OUAGA GIRLS

Tjejen som mekade med bilar

Man borde kunna bli galen på filmtitlar som börjar med »Tjejen som«, lika mycket som på dem som slutar med »girls«. – Men oroas ej: rubriken här är bara dragplåster, ty filmen i fråga heter något annat…

Men först några jämförelser. Jag bekänner. Jag är en filmnörd. Men är jag därför en »cineast«?

Då jag inte hört till Ingmar Bergmans hejaklack, ville jag i lördags när SVT i firandet av hans hundra år visade en av hans tidiga filmer se densamma: Sommarlek från 1951. Helt okej kärleksdrama, som långt in i handlingen bar på en hemlighet, som Bergmansällskapet på sin hemsida avslöjar i första meningen om filmen. – Att göra så är möjligen kännetecknande för äkta cineaster. Själv vill jag ge dem som avslöjar vitala inslag en propp (det var nära att ske en gång med en alltför pratglad maskinist på Folkets hus).

För några dagar sedan studerade jag åt andra hållet och såg två filmer på bio i Stockholm utan att egentligen vara intresserad av någondera.

Men det talades ju så mycket om dem!

Black Panther (2018) hade jag först trott skulle vara den första spelfilmen om den i backspegeln fullständigt osannolika historien om de amerikanska Svarta pantrarnа under 1970-talet, då förtrycket av de svarta i USA hotade att leda till ett nytt inbördeskrig (berättas det om detta i dagens svenska historieböcker?). Då uppstod – inte i de rassegregerade sydstaterna utan i storstadsgetton i nordstaterna – en afroamerikansk rörelse med kommunistiska sympatier – som uppträdde beväpnade. Helt öppet. De vapenlagar som idag ifrågasätts efter varje skolskjutning var vad dessa kämpar mot rasåtskillnad hänvisade till, när de patrullerade sina stadsdelar med korsade patronbälten över bringan och automatkarbin på axeln.

Nu var det inte om dem filmen handlade. Den var om superhjältar i ett påhittat afrikanskt land. Det pangades på så mycket att jag nickade till ett tag, när jag tappade bort vem som var på vilken sida och inte ens brydde mig. Men så kom en intressant vinkling, som höll mig uppmärksam därefter. Filmen blev ett slags »Bilbos äventyr« med tillräckligt stor självdistans för att också skoja med just den kopplingen. Fast i Nigeria och Sydafrika togs filmen visst emot som något enastående, ty det var afrikanska hjältar i afrikansk miljö, vilka älskade och slog ihjäl med samma varma själ. Nästan inga vita var med, och de svarta skådespelare som inte var från kontinenten måste tala engelska med olika afrikanska brytningar, som de visst blandade ihop en del.

Och de av oss i publiken, som stannade kvar under eftertexterna, blev rikligt belönade.

Det var film nummer ett om en diktatur, låt vara en med ett lyckligt folk under en upplyst despot. Som i sagorna. Diktaturen i film nummer två hyste nog inte lika lyckliga undersåtar:

Death of Stalin (2017) är helt enkelt en löjlig titel, eftersom det inte finns någon anledning i världen att inte översätta den. Men skit samma – här skulle göras komedi (på engelska) om maktkampen i den sovjetiska partitoppen efter Stalins tvära död i filmens början. Verkligheten bakom filmen är så bisarr, att det skulle kunna bli en hysteriskt makabert rolig historia i stil med judisk makaber självironi. Men sådan ironi blir inte självironi om inte judar utför den, och Stalinfilmens ironi har inte framställts av folk som var med eller sovjetmedborgare över huvud taget. Det blir bara makaber, befängd och plump buskis som inte är det minsta rolig.

Fastän inspelad på ort och ställe i Kreml anmäldes den i samband med premiären av kulturpersonligheter såsom den store filmregissören Nikita Michalkov till kulturdepartementet med krav på att visningsrätten skulle dras in. Det gjordes.

Men nu över till dagens verklighet. Det har gått ett år sedan jag i krönikorna började ta med utdrag ur finländska dagstidningar ett hundra år tidigare med anledning av revolutionsåret 1917. Det fortgick ända till första krönikan i år. Denna vecka finns det anledning att påminna om detta, eftersom filmstudions marsserie helt har kvinnliga hjältar (precis som marsserien hade ifjol). Internationella kvinnodagen den 8 mars infaller i år på en torsdag, då filmstudion alltid visar film, och bemärkelsedagen instiftades till minne av textilarbeterskornas strejk i Petrograd, vilken blev startskottet för den ryska revolutionen.

Den 8 mars i år är det tydligen något särskilt med filmen, för den som filmstudion valt har väckt påtagligt intresse, så påtagligt att utomstående vill komma och bjuda på fika före föreställningen. Hur det hänger ihop undgår mig, men inte säger Kirunabor nej tack till gratis kaffe?

Filmen ifråga är svensk. I någon mån, i alla fall. Filmen från 2017 heter Ouaga girls, men den är inte engelsk, egentligen. Titeln, alltså. Snarare är det ett gruppnamn på ett gäng tjejer – som bandnamn, som till exempel Sápmi sisters.

Gänget är tjejer, förstås, unga tjejer i Ouagadougou (uttala det som Oagadogo). De är alltså burkinafasoner – eller som man måste ha sagt förr: övrevoltor. Det får vara hur som helst med det, men Burkina Faso, Frankrike och Sverige står som produktionsländer, och en svenskfason är regissör: Theresa Traoré Dahlberg. Under sin uppväxt pendlade hon mellan lilla Öland och stora staden Ouagadougou i Burkina Faso, där hon upplevde den ålder som Ouaga sisters befinner sig i. Att det skulle bli en film om ouagadougouska skolflickor var inte planerat men blev en följd av att hon 2011 gjort en kortfilm om en senegalesisk taxichauffös, Taxi sister (se där ytterligare ett bandnamn). Hon, Dahlberg, föreslogs senare av någon som sett taxifilmen att komma och titta på en bilmekanikerskola för flickor som riskerade att hamna på glid. För att göra en film om dem. Dahlberg hade andra planer men gick ändå dit – och blev fascinerad.

Tjejer som inte frivilligt går i lära till bilmekaniker, det är Ouaga girls, det. Dahlberg påstås ha uttalat, att hon avskyr filmer om kvinnor där ordet girls finns i namnet, men det har hon glömt. Fast ursprungligen skulle filmen ha hetat »De courage!« – alltså »lycka till!«, »ge järnet!« eller något sådant.

Den, som är intresserad av detta nya stjärnskott på den svenska biohimlen, kan med fördel gå på filmstudions årsmöte i folkhögskolans aula nu på onsdag klockan 18.30 (dagen före »Ouaga girls«), ty efter mötet kommer den 28 minuter långa »Taxi sister« att visas – direkt utlånad av Theresa Traoré Dahlberg till Kiruna filmstudio…

En idé i idet av Björn Forseth

DOLDA TILLGÅNGAR

Vallning och rymdfysik

Jag ringde ett vandrarhem i Degerfors för att som tidigare år boka rum. Föreståndarinnan svarade sömndrucket. Hon befann sig i Sydkorea. Jag ville genast lägga på, men hon hann säga, att jag redan var inbokad. Men hur…? – Alla känner apan, förstås.

