idén är långt ifrån ny eller lokal, den finns världen över. En skånsktalande officer på Jägarskolan sa en gång, att det var tur, att vi i Norden är befriade från det tänkandet; att vi lever i ett och samma land utan nationalitetsgränser. Jotack, det sa han innan saken blev aktuell på vår kant.
Att varje folk har rätt till eget land är en riktig levnadsregel, se bara på Åland, Färöarna och Grönland. Men det betyder inte, att avskiljande alltid är den rätta lösningen. Vad är det som gör, att vi här tar lugnare på detta dilemma?
Avslutningsvis tycks pandemin nu krypa in i Kiruna filmstudios verksamhet. Det i veckan nyliga beskedet om högst åtta personer ihop gäller förvisso inte förrän den 24 november, vilket skulle innebära stopp för decemberserien. Men sistlidna torsdag (då denna krönika borde ha varit publicerad, om inte personliga omständigheter ändrat på det) visades dock den programenliga filmen, If Beale Street could talk (2018), efter en vad jag kan se oöversatt roman av James Baldwin. Den kunde alltså ha handlat om vilken Grönkålsgata som helst i någon med slavättlingar befolkad stadsdel i landet i fråga. Kanske rentav i huvudstaden Washington, som i Göran Rosenbergs prisbelönta dokumentärfilm Den svarta staden med det vita huset (1989). Som namnet säger en stad till största delen bebodd av slavättlingar och en gång byggd av slavar.
Om inte denna Beale Street-film nästan varit befriad från vita skådespelare, skulle man ha tagit den för en bitterljuv romans. Men under alltihop ligger Förenta staternas onda samvete och pyr, det som den senaste tiden tillfälligt blossat upp i form av Black lives matter, Svarta liv räknas. Nöjer de sig verkligen med det? – Vi som sett denna film har delgivits en verklighet, som för oss varit omöjlig att föreställa sig. Men för dem det berör helt enkelt något som tillhör grunduppfostran.
Och så visades i direkt anslutning till denna stillsamt skakande upplevelse först som sist den allra sista filmen, Bakom stängda dörrar (2012), en lika stillsam men här lömsk fransk historia av François Ozon. Och därmed var Kiruna filmstudios hösthistoria all!
Mycket hände på en gång, när filmstudion skulle visa 2019 års version av Les misérables.
Projektorn startade inte, den ende som kunde hjälpa drabbades samtidig av att dottern kraschade med bilen och undertecknad slet håret och blev skallig på kuppen. Föreställningen inställdes och visas nu i stället en tisdag dagen före filmfestivalen, Alff.
Festivalens invigningsfilm är svensk och heter Orca (2020) med för närvarande ytterst närvarande Vera Vitali och regisserad av Josephine Bornebusch. Påverkad av pandemin handlar den om pandemin i den meningen, att det blev ett annat slags film med avstånd. Orca betyder späckhuggare, och en film med just det namnet och den betydelsen kom ut 1977 i regi av Michael Anderson. Inte en mysfilm, precis, men festivalen pyser med sin »Orca«.
Allas vår Stellan har i den norska filmen Leva på hoppet (2019) en stor familj, i vilken hustrun rätt vad det är diagnosticeras med cancer, vilket verkar ligga i tiden. Den är regisserad av Maria Sødal. Om inte Stellan räcker som igenkänning, så heter han Skarsgård i efternamn i likhet med alla sina ättelägg, som vi nuförtiden ser i en rad olika åldrar i en lika lång rad filmer.
Den roliga titeln The painted bird är rolig, därför att det inte talas engelska alls i denna tjeckisk-slovakisk-ukrainska rulle från 2019. Det låter som om den handlar om någon kakadua, men det är ett långt krigsdrama. I svart-vitt. Så var det ju med filmstudions nyss visade Bait (2019) också och det har blivit vanligare att återgå till det, som var standard så sent som på 1960-talet: de flesta filmerna var svart-vita av ekonomiska skäl och var inspelade på celluloid, som då för övrigt var världsstandard. Återgå kan vara ett missvisande ord, snarare känner filmarna sig idag befriade från att följa sista skriket inom tekniken. De kan välja teknik utifrån vad som bäst gynnar filmens anda i fråga. »Bait« spelades in på 16 mm-celluloid, »The painted bird« på 35 mm (de visas dock alla med digital bioteknik idag).
