MANCHESTER BY THE SEA

 

Köpingen vid havet

 

I Trelleborgs kommun finns en by som heter Alstad och en bit längre bort en Fru Alstad. De tycks ha avlat av sig, för där finns också en Lilla Alstad.

 

Nu hävdar trelleborgarna, att så hänger det inte alls ihop. Men vägskyltarna har jag sett, och ortnamn bestående av flera ord får tanken att flyga.

Det är väl klart, att när Yorkbor flyttade till Amerikat döpte de gärna sin bosättning till Nyyork (fast andra var redan där; New York hette först Nya Amsterdam). Lika naturligt är det att sätta ut väderstreck och åldersstreck i namnet, som Södra Bredåker i Bodens kommun och Gamla Köpstad i Varbergs kommun.

Lite mer yviga är namn som Södra Bergsbyn och Stackgrönnan – jo, det är ett enda, inte två ortnamn och ligger i Skellefteå kommun. En enda ort är också Garn och Eckene i Lilla Edets kommun.

Hemmestorps eke och Hemmestorps fure är två byar i Sjöbo kommun, vilka man torde kunna åtskilja när man ser vilken sorts skog som växer där.

Det är alls inget svenskt fenomen med ortnamn bestående av längre förklaringar. Se bara på vår närbelägna Mo i Rana i Norge. Ligger en ort nära kusten eller ett vattendrag, så är det ytterst vanligt att det framgår i ortnamnet. Det kan skrivas som Frankfurt an der Oder (Frankfurt vid Oder i östra Tyskland), Frankfurt am Main (Frankfurt vid Main i västra Tyskland) eller med bindestreck som Rostov-na-Donu (Rostov vid Don i sydvästra Ryssland).

Man kan förstås beskriva närheten till en älv eller strand eller något annat som ett enda ord, till exempel Hunnebostrand (i Sotenäs kommun) eller Llanfairpwllgwyngyllgogerychwyrndrobwllllantysiliogogogoch, vilket den goda läsaren uppmanas att själv försöka läsa högt i stället för att lösa korsord eller något annat.

Stället ligger på än Anglesey i Wales, och undertecknad har själv fått namnet uttalat för sig av föraren till en bil jag liftade med i sagda land. Särskilt svårt att härma uttalet har jag med ll (lägg märke till, att i namnet står fyra l i rad på ett ställe), som i korsord räknas som en bokstav och uttalas ungefär som när norr- och västerbottningar svarar »ja« genom att tvärt suga in luft. I walesiskan tillkommer därtill ljudet av l…

För att ingen ska tro att namnet bara är på skoj, så håll till godo med dess betydelse:

Heliga Marias kyrka i den vita hasselns dal nära den strida vattenvirveln vid helige Tysilios av den röda grottan kyrka

Men det har väl inte så värst mycket med film att göra, kan uppmärksamma läsare nu finna läge att påpeka. Inte så värst mycket, kanske, men något.

Walesiska (kymriska) var den store brittiske skådespelaren Richard Burtons modersmål. Hans underbara engelska lärde han sig först i skolan, ungefär som när en del samisk- och finsktalande lär sig svenska.

Ytterligare filmanknytning: i England finns en mångmiljonstad som heter Manchester. Den ligger inte vid havet, men – som framgår av ortnamnet – det gör Manchester-by-the-Sea, som ligger i Nya England som ligger i Förenta staterna. Havet i fråga är Atlanten. Invånarantalet är lägre än i dess engelska förlaga, drygt fem tusen enligt senaste folkräkningen. Invånarnas svar på Kiruna-Tidningen och Kiruna Annonsblad, The Manchester Cricket, utkommer en gång i veckan, och deras svar på NSD, Gloucester Daily Times, sex gånger.

Med denna information i bakhuvudet borde Kirunabor kunna känna sig hemma i en film som heter Manchester by the sea. Inte för havets skull, men för den lilla världens:

Folk flyttar ut. En har lämnat både byn och frun och blivit vaktmästare i storstaden Boston medan hans äldre bror stannat kvar. Men en dag avlider brodern och efterlämnar en son i högstadieåldern. Någon änka är inte med i bilden, så någon måste bli målsman åt barnet, som väl tycker sig vara mer än ett barn.

Se där bakgrunden till, att vaktmästaren motvilligt återvänder till den lilla världen.