Nu är det bara Paralympics kvar. Efter två veckors olympiska vinterspel på en kanal som faktiskt fanns i vägguttaget, så har jag en del att säga om underlaget där borta i Sydkorea. Inte underlaget för spelen – jag har inte varit i Sydkorea men väl i Nordkorea, och bergen är väl sig lika. En halvö på samma breddgrad som Italien och med natur slående lik Italiens. Och finns det höga berg i varma länder, så finns det snö även där.

Underlaget, alltså. Skidföret närmare bestämt. Eller själva skidorna. Det skär ju i hjärtat att se en sådan idol som Lotta nästan hulka, att hon inte hade kunnat ge vad hon hade, för att skidorna var dåliga.

Bortsett från sådana uppenbara kvinnliga hjältar som Marit är det väl en källa till missnöje, att de ska ha en hel hord mänskliga vallare och tonvis av skidor med sig. Då är det ju inte alltid åkarnas skicklighet som avgör utan vallarnas.

Nej, låt alla åkare åka vita blixten. Ovallat. Eller i alla fall likadana skidor allihop. Ovallade. Fast då komme väl IOK att sätta kontrollanter på hårdvarorna, så att ingen är där och smygvallar. Då är vi ute på hal is igen, det blir de skickligaste smygarna som vinner.

Men om alla tvingades ha exakt samma skidmodell (med beställd storlek och spann till viss vikt) med vallningsfri undersida, då? Två strängar päls på belaget, det skulle göra dem lika.

Nej, då skulle världens katter och kaniner snart börja sakna morrhår. Men räfflat underlag då? – Ja, där någonstans skulle skidsporten kunna bli lika för alla, och utvecklingen skulle leda till allt smartare räffling (ett nytt mönster per OS), som skulle gynna oss vanliga skidåkare också.

Men ska verkligen en filmnörd kommentera skidsport? Tja, i DN kan ju filmrecensenten få kommentera vad som helst, så jag är väl i gott sällskap…

Alltnog. Utöver idrottarna (som en del kallar atleter, vilket de ju inte är), finns det alltså vandrarhemsföreståndare och kungar på plats, men dessa kallar vi inte tillgångar. En tillgång är skidor, en annan är vallare.

När man ska skjuta upp sonder i rymden, behöver man också många slags tillgångar utöver eventuella kosmonauter. En uppenbar tillgång är människor kunniga i matematik och fysik. Det upptäckte amerikanarna att de hade för lite av i sitt folkmaterial, när plötsligt en plåtboll som hette Sputnik snurrade runt jorden. Än värre blev det, när det började snurra hundar och apor där ute, och alla känner ju apan… Kulmen på pinan kom när Jurij Gagarin snurrade där uppe. Det utgick snart ett påbud, att alla skolor i Förenta staterna skulle lägga mer vikt vid matte och fysik.

Samtidigt måste de så fort som möjligt skicka upp en egen kosmonaut (som naturligtvis inte fick kallas så) för att återfå självrespekten. Alltså måste landets bästa hjärnor slå dem ihop (hjärnorna, alltså) för att komma på, hur detta skulle kunna ordnas redan innan det uppväxande släktet lärt sig räkna och beräkna naturlagarna. Men i all tysthet! Man fick inte ge sken av att ligga allvarligt på efterkälken.

Någon hittade tre damer, som var fenor på just det som befolkningen i övrigt läst för lite av. Att de var kvinnor var en nackdel, ty det här skedde i början av 1960-talet, då kvinnor inte ansågs vara kapabla till avancerad problemlösning (men då hade man förstås inte insett att stickmönster och raketritningar var besläktade, och man hade nog inte läst Två städer av Charles Dickens heller, i vilken Frankrikes fattiga kvinnor i sina virkningar krypterade information om vilka adelsmän de så småningom skulle nacka).

Nå, tre kvinnor skulle man nog kunna förklara med att de ju var mattegenier – men hur förklara att de samtidigt var svarta? På 60-talet visste man ju, att sådana inte var lagda åt teoretiskt tänkande.

Ja, på den tiden rådde apartheid i södra USA. Det ordet användes inte, för det var inte på engelska. Men praktiken var densamma som i Sydafrika. Svarta skulle sitta på läktaren på bio och hade en egen bakdörr dit. Svarta hade egna toaletter på allmänna inrättningar, till exempel en planka över en bäck (just det exemplet lånar jag från Stephen King, som berättat om det). Således var det problematiskt att kalla in tre svarta kvinnor till uppbyggnaden av USAs rymdprogram. De var ju en tillgång, men den fick hållas dold.

Om detta handlar torsdagens film på filmstudion. Dolda tillgångar heter den och är från 2016. Titeln leker med orden. Man kan i matematiken kalla x en dold tillgång, om man vill. Obekant är det vanliga begreppet. På engelska heter filmen Hidden figures, vilket är ungefär detsamma. Men bara ungefär. »Dolda figurer« kan syfta på dolda personer, kvinnorna som skulle döljas, eller på kön och hudfärg som skulle döljas. Men det kan också syfta på dolda tal.

Därmed börjar filmstudions marsserie. Internationella kvinnodagen 8 mars infaller på en torsdag, en filmstudiodag. Hela marsserien har nu för andra året i rad satts med filmer med kvinnliga hjältar. De dolda rymdforskarna är de första.

En idé i idet av Björn Forseth

SMULTRONSTÄLLET

Hjulfilm

Vad nu – Ingmar Bergman i filmstudion?

Om det kommer på tal, att man »håller på« med en filmklubb (som till exempel Kiruna filmstudio) får man lätt frågor som »Då visar ni mycket Ingmar Bergman, då?«. Det hände mig senast på Bishop’s, och då var det ingen Kirunabo som frågade utan någon utländsk ung rymdforskare.

Det är vad man kan vänta sig. »Du måste bara se Bergman« eller »Du som är med i en filmklubb måste bara älska Fellini.« – Så kunde det låta när jag var ung och gått med i en filmklubb för att kringgå åldersgränsen, så att jag skulle få se Brigitte Bardot i Och gud skapade kvinnan. Men jag älskade varken Fellini eller Bergman. Inte Bardot heller, för den delen, inte ur filmkonstens perspektiv i alla fall.

Det var irriterande. Jag smög ju in på vilda västernfilmer och gillade Helan och Halvan. Men på filmklubbar fick man ibland se jättespännande filmer, som inte fått så stor publik kommersiellt, som till exempel den japanska krigsfilm där bortglömda soldater i Manchuriet blev kannibaler för att klara sig. Det var ju en fördel för en ung filmintresserad kille. Bergmans filmer, däremot, såg jag ingen spänning i.

Men som äldre har jag förstås insett, att det måste ha funnits något hos Ingmar Bergman, eftersom så många internationella regissörer (såsom Ang Lee och Woody Allen) sagt att de lärt sig så mycket av honom.

I december 2016 visade faktiskt Kiruna filmstudio en film av Ingmar Bergman, Fanny och Alexander från 1983, men i år är det hundra år sedan Bergman föddes, och den här veckan visar filmstudion Smultronstället, som Bergman gjorde 1958. Den – som i likhet med undertecknad förr i tiden – efter att ha hört namnet Bergman fått något grått, dystert, ångestfyllt och   l-å-n-g-s-a-m-t   i blicken, får tänka om. Som jag fick göra. Den här filmen och många andra av denne nu hundraårsfirande, framlidne regissör är helt andra sorters dramer. I det här fallet är den en så kallad roadmovie.