Amerikanska Elisabeth Moss har vi på några år sett i framträdande roller i Jane Campions nyzeeländska teveserie Top of the lake (2013 – 2017) och den amerikanska The handmaid’s tale (2017 – 2019) efter Margaret Atwoods 1985 utgivna bok Tjänarinnans berättelse, som det förra året utkom en uppföljare till, Gileads döttrar, med möjlig bäring på det jag på denna plats skrivit om Förenta staterna… På Alff är hon med i thrillern Shirley (2020).
Allt detta och mer därtill på årets Alff från den 11 till och med den 15 november.
På tal om »Gileads döttrar« (om ett tänkbart USA) och amerikanska presidentval: nu har jänkarna till slut fått sin president, om inte allt omintetgörs av någon omräkning. I morse öppnade jag mitt lilla nyhetsankare sedan det väckt mig klockan sex, och då råkade jag rätt in i Joe Bidens stora tal i Wilmington. Det var bra, mycket bra, och amerikanerna har nu återigen en polerad politiker på plats. En sådan som vi är van vid. Vad gossen Ruda kommer att göra nu, får vi säkert strax se.
Men hälften av imperiets röstande förefaller att vilja ha en Ruda som Donald Trump, en som domderar, svär och är som folk är mest. Borde vi ha det så, kanske? På industriarbetsplatsen är det enligt min erfarenhet högt i tak och kamraterna kan komma att säga vad fasen som helst och när som helst på ett annat sätt än i välvårdade rum på ett kontor. Möjligen helt utan bevis för sina påståenden, men då kan de ju diskuteras. Polerade politiker känns ofta oäkta på sådana ställen.
Den högst produktive journalisten Stefan Lindgren kallar 2020-11-05 Donald Trump »en galen produkt av ett romarrike på dekis«.
Samme journalist Lindgren med många böcker i sin meritförteckning ger ut veckobladet Ryska posten och skriver, som många bloggare, om allt möjligt på sin hemsida. Men inte om blonda lockar, han ger allvarlig information från hela det ryskspråkiga området, det tyskspråkiga och mer, så länge det har bäring på ryskan och dem som lever i den. Och de är i Europa fler än de tysktalande och talar därmed världsdelens största språk, som därtill talas i stor utsträckning i många asiatiska länder. Hur många journalister bevakar denna del av världen utan att kräva, att alla intervjuoffer talar engelska (och därmed tillhör kretsar med andra åsikter än de som inte kan engelska)?
Förvisso har de stora medierna rysktalande korrespondenter, men hur mycket har de grävt i exempelvis det nu pågående kriget mellan delar av Azerbajdzjan och Armenien? Visst påverkas hela världen av presidentvalet i USA, men det här kriget pågår och ligger oss närmare.
Sagde Lindgren har den 18 oktober i Ryska Posten tryckt en översättning av en intervju som Dmitrij Kiseljov nyligen gjort av ledarna för Azerbajdzjan Ilham Alijev respektive Nikola Pasjinjan, som leder de armenska utbrytarkommunerna inne i detta land. För att pejla vilka principer de utgår ifrån.
Låt oss därvid för förståelsens skull låtsas att detta krig pågår i nordligaste Sverige och Finland, varvid vårt land geografiskt omvänt skulle motsvara Azerbajdzjan och Finland Armenien. De armenisktalande (»finsktalande«) kommunerna inne i Azerbajdzjan (»Sverige«) motsvaras då av Pajala och Övertorneå, vilka ligger nära Armenien (»Finland«) och också talar armeniska/finska, trots att de befinner sig inne i det Azerbajdzjan/Sverige, som annars har azeriska/svenska som modersmål. Det är dessa kommuner konflikten handlar om, de kallas i våra massmedier Nagorno-Karabach (på finska Vuoristo-Karabah) men betyder Höga Karabach.
AzerbajdzjanskeAlijev säger i intervjun:
Under inga omständigheter kan Azerbajdzjans territoriella integritet kränkas. Azerbajdzjan kommer under inga omständigheter att ge sitt samtycke till Nagorno-Karabachs självständighet. Men samtidigt bygger vårt förslag på att det armeniska samfundet och det azerbajdzjanska samfundet i framtiden borde leva fredligt och samexistera på Nagorno-Karabachs territorium.
Men enligt armeniern Pasjinjan är:
…rätten till självbestämmande för folket i Nagorno-Karabach en »röd linje« som Armenien inte kan backa från.
Armenien har hela tiden varit redo för en kompromiss. […] Men Azerbajdzjan vägrade att underteckna dessa avtal eftersom man inte ville och fortfarande inte vill acceptera rätten till självbestämmande för armenierna i Nagorno-Karabach.