Låter det spännande? Inte? Men då ska jag snabbt påpeka, att dramer kan vara hur givande som helst, även om de låter som om de är urtråkiga. I september drog den isländska filmen från 2015 Bland män och får stor publik i filmstudion. Efter septemberseriens sista film om en mans kamp med Försäkringskassan, Jag, Daniel Blake från 2016, kom ett brev till filmstudions styrelse:

…vilken upplevelse! Jag satt filmen igenom helt koncentrerad och med en växande irritation och ilska över det vansinniga systemet. Jag tar tillfället i akt och vill ge dig och styrelsen min uppriktiga uppskattning för vad ni gör. Jag ser fram emot torsdagarna, konceptet med en liten fika före filmen har gjort det till, inte bara en filmkväll utan också till en social träffpunkt.

Så varför skulle inte ett drama om en motvillig målsman till en lika motvillig tonåring i en amerikansk småstad kunna locka? – Om inte annat kan man ju själv konstatera, att amerikansk film inte är detsamma som hollywoodfilm – om någon förstår vad jag menar (som Oliver B Bumble brukar säga).

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad nytt revolutionsåret 1917 samma dag som filmstudion hundra år senare visar film?

Helsingfors har fått en ny biograf, som inleder med ett drama väl i klass med »Manchester by the sea«, om man får tro premiärannonsen:

R E V O N T U L I

Ny biografteater. Eriksgatan 5.

Speciellt Intressant!

OBS.! Denna vecka förevisas första serien af världens största nyhet, en film från revolutionens skräcktid.

Oöfverträffad monopolfilm.

Största och mest spännande seriebild tills dato.

Underbara situationer från sandöknar. Outsägligt spännande handling. Mästerlig kinematografering. Filmen, till hvilken något motstycke aldrig förevisats i Finland, är

„LIBERTY” (frihet).

.Äfventyrsfilm i 12 serier (omkr. 46 delar), författad af Jaques Jaccard. På scenen uppträda flere tusental personer.

„Liberty” är en film som i fråga om hjältemod, fantasi och spännande situationer är oöfverträffad. Den är utmärkt för de många spännande och liffulla äfventyren, hvilka öfverflöda af häpnadsväckande, men samtidigt tillförlitliga och konsekvent framställda situationer.

OBS.! 2 kuplettsångare.

I dag fredag uppträder och endast under denna vecka de berömda Gidi Hellström och K. Lahti. Förevisningen börjar kl. 3, söndagar kl. 2. Biljetter säljas ½ timme tidigare för undvikande af alltför stor trängsel.

I Helsingfors håller man även reda på vad vi tar oss före här uppe i lappmarken. Hufvudstadsbladet berättar om något som kanske föregår det folkliga dopet av lokaltåget Kiruna – Narvik till Karven:

OCKSÅ EN „FÖRLOSSNING”.

Svenskarnas smuggling öfver Narvik synes ha antagit betydande dimensioner. Smugglarnas slughet är stor. Nyligen sökte en dam uppträda såsom varande i välsignadt tillstånd, och vid visitationen nedkom hon – med en betydlig kvantitet kaffe och andra förbjudna varor. En annan dam uppträdde i en uppseendeväckande krinolin, hvars foder visade sig vara dubbelt och innehöll åtskilliga kilo kaffe. Med anledning af detta smugglingsförsök har vid Ofotenbanan anställts en kvinnlig tullfunktionär.

I övrigt är det liksom ständig regeringskris i Ryssland. I Petrograd pågår en demokratikonferens och i Finland redovisas röstresultaten från lantdagsvalet. Samtidigt fortgår kriget, som lakoniskt rapporteras i varje nummer i denna stil:

Ryska flygare i liflig verksamhet.

A k t i v a a r m é n, 3 okt. (Petr. ag.) Trots den ogynnsamma väderleken ha våra flygare befunnit sig i liflig verksamhet. Under den förflutna veckan ha våra flygare fällt 5 fientliga aeroplan och tvungit 6 att gå ned. Af våra aeroplan ha två icke återvändt. En af våra luftballonger har uppbränts. På västra fronten försökte fientliga rekognosceringsafdelningar närma sig våra skyttegrafvar österom Baranovitsch och nordost om sjön Vygen, men tillbakaslogos. På rumäniska fronten har fienden i rayonen Muncelu upprätthållit energisk artillerield. På den öfriga fronten ha förekommit skott-växling och rekognoscörverksamhet.