Och vad är då det?

Med Nationalencyklopedins ord är en roadmovie en

filmgenre, i vilken huvudpersonen (huvudpersonerna) med motorfordon är på väg någonstans, vanligtvis utan mål, ibland på flykt, för att söka friheten. Under resans gång råkar huvudpersonen ut för oförutsedda händelser och möten, vilka konstituerar filmens handling.

Det går alltså inte att kalla en historia en roadmovie, där man åker spark. Eller cyklar. Det är taskigt, men det kommer nog att förändras. I alla fall är det i denna film just oförutsedda händelser en gammal man råkar ut för på en bilresa söderut genom Sverige. Många av dem har ungdomar inblandade, vilket ger honom minnesbilder av hans egen ungdom.

Letar man information om begreppet roadmovie kommer man osvikligt att få hänvisningar till Dennis Hoppers motorcyklande Easy rider från 1969. Det är typiskt. Förvisso är den filmen ett utmärkt exempel, men att Ingmar Bergman gjorde ett skolexempel på roadmovie redan elva år tidigare brukar inte informatörerna »komma ihåg«. Det handlar förstås inte om deras komihåg, det handlar om att de bara tänker Hollywood, när de får frågan.

Men när de nu är så enögda borde de förresten allra först ha nämnt en roadmovie från 1938, en som vi alla har sett och sett igen och ser om och om igen varje julafton: Jan Långben som bildrulle.

Det står bil-drulle, inte bild-rulle… Sådana svenska ord fanns det 1938.

Alltnog! Kirunaborna kan tänkas vara nyfikna på huvudpersonen i »Smultronstället«, ty han heter Victor Sjöström. Vem är väl det? – Jo, han var Sveriges mest kände filmregissör under stumfilmstiden och en av Ingmar Bergmans förebilder. Men varför skulle han intressera Kirunaborna? – Jo, Sjöström hade 1913 regisserat det stumma dramat Ingeborg Holm, som filmfestivalen i höstas föredömligt visade i Kiruna kyrka – till levande orgelmusik. Den föreställningen drog mycket folk.

Inte nog med att Bergman var föregångsman i genren roadmovie, han var det i annat också. För att åter ta på de hollywoodska glasögonen minns jag en vilda västernparodi 1965 med Jane Fonda och Lee Marvin. Den hette Cat Ballou skjuter skarpt och handlade, som vilda västernfilmer gör, om hämnd. Hämnaren här var en dam som tog hjälp av en ökänd revolverman som var så alkoholiserad, att även hans häst var dyngrak. Poängen jag vill komma till är, att när Cat Ballou och suputen sidledes red ut ur bild mot horisonten till sång av en ballad om hjältinnan, så såg man plötsligt de som sjöng stå där bland kaktusarna med sina instrument. Att filmmusiken återgavs i bild upplevdes som ett nytt grepp i filmisk återgivning av en berättelse.

Men i »Smultronstället« lät Ingmar Bergman åtta år tidigare Victor Sjöströms rollfigur stå i bild bredvid och bakom de personer denne mindes från sin ungdom. Greppet var alltså nytt, men Bergman var först.

För dagens åskådare kan det vara kul att höra, hur annorlunda människor tilltalade varandra på svenska för nu sextio år sedan. Privatbilismen var tidens ideal, och bilen var mannens domän. Visserligen är det gamlingens svärdotter (i Ingrid Thulins gestalt) som kör, men hur låter det mellan man och hustru som fått bilhaveri?

Och hur länge var man barn 1958? – Jag slänger ut den brandfacklan men tar själv inte upp den här. Se själva på torsdag på Folkets hus!

En idé i idet av Björn Forseth

CALL ME BY YOUR NAME

Kärlek och sån’t trams på vita duken

Borde man vid varje romantisk scen i spännande filmer busvissla i biljetten?

 

Det borde man kanske. Som förr på söndagsmatinéerna. Biljetterna, som var »ogiltiga utan kontramärke«, var av lagom tunt och blåsbart material. Men det går nog inte idag. Biljetterna från de moderna maskinerna är inte av busvänligt papper. Och mobilbiljetter kan man ju försöka blåsa i.

Jag vet förstås inte hur kvinnor är funtade, och utan någon syster vet jag så klart inte hur små flickor upplevde de påklistrade kärleksscenerna i matinéfilmerna under uppväxten. Men som små pojkar vred vi oss av irritation, när hjälten (alltid en man) började vänslas med hjältinnan, vilket vi uppfattade som något inkommenderat (i manuset, alltså – av någon utomstående beslutsfattare, kantänka). Pinsamt, tyckte vi. Var det pang-pang det skulle handla om, så skulle det vara pang-pang (och inte bang-bang, som man kanske skulle ha sagt idag). Det var då man blåste i pappersbiljetten, så att maskinisten hörde det.

Gick över huvud taget tjejer på matinéerna? Det vågar jag ärligt talat inte uttala mig om. Alla matinéer jag såg var komedier eller äventyr av något slag, där alltså hjältarna var män. Flickorna kanske såg Angélique eller Kulla-Gulla – fanns det sådana matinéer?

Hur som helst var dessa filmer ofta inte gjorda för barn. De var vuxenfilmer, där bolaget klippt bort de våldsammaste scenerna för att censuren skulle släppa igenom dem som barnfilmer. Det blev snopna hopp i handlingen ibland.

Hur de svenska biograferna gjorde med nakenhet i matinéer vet jag inte. Trots att jag gärna såg Tarzan (självklart med Johnny Weißmüller), så var det först som vuxen jag upptäckte, att hans djungelfästmö Jane i en scen var helt naken (»Tarzan och Trasan« kunde man ha kallat filmen, för Jane gick ständigt i en gammal trasa – månne det är därför som dagens stylade kändiskvinnor viftar bort beröm för sina kreationer med »Den här gamla trasan«?). Alltnog, i Tarzan och den vita kvinnan (1934) knuffar Tarzan ned Jane från en trädgren där de suttit och kuttrat ovanför en tjärn, varvid trasan fastnar i en kvist och blir kvar där.

Nu har jag läst på: scenen spelades in i tre versioner – en där hon har på sig trasan ned i plurret, en där hon är barbröstad och en där hon är som gudarna* skapat henne. Varje amerikansk delstat skulle få välja den version som passade deras respektive lagstiftning bäst. Men katolsk höger fick dem att helt sonika klippa bort hela scenen. När jag i modern tid såg filmen i sin rätta version, var det resultatet av en inventering av filmbolagets arkiv där en yngre generation filmfolk återfunnit den bortklippta scenen.

Vad har nu detta med veckans två filmer på filmstudion att göra? – Så här är det: en vildman av Tarzans kaliber hade alltså en affär med en världsvan kvinna, som utan egen förskyllan råkat i hans djungelfamn. Kärlek. Och kärlek är huvudsaken i veckans filmer, inte en störande bisak som i de gamla matinérullarna.

»Två« filmer, förresten? Jo, Kiruna pride har ett arrangemang på alla hjärtans dag, vilket avslutas med film i samarbete med filmstudion. Den dagen infaller på onsdag, så filmstudion visar då lägligt nog en annan kärlekssaga dagen efter, på torsdagen. En oväntad vänskap på onsdag (en oväntad publiksuccé 2011), Call me by your name på torsdag (om oväntad kärlek 2017).