En mycket principfast herre, låter det som.
Synbarligen förespråkar den azeriske ledaren ett tillstånd, som tycks rätt likt det vi på Nordkalotten har idag, medan den stenhårde armeniern förespråkar att kommunerna i fråga får bryta sig ur landet Azerbajdzjan och bli självständiga (som eget land?) eller ansluta sig till Armenien, fastän de inte riktigt sitter ihop med det.
Hur ofta har ärade läsare informerats om denna ståndpunkt?
Nog om detta. Under tiden rasslar vi vidare med film på Kiruna filmstudio. På den ovanliga dagen tisdag visar studion alltså »Les misérables«, förlagd till dagens Paris, och dagen efter kastar vi oss in i en av kända skäl förkortad upplaga av Arctic Light Filmfestival. Att den ändå blir av är väl ett hälsotecken på Kiruna, om man får säga så.
I presidentvalstider finns det andra länders presidenter som väljs och stannar kvar utan att väljas, men föga ägnas de den uppmärksamhet som den här, ni vet. Inte ens på film.
Hur lätt blir man inte påverkad av den litteratur eller den filmkonst man följer? Bara ordet »filmkonst« kan få de små, små håren på armarna att resa sig – inte »de små, små grå cellerna«, som Hercule Poirot får att resa sig, när en mördare ska avslöjas. Håren reser sig kanske för att namn som Ingmar Bergman och Federico Fellini osökt ger sig till känna, vilket många inte vill vara med om. Bättre då om Daniel Craig och Julia Roberts dyker upp inför ens stilla sinne.
De flesta av oss i den här delen av världen är uppfödda med amerikansk film och litteratur översatt från det anglosaxiska tungomålet. Plus svenska, tack och lov. Undertecknad är därvidlag inget undantag. Jag såg jänkare vinna alla krig, så fort jag var gammal nog att smyga in på barnförbjudet, vilket dåförtiden var enda alternativet till barntillåtet. Elvaårsgränsen kom senare, ganska lägligt för mig. Barnförbjudna filmer hade för all del länge visats som matinéer för barn genom att några scener klippts bort (ofta bara sekunder), och vips hade de blivit barntillåtna!
Mitt uppvaknande kom under skolåren, kanske för att någon hade påpekat, att den mängd litteratur som på någon dag skrivits på ön Manhattan och översatts till svenska motsvarade fyrtio års produktion av romaner på persiska. Och jag som hade lärt mig att USA vann såväl Koreakriget som alla andra krig (vilka jag vid den tiden ännu inte hade insett ofta var startade av just USA ända sedan 1800-talet). Särskilt minns jag utan att minnas titeln en krigsfilm jag tidigt tog mig in på, i vilken hjältarna tog kål på nordkoreaner (som förstås behandlades som ett annat folkslag än koreaner, vilka de i själva verket hade splittrat). Jag minns inte filmen som dålig, men den långt senare gjorda Mash (1970), följd av teveserien med samma namn 1972 – 1983, blev mer »neutral«. I all försiktighet opererade de i den en och annan nordkoreansk krigsfånge och bekräftade därvid i alla fall att dessa hade samma anatomi som vi andra.
Men även en då lite mer öppnad syn hade öppnats på engelska. Ändå författas det på alla möjliga språk, medan unga svenska journalister inga andra språk kan än svenska och engelska i enlighet med den hundlika svenska mentaliteten att fullständigt anpassa sig till segerherrarna från andra världskriget (till skillnad från åren före, då tyska språket var ett stort främmande språk i vårt land). Men ryskan, franskan och kinesiskan, då – de var ju också segrarspråk? Jodå, men de räknades inte. Därmed har vi i årtionden gått miste om stora delar av världens litterära och filmiska arv och har ingen aning om, vad som rör sig i huvudena öster om Systerbäck (gränsån mot Ryssland när det självständiga Finland bildades).
Alltså har det trumpetats med segerbasuner om en handlingskraftig USA-president, som från stridsledningssäte på rymdfarkost egenhändigt avvärjer krig mellan planeters olika befolkningar.
Denna film har ett så långt namn, att undertecknad inte återfinner det; och var ska man då söka – bara sökordet superhero på IMDb ger 5.166 träffar…
Även jag kan se på pang-pangfilmer som denna. Understundom av misstag, ibland för att de kan vara intressant gjorda och rentav spännande tidsfördriv. Men om vi får en skev världsbild för att somliga sitter på andra sidan Atlanten och just därför tycks alldeles skyddade (vilket inte gäller längre), så är vi utsatta för det som de själva kallar psy-ops, det vill säga psykologisk krigföring. Detta påstås ju hela tiden ske från Ryssland, vilket väl är en del av sanningen, men om man låter sig lita på en så skevt fördelad bild som den vi visas, så är man ju redan ett propagandaoffer.