Hufvudstadsbladet 1917-10-05

DS

JAG, DANIEL BLAKE

 

Hur man än vänder sig har man ändan bak

 

I Nådens år 1975 lyfte jag med rak rygg en 25 kg tung lyftögla för att släppa ned den över kanten på ett skott på fartyget jag var med och byggde. Men en balk hindrade mig från att nå ända fram till skottet med knäna, så jag böjde ryggen en aning för att få öglan över kanten och släppa den. Det skulle jag inte ha gjort.

I förstone verkade inte något ha hänt, inte mer än att jag blev illamående och vinglig en liten stund. Dagen efter, däremot, vaknade jag S-formad och fick åla mig ur sängen och se fram emot en tid av konvalescens. Som upprepades.

Långt senare blev jag uppringd av en läkare, som jag aldrig hade träffat under behandlingen på sjukhuset. Mannen kallade sig förtroendeläkare hos Försäkringskassan och bedömde, att min skada inte var en arbetsskada. Det hade han kommit fram till utifrån läkarjournalen. Detta gjorde mig så förargad, att jag överklagade. På den tiden var man inte så lättkränkt, men här hade ordet verkligen haft sin plats.

Vad jag inte hade förstått var, att det handlade om pengar. Skadestånd, alltså. Sådant hade inte jag tänkt på. Jag hade ju vårdats och fått sjukpenning alldeles som på räls. Men att den bestämmande läkaren inte ens ville träffa mig men ändå hävda att jag hade något medfödd snedvridning i ryggen, det gjorde att jag överklagade ända upp till Försäkringsöverdomstolen. (Idag kan jag möjligen medge, att jag måhända har någon medfödd snedvridning, men inte i ryggen.)

Det var en nyttig lärdom att se, hur en sådan process går till. Tänk bara att verkmästaren några år efteråt kallar in en till telefonen, i vilken någon jurist i Stockholm vill intervjua en om fallet, och samtalet nästan omöjliggörs av bullret runtomkring.

Hur slutade det då? Tja, två av tre på Försäkringsöverdomstolen gick på min linje, så Försäkringskassan vann alltså. Men lilla jag kom in som god tvåa.

På den tiden var det nog ändå idylliskt. Idag kan folk mötas av besked i den här stilen:

Under ovanstående tid kan du ha rätt till ersättning i form av aktivitetsstöd utvecklingsersättning. Det är försäkringskassan som fattar beslut om ersättning och ersättningsnivå samt ansvarar för att den betalas ut. För att få ersättning ska du varje månad skicka in blanketten Försäkran (FK 5057) till Försäkringskassan. Du kan bli skyldig att betala tillbaka ersättning om du lämnar oriktiga eller ofullständiga uppgifter eller om du inte anmäler förändringar. Arbetsförmedlingen kan begära att få uppgifter från Försäkringskassan och/eller anordnaren om det du angett på din försäkran. Meddela snarast Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan om du inte kan börja programmet eller om förutsättningarna för detta beslut ändras.

Detta kunde vara taget ur torsdagens film på torsdag: Jag, Daniel Blake. Men den är brittisk (från 2013).

Den 59-årige snickaren Daniel Blake får en hjärtattack, blir sjukskriven och läkaren avråder honom å det bestämdaste från att arbeta. Men den engelska försäkringskassan avslår hans ansökan om sjukpenning och han måste söka jobb. Emellertid kan han inte söka jobb eftersom han är sjuk. Därför får han varken sjukpenning eller söka jobb-bidrag.

Det låter som utförsäkring och fas 3 eller dylikt.

Regissören Ken Loach berättar i en intervju för Rosemarie Södergren om hur de förberett filmen:

Under vår research träffade vi en man som blivit sjukskriven av läkare efter en hjärtinfarkt. När han var hos sin handläggare för att ansöka om bidrag fick han en hjärtattack igen och då fick han sanktioner, avdrag av sitt bidrag, för att han inte kunde medverka under hela intervjun då han fick hjärtattacken…

Ken Loach är över åttio och har gjort dryga femtiotalet filmer för bio och teve. Filmstudion har visat åtskilliga. Innehållet är oftast socialrealistiskt, gärna roligt samtidigt. Ibland tragiskt. Några filmer är våldsamma. Och så någon gång en

dokumentär.