Nu kan kärlekstemat rymma mycket. I den första filmen är det, som titeln antyder, snarare fråga om vänskap. Men också vänskap kan rymma mycket. Här är den oväntad, för att en snajdare från Paris förorter helt oväntat stannar på ett av Arbetsförmedlingen anvisat jobb, trots att han av princip misslyckas med alla han anvisats, så fort han kvalificerat sig för en ny portion understöd. På det här jobbet erbjuds han att torka en förlamad rik man i ändan: »Aldrig i h-e!«. Och ändå.

Den rike, förlamade mannen och förortsnissen ska alltså bli vänner, om man får tro titeln. Och eftersom historien hänt i verkligheten, måste man väl tro på den. Biobesökarna anmodas å det bestämdaste att inte ha så bråttom ut, när filmens sluttexter börjar, för där visas fotografier på huvudrollernas verkliga förebilder.

Den andra filmen utspelas på liknande breddgrader, längre österut: i norra Italien. Men alls inte i Parisliknande miljö. Sjuttonårig yngling undersöker under sommarlovet på familjens sextonhundratalsgård den första kärleken med lokal jänta, när ung, stilig amerikan dyker upp.

Det där med sjuttonåringars sökande är förstås inte ett nytt grepp. Seventeen hette en amerikansk (stum) film 1916 och Sjutton år var en svensk film 1957. Men först med danska Sjutton 1965 korsades en linje. Den var en seriös ungdoms-pubertets-sexualitetsfilm men så djärv, att den kanske väckte danska filmskapares mod att fantisera öppet om sex. Ty sedan kom en våg av filmer allt djärvare och djärvare, och alla ville de ha Ole Søltoft i huvudrollen – som dragplåster; ty även om alla män och kvinnor i ensemblerna gick omkring i ullstrumporna (bara i dem och ingenting annat), så höll han själv familjelyckan inbäddad.

Observera, att detta sista stycke ej ska ses som reklam för någon ekivok italiensk rulle. »Call me by your name« har nominerats till fyra Oscar, och det gör de inte med porrfilmer, så det så.

En idé i idet av Björn Forseth

* Varför »gudarna«? Varför inte Gud, helt enkelt? – Jo, det var en känga åt trettiotalets amerikanska högerkatoliker.

NIGHT TRAIN TO LISBON

På spåret

I förrgår krockade ett amerikanskt nattåg på väg mot Miami med ett godståg, varvid lokföraren och tågmästaren dödades. Passagerarna låg i sina sovvagnar och väcktes brutalt.

 

 

Om man bortser från det tragiska, så kan man konstatera, att även i det flygande Förenta staterna går det ännu nattåg. I filmstudions klassikerfilm Jätten sist i januari reste Elisabeth Taylor och Rock Hudson i egen sovkupé från New England till Texas och trivdes med det. Undra på det – de kunde ju ostört rumla om i sänghalmen medan de färdades mot sitt mål.

Det är ju det. Man kan uppleva romanser eller möta intresseväckande personligheter på nattåg och till och med se någon medpassagerare bete sig som en riktig mister Bean… Allt detta medan man är på väg utan att behöva ta något ansvar för föret eller trafiken. Dela en vinare med någon annan i restaurangvagnen eller sitta och spela kort vid restaurangbordet. Det surras i en restaurangvagn på väg genom nattens landskap.

Nattåg har länge inspirerat författare och filmmakare. De låter spännande saker hända folk. Tänk bara Jorden runt på 80 dagar av Jules Verne, En dam försvinner av Alfred Hitchcock och Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie. För att inte tala om Skenbart av Peter Dalle.

En gång såg jag ett slagsmål på ett finskt tåg. Det var en rätt överförfriskad man som skulle avvisas. Det tyckte nu inte han var någon bra idé. Två konduktörer kämpade med honom, så att uniformsmössor flög.

En annan gång vaknade jag av att det kom in ljus från korridoren i min sovkupé. Jag blundade för att inte få det i ögonen och trodde efter ett tag, att någon av de bägge tjejerna i bäddarna ovanför mig tagit ett glas för mycket i restaurangvagnen och glömt stänga dörren. Irriterad öppnade jag till slut ögonen och fick se en vilt främmande man stå vid tvättstället och gräva i tjejernas handväskor.

– Mitä helvetti! eller något annat för situationen passande lät jag nu undslippa mig, ty vi befann oss i grannlandet på klassresa till grannlandets grannland. Först tycktes inte den främmande mannen uppfatta mitt utrop (se där hur dålig min finska är), men sedan liksom upptäckte han i alla fall mig och ryckte till. Och rusade mot den öppna dörren. Jag slängde mig då ur bädden och famnade hans ena ben, som dock satt fast och fortsatte ut i korridoren. Med följde undertecknad som ett tredje ben i kortkalsonger. Tjuven var uppenbarligen fast besluten att lämna tåget medan det stod stilla på en växlingsstation och ryckte och ryckte därför för att slippa loss. Som en trasa släpades jag på golvet, medan en av tjejerna vaknade och skrek Iiiii! precis som på film.

Hur det sedan gick? – Äsch, inte bara kunde jag inte riktig finska, jag kunde inte fånga en riktig finne heller.

Ibland blir det romantiskt på nattåg också. Jodå, inte bara på film. Tro mig! Men nog om det. På film kommer man allt detta mycket närmare, om man själv är fullt påklädd i en biosalong. Det kommer man att få se på torsdag, då filmstudion visar en filmatisering av romanen Nattåg till Lissabon av Pascal Mercier. Filmen är från 2013, och i enlighet med tidens lösen kan den så klart inte heta något så töntigt på en svensk biograf utan heter Night train to Lisbon. Regissören är en dansk stjärnregissör, Bille August, en av de européer som värvats till Hollywood, där han gjort sådant som Fröken Smillas känsla för snö (delvis inspelad i Kiruna 1997), Les misérables 1998 och nu denna nattågsfilm (man bör dock minnas hans danska verk Pelle Erövraren 1987, Den goda viljan 1992 och bland de senare Balladen om Marie Krøyer 2012).

Nattåget som går mot Lissabon innehåller Jeremy Irons, Mélanie Laurent, Jack Huston och en massa andra internationella stjärnor (som svenska Lena Olin och den gamla skräckisskådisen Christopher Lee), så det är upplagt för en thriller.

Som man kan förstå av vad jag hittills skrivit, så är idén inte ny. År 1959 kom en polsk thriller med det enkla namnet Nattåg (på den tiden fick en film ha en svensk titel). En man som verkar vara på flykt från någonting tar nattåget till Baltikum och får dela sovkupé med en märklig kvinna, som också tycks fly ifrån något.

Nu må den svenska läsaren undra hur detta kan hända: en kvinna och en man i samma sovkupé utan att känna varandra? Utan att alltså ha raggat upp varandra på tåget? – Tja, det har hänt mig. Felbokning. Hur kunde detta ske på 1990-talet? frågade jag mig, men då tåget var fullt frågade damen och jag varandra om vi kunde acceptera det. Det kunde vi. Men i östra Europa skulle de nog inte ha höjt på ögonbrynen. – Varför skulle man inte dela kupé? När jag for på transsibiriska järnvägen delade en äldre dam med guldtänder fyrbäddskupé med mig och två andra män. När hon skulle gå till sängs måste hon ha höjt något ögonbryn eller blixtrat med någon tand, för plötsligt reste sig den ryske medpassageraren upp och gick ut i korridoren en stund. Vi två andra fattade vinken. Så enkelt är det.