Idag röstar de officiellt i Förenta staterna för att välja president. Detta val har i svenska medier följts så till den milda grad, att alla konstigheter med valet klarlagts utan att den största konstigheten – att det militärindustriella komplexet kanske lägger krokben för Donald Trump för att han inte är tillräckligt krigisk att få fart på vapentillverkningen. Och så skulle därmed de svenska medborgarna lättas av att Joe Biden vunne och så småningom kanske gör just det… startar ett nytt krig någonstans. USAs livsluft.
Fast ho vet. Trump har dragit sig ur stora kärnvapenavtal med Ryssland och Iran, och i det senare fallet kom det så otippat, att man redan där kan ana komplexets osynliga hand. Kanske det därför smäller där.
Svenska Dagbladet tryckte den 23 oktober Thomas Steinfelds artikel Så blev Sverige Europas mest amerikaniserade land, vilken visade just det jag i skolåldern fått lära mig. Han exemplifierar med en svensk bloggare, som flyttar till New York: »Jag är verkligen glad över att ha hittat hem här i NYC«. Inte ett hem utan hem. Hur kommer det sig, att miljoner simmar över älvar och gräver sig igenom jordmassor för att ta sig in i USA, medan en blond svenska utan vidare får grönt kort och kallar staden sitt hem?
Och den 29 oktober tryckte de en från The Atlantic översatt lång artikel av Mike Giglio med den i halloweentider aningen passande rubriken Milisledaren: »Vi har hamnat i inbördeskrig«, vilket kanske kan tas med en nypa salt, men bara en nypa. I filmens värld lyckades – som jag minns det var det i näst sista omgången 2018 – den amerikanska teveserien Homeland på allvar göra troligt (trovärdigare än i nämnda tidningsartikel), att ett sådant scenario faktiskt är möjligt. Det stärks av den på riktigt oavslutade upprördheten beträffande den svarta befolkningens läge ända sedan slaveriet avskaffades, då affärsintressen några år efter inbördeskriget gjorde slut på den omskolning som i bästa välmening inletts uppifrån för att göra negrer till medborgare. Men genom att omskolningen lades ner gjordes dessa i stället till en underordnad befolkningsgrupp som absolut inte skulle få bli medborgare utan lättkontrollerade socker- och bomullsplockare som förut, för vilka det finns amerikanska ord som kan sammanfattas som svartingar, något som tidigare inte riktigt varit synonymt med slav (som ju liksom en fri man kunde ha varit färgad hur som helst).
Hollywood har ett problem här. De har till dags dato inte lyckats göra en film om denna omskolning, som få utomlands ens har hört talas om (också en följd av psykologisk krigföring). Kanske kan man säga att vår danske provokatör Lars von Trier försökt nalkas detta ämne med den oavslutade trilogin Dogville (2003) och Manderlay (2005), men det hudflängdes han av Hollywood för. – Varför det, då?
Så hur statschefer utses på alla andra håll vet vi föga om, då de valen inte längre bevakas på samma sätt, som då vi lärde oss att Finland vart sjätte år valde president Urho Kekkonen.
På torsdag kan vi trots allt få en inblick i ett tredje lands värld, som nuförtiden är väldigt lik storstadens värld var som helst. Filmstudion visar Les misérables, som den gjort förut. Samma film? – Nej, vi höll på att härom året visa fel Les misérables, eftersom den med samma titel filmats minst fem gånger på nittio-, nollnoll- och tjugohundratiotalen, en gång som musikal (2012). Den var det, som skulle visas. Och visades. Victor Hugos bok Samhällets olycksbarn (i original just Les misérables) utgavs 1862, så hela filmens historia har kunnat inrymma inspelningar av den, och den har faktiskt också spelats in minst lika många gånger till under samma namn – och i Sverige visats under bokens svenska namn.
Men nu på torsdag får vi se, vad den maliske regissören Ladj Ly har gjort av Hugos bok. Inte mycket mer än namnet. Denna Les misérables (2019) har handlingen förlagd till Paris förorter i vår egen tid, där varenda buse talar franska. Och inte följer handlingen originalet, precis. Men kanske Hugos tanke.