Han slog igenom stort med Kes, falken 1969 och passerade väl kulmen på våldsamheter i Route Irish 2010 för att återkomma två år senare med en rolig film om småbusar och whisky: Änglarnas andel (min whiskyprovande broder blev så förtjust i den, att han tog med den till whiskyprovarföreningen som uppbygglig förströelse).

Det är för övrigt ett vanligt tema på bio. Whisky, alltså. I vilda västernfilmerna kommer revolvermännen efter några dagars ritt genom öken och stäpp in i första bästa bar och »ska släcka törsten« med whisky. Vad säger whiskyprovarna om en sådan kur? Och så hette en av de roligare filmerna i historien Massor av whisky (1949)…

En film om en som misslyckas att söka jobb och vara sjuk på en gång låter inte som veckans action. ­– Men hej, vad man kan bedra sig! Det finns naturligtvis en kvinna med i historien också, och där är dråpligheter mitt i eländet. Loach vet hur en slipsten ska dras. (Och som bakgrundsinformation kan nämnas, att han 2013 gjorde en dokumentär om hur den brittiska samhällsandan efter andra världskrigets slut drev igenom djuplodande reformer såsom allmän och fri sjukvård, men hur den andan i senare tider förbyttes i egennytta, som började rasera vad som byggts upp genom moderna politikers försorg – såväl Winston Churchill som Tony Benn är med i filmen.) Den dokumentären hette just »Andan från 45«, alltså Spirit of ’45. Vilken alltså inte råder längre, i Daniel Blakes England.

Men med Ken Loach har man aldrig tråkigt.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Äventyrliga nyheter från samma dag som nu på torsdag – för hundra år sedan, revolutionsåret 1917

 

Öfvergrepp af ryska

gränssoldater.

___

Beskjuta svenska arbetare

vid Torne älf.

___

LULEÅ, torsdag. Till k. bfhde har från k. bfhdes inspektör i Tornedalen inkommit en rapport, enligt hvilken flottningschefen J. O. Sjöberg anmält att ryska gränssoldater den 24 dennes vid 5-tiden på eftermiddagen aflossat en mängd skarpa skott mot svenska flottningskarlar som förde en timmerflotte i Torne älf samt mot en svensk fiskare A. Fräki från Kuckola, hvilken med sin roddbåt kommit norrifrån och slutit sig till flotten. Kulorna slogo ned rundt omkring flotten, men ingen träffades. Fräki rodde skyndsamt mot svenska landet under fortsatt beskjutning från de ryska soldaterna, hvarvid ett skott gick igenom båten. Det syntes som om Fräki särskildt varit målet för beskjutningen, men skott aflossades mot flotten äfven sedan Fräki rott från denna.

I en rapport från svenska militärbevakningen bekräftas flottningschefens uppgifter, och Fräki har vid förhör äfven lämnat enahanda uppgifter. Han har vidare försäkrat att han icke sedan lång tid tillbaka varit på andra sidan gränsen och icke på något sätt gifvit de ryska soldaterna anledning att misstänka honom för något som kunde berättiga dem att förfölja honom.

Meddelande om saken har lämnats till ryske konsuln i Haparanda.

(Svenska Dagbladet 1917-09-28)

 

Om den gode läsaren undrar över förkortningen k. bfhde, så är det helt enkelt den »kunglige befattningshavande«, det vill säga landshövdingen…

DS

CITIZEN SCHEIN

 

En sensation

 

Så hette en för sin tid sensationell film, men man hör aldrig titeln nämnas. Varför?

Det var underbarnet Orson Welles, som 1941 tog världen med storm med denna film, och i original hette den Citizen Kane (medborgare Kane).

Regissören Welles spelar själv filmens huvudperson Kane, en streber som blir mogul inom tidningsbranschen och – som så framgångsrika män ofta blir – demon (som Welles själv sedan blev i filmbranschen).

I lilla Sverige hade vi på sjuttiotalet en egen mogul i vår filmbransch. Hans namn var Schein, Harry Schein. Han började som kemiingenjör precis som Margaret Thatcher. Och precis som hon blev han en ledare med hårda nypor (en yrkesskada, tro?). För dem av oss som levde i Scheins tid, lät han tala om sig ganska ofta. Det gör demoner. Och de har en benägenhet att göra både oväntade och osannolika saker, som ibland imponerar, ibland upprör. Demoner går inte obemärkta förbi utan lämnar avtryck i historien.