Nu vet jag inte vad Jeremy Irons råkar ut för på väg mot Lissabon, men det de i Lissabon har – det har de ju i Lissabon, om någon förstår vad jag menar. När en man steg på tåget (för att travestera thrillern En man steg av tåget från 1955) kan allt hända på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

JORDGUBBSLANDET

Polacker och andra jordgubbar

Gamla försyndelser ramlar över en, när man ramlar in på puben. – Inte ramlar ut, alltså.

 

 

Det som händer på lokal är att människor säger och gör saker de kanske inte annars skulle ha sagt. Har de för länge sedan knutit hymens band med någon, kan eldvattnet lösa upp det och andra band en stund på krogen. Inte alltid så bra.

Att tungans band tänjs ut kan förstås ibland vara riktigt bra. Ofta sägs det, att man är mer sig själv då. Det är något oroväckande, för en del uppenbarelser visar sig inte längre vara dem man trodde sig känna och kanske inte ens vill känna.

Men för det mesta är det bara glada tillrop och kommentarer, då läpparna lättare förkunnar vad hjärtat känner. Som när mina finska vapenbröder i utlandstjänst plötsligt började prata svenska i mässen, när de i tjänsten tidigare hade haft tunghäfta.

På lokal i Kiruna träffar undertecknad stundom gamla elever från den livsepok, då jag försökte mig som lärare. Nu är deras barn i bästa fall i den ålder då jag hade dem själva. Tiden går och ursäktar att jag inte alltid känner igen dem. Men alla känner som bekant apan. Eller björnen.

För det mesta är det skolminnen som ramlar över en. Nu senast ramlade dock minnen från en annan tidigare livsepok över mig, från den tiden då jag gjorde rätt för den titel, som alltjämt står i telefonkatalogen (som förstås inte längre finns) vid mitt namn: plåtslagare. En bekant började berätta om när jag var ny på Nybergs Mekaniska. Då hade cheferna undrat: »Vad fan – en karl med knäskydd!«.

Så jag blev knäskyddskillen. Mina knäskydd var inte av denna världen – så mycket medger jag. De var ishockeymålvaktsskydd som täckte både knä och skenben. De var skrymmande, skulle man kunna säga, så när jag med svårighet dragit overallen över dem såg jag ut som en Michelingubbe. Inte tänkte jag på, vad folk trodde. Ingen av mina arbetskamrater bar knäskydd, än mindre skenbensskydd. Och inte gick de som jag in i målarverkstaden och arbetade med kolfiltermask heller (även det kom man ihåg på puben i fredags).

Men jag hade mina skäl. I sex och ett halvt år hade jag jobbat på ett av världens tio största skeppsvarv, ofta knästående lutad över svetshandtaget eller med skärbrännaren i hand. En supertanker nuförtiden är inte gjord av odlad och avkvistad ek från Visingsö utan av kallt stål, vanligen 25 – 35 millimeter i tjocklek, vad skrovet beträffar. Det är på våra breddgrader betydligt kallare att knästå på än på ett trädäck.

En dag efter varvsjobbet skulle jag ta fram en bok från bokhyllans nedersta hylla och knäböjde då på heltäckningsmattan, som funnits i det rummet när jag flyttade in. Från den mjuka mattan gick då ett knivstick upp i mitt knä genom benet upp genom överkroppen och träffade min hjärna som ett skott. Fastän jag vid denna tid var en ung och oerfaren man, insåg jag omedelbart orsaken till detta och beslöt på stört att rädda mina knän från framtida men: Jag cyklade till en sportaffär och köpte knäskydd för en ishockeymålvakt.

Därefter arbetade jag i många år obekymrat bland vassa och kalla plåtkanter med varma, sköna knän och fick aldrig några ärr på skenbenen. Blixten genom kroppen återkom aldrig. Vad betyder sedan det, att jag sågs som ett original – jag har ju fungerande knän än idag.

Folk som rensar ogräs i sina jordgubbsland söderut bär nog inte sådana knäskydd, fast jag tror att beskedligare sådana säkert är bra att ha även där. På de stora kommersiella jordgubbslanden i södra Sverige jobbar mängder av människor. Där är inte allt automatiserat ännu. Inga hubotar plockar jordgubbar. Det gör utlänningar. Dem behöver man inte fundera på knäskydd åt med samma intresse som man har för sina egna.

När jag var ung och byggde fartyg, kom polacker och sommararbetade på varvet. Andra plockade bär – fortfarande polacker, inte thailändare – och somliga tog säsongsjobb på åkrarna.

Idag är det visst fortfarande så, om man får tro den prisbelönta nya svenska och romantiska dramafilmen Jordgubbslandet från förra året. Där kommer de till Blekinge i risig bil, och ung polack möter ung bonddotter, varvid något uppstår. Och kolliderar.

Wiktor Ericssons debutfilm visas av filmstudion denna torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

JÄTTEN

Jättesöt yngling i jätteroll

När man står inför valet att trycka på gilla-knappen eller domedagsknappen.

Den 26 september 1983 var 44-årige Stanislav Petrov vakthavande befäl i den sovjetiska stridsledningscentralen Serpuchov 15. Året var spänt i det kalla kriget mellan Sovjetunionen och Förenta staterna, och bägge parter hade arbetat upp sina kärnvapen till en nivå, som på engelska kallas mad, vilket betyder »galen«. Men det är också en förkortning för mutually assured destruction, »ömsesidigt garanterad ödeläggelse«, vilket väl i sig är ett slags galenskap.

Ty med kärnvapen förhåller det sig så, att de är alltför överdjävliga för att slåss med. Man åker själv dit, om man använder dem. USA och Sovjet hade testat kraftigare och kraftigare atombomber burna av robotar, som liksom rymdraketer kunde ta sig över till »andra sidan«, tills man var säker på att de skulle fungera. I och med det innebar de ett hot för motparten, vilket vi kallar avskräckning. (Den som undrar, varför Nordkorea i höstas skickade upp den ena roboten efter den andra, kan nu förstå, att om robotar inte testas tills de fungerar som de ska, är de inget hot!) 1983 visste de bägge supermakterna, att om den ena skulle anfalla den andra med kärnvapenrobotar, skulle den andra svara med samma mynt, innan den förstes robotar slagit ned.

I och med det skulle bägge länderna ödeläggas. Mad, alltså – då skulle det ju inte vara någon idé. Detta kallas terrorbalans.

På Stanislav Petrovs pass gjorde robotvarningssystemet utslag. Han hade en kvart på sig att trycka på en ödesdigert röd knapp, varvid en vedergällningsattack troligen skulle sättas igång. Efter den kvarten skulle det vara för sent att agera, och endast Sovjetunionen skulle då utplånas. Alla i stridsledningscentralen fasade för hans beslut, men Petrov tryckte inte på knappen. (Varför inte? – Det kan jag berätta i ett annat sammanhang.)

Petrov fick rätt, det var en felanalys av varningssystemet. USA hade inte anfallit. Men inget av detta kom naturligtvis till allmänhetens kännedom i någondera landet.