Därför finns det mycket att berätta om dem, när de avlidit. Då skrivs det böcker om dem. Eller görs filmer. Just det har nu 2017 ett gäng regissörer gjort: Kersti Grunditz Brennan, Maud Nycander och Jannike Åhlund. De har samtidigt skrivit manus och därmed haft full koll. Och därtill kunnat hitta på ett slagfärdigt namn på filmen: Citizen Schein. Titeln är nämligen dubbelt fiffig; dels leder den tankarna till Orson Welles »Citizen Kane«, dels till en annan klassisk filmfigur, vars namn låter som Harry Schein: Harry Lime.

Harry Lime var huvudpersonen i Carol Reeds film Den tredje mannen (1949), som blev extra berömd för Anton Karas musikaliska ledmotiv, som alla lär ha gått och nynnat på vid den tiden: Harry Lime’s theme. Och vem spelade väl Harry Lime i filmen? – Ni gissar rätt: Orson Welles…

Trion har gjort en dokumentärfilm. Dokumentärfilmer har på senare år gjort comeback på bioduken, dels utifrån som av amerikanske Michael Moore, dels inhemska filmer om Olof Palme och Ingrid Bergman. Och nu alltså om vår egen filmmogul in memoriam.

Till och med i Kiruna finns det människor, som kan berätta personligt om Harry Schein. I alla fall en: Magnus Leijer. En nestor inom filmklubbarnas värld, en som var med när Kiruna filmstudio bildades 1954. När nu på torsdag denna filmstudio visar den nya filmen »Citizen Schein«, kommer Leijer att inleda föreställningen med att berätta om egna erfarenheter av mogulen.

Och så en nekrolog även denna vecka, det kan inte undvikas. Ännu en storhet inom filmen har gått bort: Hans Alfredsson. I hans fall rör det sig om mycket, mycket mer än film, och jag vill bara nämna en sak han gjort för att den är väldigt nedtystad.

År 1996 kom en »memoarbok« av en Holger Axel Andersson ut, Attentatet i Pålsjö skog. I den berättar denne man om hur han som ung i början av andra världskriget tillsammans med några andra utförde ett sprängattentat mot ett tyskt tåg på väg från Helsingborgs hamn till Narvik, och om hur det attentatet ledde till att Adolf Hitlers Tyskland började ställa hårda krav på Sverige, krav som Per Albin Hanssons regering på bästa sätt försökte balansera mot neutraliteten. Det gick inte i längden, och Tyskland ockuperade därför Sverige.

Att hela det andra världskriget därmed fick ett annat förlopp än i verkligheten, det gör att man förstår, att boken är en roman och författaren någon annan än Andersson. Den verklige författaren är Hans Alfredsson.

Boken uppfattade jag som nedtystad så fort den släppts, för få verkar ha hört talas om den. Men här visar vår store komiker Hasse, att han djupt engagerade sig i världspolitiken och kunde ge oss en riktig tankeställare om en annan utgång av kriget.

Men varför tystades då boken ned? Min personliga bedömning har stått sig, ända sedan jag läste boken: författaren nämnde ännu levande dåtida svenska fascister vid namn. I samhället upphöjda personer.

En idé i idet av Björn Forseth

 

 

 

Nyheter från samma dag som »Citizen Schein« visas
– men hundra år tidigare: 21 september revolutionsåret 1917

Björneborgs Tidning meddelar, att furstendömet Finland fått en ny generalguvernör, N. V. Nekrasov. Samtidigt annonseras det inför lantdagsvalet. I Finland har man ju till skillnad från i övriga ryska riket allmän rösträtt.

Wiborgs Nyheter skriver om »Extsarens afresa till Sibirien«. Som bekant har alltsedan revolutionen tsarfamiljen hållits fången i sommarslottet Tsarskoje Selo, men nu

omgafs slottet med en afdelning infanteri och kavalleri, och framemot klockan tre på morgonen fördes bagaget på lastautomobiler ned till stationen. Kejsaren och kejsarinnan brydde sig ej om att gå till hvila utan vakade hela natten.

Nu är det alltså omvänt: tsaren förvisas till Sibirien, sedan hans politiska fångar återvänt därifrån. Regeringschefen Kerenskij närvarar. Artikeln slutar:

På slaget 6 satte sig tåget i rörelse. Extsaren frågade då Kerenski, som medföljde till andra stationen på vägen:

– Vågar jag hoppas att snart få återvända till mitt kära Tsarskoje Selo?

Diktatorn gaf intet svar.

Observera, att tidningen använder ordet »diktator«. Det är på den tiden inte nedsättande. Så kallades redan ministern för livsmedelsförsörjningen, sedan denne fått »utomordentliga befogenheter«. Efter general Kornilovs kuppförsök (som omtalades i förra krönikan) har regeringen Kerenskij getts sådana befogenheter, och han kallas då följdriktigt för diktator. För övrigt har man den 17 september utropat Ryssland till republik.

Annars är den finska pressen full av reportage om den våg av mord på officerare som utförts i Viborg, Hälsingfors (jo, de stavar så ibland) och även andra bestialiska överfall, ofta utförda av soldater. Författaren Maksim Gorkij (som fått sin tidning Novaja Zjizn (Det nya livet) indragen, fördömer i sin nya tidning Svobodnaja Zjizn (Det fria livet) morden:

Det finns icke ord nog att beskriva hur upprörd och förbittrad varje medveten socialist känner sig då han läser om fall som dessa. Vari bestod i själva verket de mördades skuld? […] blott däri, att de visade sig vara anständigare än de hundratal politiska överlöpare som dölja sig under den röda skyddsfärgen.

Dagens Nyheter 1917-09-21

Massakrerna äger rum även på matrosernas arbetsplatser. På örlogsfartyget Petropavlovsk har samtliga officerare begärt förflyttning av fruktan för fartygets våldsamma manskap. Hufvudstadsbladet berättar närmare om ett annat manskap:

De ryska amazonerna.

Den kvinnliga dödsbataljonen pryglar upp sin grundläggarinna.

Russk. Volja meddelar: Vid den kvinnliga dödsbataljonen inträffade nyligen en otreflig händelse. Bataljonens medlemmar pryglade nämligen bataljonens grundläggarinna, löjtnant Boskareva halfdöd, emedan hon klandrat dem. Ett grannregemente måste tillkallas för att undertrycka oordningarna. Dödsbataljonen kommer att dessa dagar upplösas. Af dess medlemmar skola 250 sändas till den kvinnliga bataljonen vid fronten. De öfriga frikallas från militärtjänst och hemsändas.

Och Republiken Ryssland är fortfarande med i Det stora kriget (första världskriget)…

Som motvikt mot allt elände tar jag en platsannons ur Österbottningen. Allra vanligaste platsannnonserna i finsk press är efter »springflickor« och »springpojkar«, men här:

En barnkär bonne

med goda rekommendationer erhåller plats genast. Närmare med

Fru Anna Hongell,

Gamlakarleby.

BLAND MÄN OCH FÅR

 

Bagge mot bagge

 

Bröder i luven på varandra är ett slitstarkt ämne på filmduken, betydligt vanligare än syster mot syster.

 

Förra veckan visade filmstudion en film, Hell or high water (2016), om just två aparta bröder: den ene en lantbrukare med huvudet på skaft men ändå »genetiskt« (som han tyckte det) förutbestämd för fattigdom, den andre hade löst det problemet med brott och blivit kåkfarare. Men så kom de samman om en gemensam (olaglig att genomföra) uppgift, där bägges färdigheter kom till sin rätt.

Nu är det dags igen med bröder som hållit sig ifrån varandra men av omständigheterna tvingas samarbeta. De här är äldre än i förra filmen, för de har inte talat med varandra på fyrtio år…

Det utspelar sig på landsbygden precis som i förra filmen, men i en bister omgivning till skillnad från i varma Texas. De här bröderna är bönder på Island, nämligen.

På landet går det att tiga i fyrtio år med lite avstånd mellan varandra. Ibland går det på kortare avstånd också. I Bosnien och Hercegovina stötte jag som militär på uppdrag hos civilbefolkningen på ett äkta par, som inte talat med varandra på sju år. De bodde i var sin ände av ett ensligt, långsmalt hus…

Bland män och får heter den isländska filmen, på originalspråket »Hrútar«, som lär betyda »baggar«. Och baggar kan man väl kalla gubbstruttar i fårullströjor med skägg i samma stil. Gubbar och baggar. De senare är för övrigt upptagna i eftertexterna som medverkande.