Under tiden satt de svenska tevetittarna och följde en nordamerikansk tvålopera på den ena av de två tevekanalerna, Dallas hette den. Hade incidenten i Serpuchov 15 inträffat idag, hade svenskarna nog suttit klistrade vid någon annan tvålopera eller vid Soapbook eller dylikt, och på nyheterna hade man kortfattat nämnt ett strömavbrott i någon bunker någonstans men huvudsakligen berättat om hur Game of thrones påverkar vår vardag. Kärnvapen är nämligen inte något man tar på allvar, vilket man torde misstänka, när så många politiker inte vill skriva under FN-konventionen mot kärnvapen, eftersom vi då inte skulle få gå med i Nato.

Än Dallas, då? Själv har jag inget emot vare sig tvål eller opera men fann redan under första avsnittet av sagda teveserie, att den var lika förutsägbar som den tantsnuskbok jag just håller på att läsa (den ska dock till sista sidan få chansen att visa sig bättre). I Dallas är det vilda västernmiljö med kossor som en ranchägarfamilj blivit stor på. Så går det hål på jordskorpan, och de blir ännu rikare på olja. Och ju mer de gifter sig och förmerar sig, desto gnidnare blir de. Spacklade rikemanssöner och -döttrar som grälar och bedrar i rustik miljö, det är tvålopera, det.

Redan 1956 beskrevs något liknande i en amerikansk helaftonsfilm, som hette Jätten. Där spelades de unga rikemanshjältarna i vilda västernmiljön av den tidens Hollywoods romantiska storstjärnor, Elisabeth Taylor och Rock Hudson. Men för spänningens skulle måste ett orosmoment in, och det hette här James Dean.

Den senare var en yngling, som i likhet med sin rollfigur hade fattig bakgrund men också – vilket gjorde honom till Hollywoods gunstling – var vacker. Efter några småroller fick han 1955 huvudrollen i vardera av två starka karaktärsfilmer, Öster om Eden och Ung rebell. Och så Jätten året efter. Öster om Eden hann han uppleva premiären på, men som amerikanska ungdomsidoler plägar göra, när de blivit rika som troll, körde han en Porsche för fort, fick böter för det och körde ett par timmar senare ihjäl sig, 24 år gammal.

Filmen var nästan klar, så den gjordes klar. Den räknas lite grand som en klassiker, och Kiruna filmstudio vill gärna visa en klassiker i månaden vid sidan om det övriga programmet. Så nu på torsdag visas Jätten. Kom bara ihåg vad jag berättat – det finns en sextio år yngre svensk film med samma namn. Den är det alltså inte!

En idé i idet av Björn Forseth

PATERSON

Pett’son i Amerikat

eller

Mr Bean i Norge

Om unge Petterssons tillvaro i Pettersson, Nya Jersiön

Om någon tätort i Sverige hade hetat Pettersson, skulle man ha kunnat filma ett drama om livet i Pettersson för en kille som heter – Pettersson. Men veterligen har vi ingen sådan by, köping eller stad i vårt land. Däremot finns det en Patersonstad i New Jersey i Förenta staterna, och efternamnet Paterson är inte helt ovanligt på engelska. Då nu Paterson är större än Umeå är väl chansen god att finna flera personer med samma namn där, så att en påhittad filmfigur inte behöver kränka någon. Ty film har det blivit: Paterson (2016) är en enligt uppgift stillsam historia om en gift ung man med extremt inrutade vanor. Inte ovanor, inget märkvärdigt.

Det låter inte kul. En film om mig själv, tänker nog en del av oss, vad har jag för glädje av att se sådant?

Men stora författare och stora regissörer anses ofta stora för att de förmår göra stor litteratur, film eller teater av vardag, som vi andra aldrig hade kunnat tänka oss se poesin i. Vem skulle till exempel roa sig med att läsa en bok om torpare, som gräver och gräver för att dika ut en våtmark för att få bröd på bordet om något år? Men när bokens första rad ser ut så här:

I begynnelsen var kärret, gräftan – och Jussi.

(Väinö Linna: Högt bland Saarijärvis moar)

Då hajar man till och vill läsa vidare. Eller vem idag skulle vilja läsa om en fattig flicka som utnyttjas, dumpas och ensam får barn hon inte kan försörja – detta eviga tema? Men när man öppnar Martin Andersen Nexøs av titeln uppenbarligen trista roman Ditte människobarn och efter första halvsidan bara måste vända blad – då har man precis som i fallet Linna hamnat i stor litteratur, fast man egentligen ville läsa något mer spännande.

De stora berättarna kan få banala händelser att verka spännande. Somliga kan göra dem roliga, låta huvudrollen bete sig som en tjur i en porslinsbutik (som Peter Sellers gör i Oh, vilket party! 1968) eller ställa till katastrof på katastrof (som Mister Bean).

Så gjorde undertecknad själv på ett norskt tåg i mellandagarna. En svag kopp norskt kaffe med en typiskt god norsk våffla med grädde och sylt skulle sitta fint, tyckte jag när jag såg menyn i restaurangvagnen på väg övre Dovrefjäll. Det fanns ett par rejäla skinnfåtöljer vid ett jättestort fönster på både babords- och styrbordssidan, där man kunde sitta och jäsa med makalös utsikt. Två unga kvinnor satt och språkade på ena sidan, men på den andra satt bara en och läste en bok. Så en fåtölj var ledig, och jag bad att få tränga mig på med våffeltallriken på det minimala fönsterbordet. Den enorma kaffemuggen rymdes inte där, den ställde jag på det svagt lutande elementet intill medan jag bänkade mig.

Just som jag kommit till rätta och skulle ta tallriken i knät krängde tåget till, och den stora muggen (med lock på) välte ned på golvet och hällde ut en störtflod av kaffe över restaurangens golv. Då det rann in under min fåtölj också försökte jag raskt vrida undan mina fötter för att kunna resa mig på torrt underlag och snabbt springa efter en trasa, men vridningen fick hela fåtöljen att välta, varvid jag själv hamnade på golvet och flickorna på andra sidan skrek till.

Jag rusade förstås upp och hämtade famnen full med papper från kyparen, och alla tre kvinnorna plockade med sig av papper och torkade frenetiskt upp, de också. They too… När det såg ut som att vi började nå någon vart, krängde tåget åt andra hållet och en ny störtflod av tydligen samma kaffe kom rinnande ut underifrån fåtöljerna på andra sidan.

Efter att alla damer (tågmästaren inberäknad) och jag ännu en gång gått till motangrepp med golvtorkning, påstod de sig vara glada till sinnes, och kyparen gav mig en ny mugg kaffe. En katastrof kan ge oväntat positiva följder: min fönsterkamrat återupptog inte bokläsningen utan hon och jag fick oss en riktigt trevlig pratstund. Så trevlig, att när jag höll på att berätta något och tåget länge stått på en station, »vaknade hon upp« ur samtalet och undrade var vi var. Det visade sig vara i Dovre. – Men här ska ju jag av!

Katastrof på katastrof. Hon hade bagage på hyllan i nästa kupé, och jag kunde inte vara till större hjälp än att hålla mig ur vägen och be försynen om att hålla tåget en minut till. Det gjorde den.

Jag har bara blivit utkastad från ett etablissemang i hela mitt liv, och det var från en norsk bar. Nu fruktade jag att bli det från en norsk restaurangvagn också. Är det mitt norska efternamn som gör mig till en svenskjävla Bean i Norge?

Huruvida Jim Jarmusch ska räknas in bland de stora filmskaparna vågar jag inte påstå, men en egensinnig regissör är denne uramerikanske man med europeisk filmskolning. Han gjorde 1983 en kortfilm som hette Sällsammare än paradiset och året efter en långfilm med samma (engelska) namn, Stranger than paradise. Med den slog han igenom. En icke märkvärdig historia som blev märkvärdig att se, liksom på pin kiv gjord i svartvitt (när han själv växte upp var svartvitt det normala, när sedan allt kom att vara i färg blev det lite käringen mot strömmen att filma i svartvitt).

Det hade varit en riktig lågproduktion han slagit igenom med. Människor bakom kameran spelade också roller framför densamma. För min personliga del var det nog då jag först uppmärksammade klassningen »oberoende« – eller som alla i svängen säger: independent – det vill säga film som inte står under de stora hollywoodbolagens kontroll (vilket innebär att man kan göra sin film som man vill utan att få den förstörd av kommersiellt insnöade chefer). I sådana filmer vill ofta stjärnor från den kommersiella världen vara med till självkostnadspris för att det är kul eller för att de vill stödja filmskaparen.

År 1986 gjorde Jarmusch en film om tre mäns flykt från fängelset, Down by law, i vilken en framstående italiensk komiker hade en stor roll, Roberto Benigni (känd för Johnny Tandpetaren 1991 och Livet är underbart 1997 – en ironisk titel, märk väl). Fortfarande svartvitt och fortfarande dråpligt (lite Aki Kaurismäki över det, kanske).

Nu ska filmstudion på torsdag visa hans senaste film (som ej är i svartvitt), och den är just filmen om Pett’son. Tidigare nämnde Paterson, alltså.

För att inte bli slagen på fingrarna har jag faktiskt i Ortnamsregistret kollat, om inte en ort med namnet Pettersson ändå finns i Sverige. Det gör det inte…

En idé i idet av Björn Forseth

FLYKTEN TILL FRAMTIDEN

Hippie anno 1973 möter 2016 tjej, som han kunde ha varit far åt om han stannat i sin tid

Hollywood gjorde 1985 en rolig science fiction-historia om en sjuttonårings resa bakåt i tiden, där han mötte sina föräldrar innan de avlat honom.

Filmen hette Tillbaka till framtiden och fick två uppföljare. Den 21 oktober 2015, särskilt nämnt i filmen som ett datum tidsresenärerna kom till, ville filmbolaget visa både första och andra filmen på biografer överallt. Kiruna filmstudio hörsammade idén och hängde på.

Science fiction faller inte alla på läppen. Rymdfilmen Gravity från 2013 borde tvivlarna dock kunna acceptera, då den egentligen inte var någon riktig science fiction, om man med det menar fantasier om rymd eller framtid. Handlingen i den filmen kunde utspela sig idag (eller 2013, då). Tidernas film om framtida rymdresor gjorde Stanley Kubrick 1968, 2001 – ett rymdäventyr. Händelserna i den filmen var optimistiska i överkant, eftersom varken 2001 eller ens idag rymdresor av filmens kaliber genomförs. Ändå tål den att ses än idag, dels för dess filosofiska grundidé, dels för att den alltjämt känns »verklighetstrogen«. Farkostens huvuddator är fullt möjlig att föreställa sig idag men var det inte 1968. Det var väl å andra sidan miman i Harry Martinssons rymddikt Aniara från 1956 också. Och i Kubricks film var det tyst i tomma rymden.

Så törs inte Hollywood framställa rymden längre, inte efter Stjärnornas krig 1977, den första i serien Star wars. Ty i den filmen var det pang-pang i tomrummet oavbrutet. Serien är förstås inte science fiction i egentlig mening utan fantasy, sagor från framtiden.

Science fiction kan alltså fantisera om rymden, om teknik och om tidsresor. Med tydlig anspelning på »Tillbaka till framtiden« har Ulf Malmros gjort en komedi om en ung svensk 1973, en kille med hjärtproblem. Alltså fysiska. Fast känslomässiga har han också. På tur i Stockholms T-bana stiger han oväntat (det får man allt säga) av på en station år 2016 (!), varvid kulturkrockar uppstår. Han får också hjälp med sin känslomässiga sida av hjärtproblemen, men tjejen i fråga förbryllas av hans underliga beteende. Med modern kirurgi kunde det fysiska hjärtat kanske fixas, men pengarna finns hos killens holkrökande proggarkompis 1973…

Filmen kom 2016 med namnet Flykten till framtiden, vilket får anses vara ett oblygt försök att locka åskådare på. Men om den amerikanska idén var att göra något av en actionfilm med komiska inslag, så är det väl tvärtom här. Bara att Henrik Dorsin och Johan Ulveson är med anger tonen.

Kulturkrockar vid tidsresor bara måste locka till skratt. Det var hela kärnan i den franska superroliga filmen Visitörerna från 1993, då en medeltida riddare med sin väpnare med hjälp av en dekokt ville fara fjorton dagar bakåt i tiden för att omintetgöra sitt misstag att under en jakt skjuta ihjäl sin blivande svärfar (kungen, gudbevars) och i stället (för att trollkarlarna i slottets källarvalv inte hittat en av ingredienserna till dekokten och sålunda fuskat) hamnade på 1990-talet. När riddaren och väpnaren strax stötte på en gul postbil som de tog för en drake och genast slog ihjäl med yxa och svärd kunde man tala om kulturkrockar. Brevbäraren, som de på grund av hans mörka hudfärg trodde var saracen, slogs inte ihjäl, för han flydde. Klokt nog.

Själva idén med att resa i tiden är skrattretande så det förslår, men alla rymdforskare i Kiruna kan kanske hålla sig för skratt, om de läser dessa rader. Självaste Stephen Hawking har ju vetenskapligt visat vad som skulle hända, om man for genom maskhål (i rymden, inte i strumpan), så vem är väl jag att säga »hänt är hänt; bytt bytt – kommer aldrig mer igen«?

I alla fall öppnar filmstudion vårsäsongen med denna svenska komedi nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Finland självständigt!

Trots vad jag skrev i 2017 års sista krönika, kommer här några slutliga rader om resultatet för Finland av revolutionsåret 1917.

På nyårsaftonens kväll den 31 december 1917 (den 18 december i den julianska kalendern) söker en finländsk tremannadelegation under ledning av assessor P. E. Svinhufvud från lantdagen i Helsingfors upp folkkommissariernas råd (bolsjevikregeringen) i Petrograd för att överlämna Finlands självständighetsförklaring och be om ett erkännande av den. »Vadå? – Jamen genast!« blir bolsjevikledningens reaktion, och delegationen kan nöjda om natten gå därifrån med nedanstående dokument efter att ha skakat hand med V. I. Uljanov (Lenin).

Information om detta publiceras i finländsk press den 2 januari 1918.

Den fjärde januari 1918 förelägger formellt J. Stalin folkkommissariatet i plenum rådets proposition om att erkänna Finland som självständigt land. Vilket sker. Sverige följer senare samma dag efter.

DS

 

THEIR FINEST HOUR

Spik i foten under blitzen

Om så imperiet består i tusen år var detta deras skönaste tid.

Den gamle imperialisten Winston Churchill var en baddare på att formulera sig, så att hans ord kom att leva kvar som sentenser. I skolan påstod en av mina lärare, att Churchill efter en förfrågan, om han kunde komma och hålla ett tal inför en viss sammanslutning, hade kontrat med »Hur långt?«. Ty »om det får vara en timme eller två kan jag komma nu med detsamma, men om det ska vara ett femminuterstal, behöver jag en månad på mig att förbereda mig«.

När de tre stora på den allierade sidan i andra världskriget, Roosevelt, Stalin och Churchill, samtalade i Jalta 1945 kunde Churchill formulera sig i bilder när de språkade om vad de skulle göra med Tyskland, när de besegrat det. Han hemsöktes av tanken på ett svältande Tyskland, som de allierade antingen måste traktera med »Rätt åt dem« eller hjälpa dem – men vem skulle betala? Han sa:

Vill man att hästen ska dra en kärra måste man åtminstone ge den foder.

Marskalk Stalin (som det står i protokollen) kommenterade det med:

Jo, jo, men man måste se till att hästen inte vänder om och sparkar en.

I början av kriget höll Churchill på Björndagen 1940 ett anförande i underhuset om krigsläget för att understryka hur apokalyptiskt viktigt det var att just Storbritannien inte besegrades av Hitler. I det lååånga anförandet uttryckte han detta sammanfattat i en mening:

Låt oss därför klamra oss fast vid vår plikt och uppträda på ett sådant sätt, att om det brittiska samväldet och imperiet så består i tusen år kommer folk fortfarande säga: »Detta var deras skönaste tid«.

I original, på hans eget tungomål, var slutorden: This was their finest hour. De har blivit ett citat så känt, att det kan kortas till »their finest« och ändå få folk att tänka på det Churchill avsåg att de skulle tänka på.

Detta visste förstås de britter, som 2016 lanserade den brittisk-svenska komedin med just namnet Their finest. Mer behövdes inte (men i Sverige förlängdes titeln till Their finest hour, kanske litade man inte på svenskarnas historiekunskaper).

Med brittisk humor får man skratta åt vad som helst. Det kan i och för sig sägas om andra folk också. Till exempel brukar judisk humor vara rå så det förslår i ämnen som alla andra måste närma sig i filttofflor. Svarta pantrarna i USA talade om sitt eget folk med skällsord, som uttalade av vem som helst som inte var svart skulle ha uppfattats just som ­ skällsord.

Nå, britterna kan göra komedi om tysk bombning av London. Det har de i den här filmen gjort, och en dansk medlöperska (som komediant, alltså), Lone Scherfig, har regisserat historien om propagandadepartementet som ska få upp de brittiska hakorna genom att göra en optimistisk film om räddningen av de flyende brittiska trupperna i Dunkerque. En fåfäng matinéhjälte ska spela huvudrollen (i filmen i filmen) – kanske en riktig metoo-typ, för att tala modernt språk.

En varm avslutning inför jul på filmstudion på torsdag den 21 december – kanske med Hans Alfredssonsk humor: »Spik i foten? Spik i foten! Londonborna, du, londonborna när tyskarna bombade dem i blitzen – de skulle ha varit djävligt glada för att ha en spik i foten!«

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Sista rapporten om vad som hände för hundra år sedan

På Österbottningens första sida sticker en stor dikt ut mitt ibland alla artiklar, som för övrigt i denna tidning trycks med gotisk skrift. Dikten heter Jul och är tryckt i modern, latinsk stil. Det är faktiskt också en annan, lite mer undangömd, dikt av »Gånge Rolf« på samma sida: Till Sverge. Den är lika aktuell som Jul men handlar om något helt annat. Finland sträcker mot dig sin hand, står det i första strofen. Det handlar om den belägenhet Finland i december 1917 befinner sig i.

Mynt mäkta föga; ej vackra ord, –

Holmgång här hövs och ej dikter!

Sänd dina män, så fly våld och mord,

lagbunden, fri står då åter den jord,

du engång gav rätt och plikter.

Sverge—för handling är stunden gjord!

Finland sträcker alltså enligt Gånge Rolf inte sin hand efter pengar utan trupper!

Det är inte första gången tanken tänks. Den 10 november hade Hufvudstadsbladet en lång artikel med rubriken

Svenskt besättande av Finland.

Ett förslag från vänsterhåll.

I (enligt artikeln från »vår korrespondent«) har i Sverige ett förslag framförts i en broschyr, Vänsterns väg, om

att Sverge måtte taga hela Finland i besittning, tills kriget är slut och frågan om Finlands ställning i framtiden kan definitivt lösas.

Uppgiften skulle vara

att rädda Finland såväl från hungersnödens som från den statliga anarkins fasor.

Det handlar förstås om den ryska revolutionen och hungersituationen i Finland. Och anarki och hungersnöd är det, om man får tro notiser i den finländska tidningarna. Men Finland har ju just förklarat sig självständigt utan att mycket hänt. Wiborgs Nyheter noterar samma dag, att den ryskspråkiga upplagan av Finlands författningssamling ska dras in, och redan tidigare har ju ryska frimärken blivit ogiltiga. Alltid något. Men något mer drastiskt behöver göras för att Finland verkligen ska bli ett eget land.

Under kriget pågår kriget. Återigen Wiborgs Nyheter (observera, att Smolna nedan är folkkommissariernas råds – bolsjevikregeringens – högkvarter):

Hafva fredsunderhandlingarna strandat?

Intet nytt från Brest Litovsk.

Till den 20 ds. hade till Smolna icke ingått några meddelanden om underhandlingarna i Brest-Litovsk. Telegrafförbindelsen mellan staden ooh högkvarteret är t. v. afbruten till följd af att ledningen skadats.

Centralmakterna finna Rysslands fredsprinclper omöjliga att godkänna.

Dagens Nyheter skriver:

Trotskij har undertecknat en order, som befriar österrikiska och tyska krigsfångar i Borovitsjdistriktet i guvernementet Novgorod från tvångsarbete och likställer dem med fria arbetare i avseende på löner, läkarunderstöd och andra fördelar fr. o. m. den 14 d:s.

Dagens Nyheter 1917-12-21

Han föreslår, att de österrikiska, tyska, bulgariska och turkiska delegerade gör sammalunda. Fan tro’t.

Wiborgs Nyheter meddelar sorglustigt nog samtidigt i en notis, att bolsjevikernas stora banérförare, författaren Maksim Gorkij ska fängslas för smädelse af rådsregeringen…

Och allt detta har tryckts i pressen på dagen 100 år innan filmstudion visar sin sista film för året, »Their finest«.

Den 4 januari är årets första torsdag, men filmstudion kommer likväl att vila den dagen. Med tanke på de här rapporterna från finsk press är det synd, ty just den 4 januari 1917 erkänner Ryssland och Sverige officiellt Finland som självständig stat. Å andra sidan lär förstås den finska pressen inte kunna berätta om det förrän dagen efter…

Dock hände det på nyårsafton 1917/1918 mycket spännande saker, varom undertecknad inte kommer att berätta här. Nästa år slutar den här mediebevakningen hundra år bakåt.

Däremot kommer den som är hågad att få veta vad det var, som var så spännande den där nyårsaftonen, ifall folkhögskolan som aviserat anordnar att jag håller mitt anförande på Finlands sistlidna hundraårsdag en gång till i vinter.

Den som lever får se.

DS