Observera, att filmen inte är en komedi. Men hur kan man låta bli att göra något komiskt av sådana förutsättningar? Vet ni vem Sture Böcke är? – Det är bara det tyska namnet på filmen, »envisa getter«.

En film om sådana drar uppmärksamheten till sig. Sture Böcke har vunnit 31 priser, bland annat i Cannes, Denver, Zagreb, Zürich och på Edda-festivalen i hemlandet, till exempel för bästa klippning av baggarna. Och nu går den alltså i Kiruna, torsdag den 14 september på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Nyheter från samma dag för hundra år sedan, 1917-09-14

Björneborgs Tidning har denna dag en sammanfattande artikel om vad den kallar Inbördeskriget i Ryssland. Det handlar dock inte om vad historien kallar det ryska inbördeskriget utan om maktkamp mellan ÖB, general Kornilov, och regeringschefen, Kerenskij. Tyskarna har brutit igenom vid Yxkull, och överbefälhavaren kräver att få ta Kerenskijs plats. Han omdirigerar trupper mot huvudstaden. Men försöket till statskupp går om intet:

Underrättelse har ingått att Korniloffs och regeringens trupper mångenstädes begynt ingå förbrödring. Trupperna ha haft gemensamma konferenser, hvarvid framgått att de mot Petrograd dirigerade trupperna förts bakom ljuset.

Revolutionsåret 1917 är ju också Finlands självständighetsår, som vi vet. Men ännu i september har det ju inte skett. Ändå arbetar krafter i furstendömet Finland på förändringar i den riktningen:

Senaten har förordnat att nya, egna finländska postmärken, postkort och frankokort skola tagas i bruk för postförsändelser inom Finland från 1 okt. 1917 så långt tillverkningen hinner ske samt för postförsändelser till Ryssland och utrikesorter från 1 jan. 1918.

(Björneborgs Tidning 1917-09-14)

Samtidigt som man strävar mot finländsk självständighet, värnar man uppenbarligen Ålands status som finländsk, om man får analysera rubriken och början på följande artikel i Österbottniska Posten 1917-09-14:

Åland i fara.

Svenska Tidningen innehöll i fredags ett uppseendeväckande meddelande, gående ut på ingenting mer eller mindre än att underhandlingar skulle pågå mellan Ryssland och de ententvänliga svenska vänstermännen med Branting i spetsen om Ålands avträdande åt Sverge mot att Sverge skulle tillåta transport av krigsförnödenheter genom landet från England till Ryssland.

DS

HELL OR HIGH WATER

 

Helvete eller högvatten?

 

I Texas åker ett par bröder omkring och rånar bankkontor i småstäder vid öppningsdags – på växelpengar. För lite för att kunna spåras, men dag efter dag. Någon avsikt har de, och det får bära eller brista.

 

Så skulle jag vilja förklara titeln på filmen Hell or high water (2016) när den nu på torsdag ska visas i Kiruna filmstudio. Det engelska uttrycket låter förstås tuffare än »Bära eller brista«. Tragiskt nog stämmer en rak översättning bra in på situationen i dagens Texas: där får de just nu välja mellan ett rent helvete och högvatten, sedan orkanen Harvey dränkt stora delar av delstaten.

I veckans film är det torrt och dammigt över samma delstat och alls ingen översvämning. Men likheter finns: BBC News skriver den 2 september, att omkring 80 procent av Texasborna saknar försäkring mot översvämning. I filmen anar man att de saknar andra försäkringar också. De rånande bröderna kör hela tiden förbi skyltar som »Skuldsatt?«, »Konkurs«, »Till salu«, och man får intrycket av utbredd fattigdom påtvingad lokalbefolkningen av banker, som tar över gård och mark av folk som lånat mot fastighetspant. Originaltiteln ska visst antyda även detta: det finns i landet därborta en »hell or high water«-klausul – att i kontraktet förmildrande omständigheter helt saknas (det må bära eller brista, men amorterar du inte i tid tillfaller marken banken).

De tycks ha stora jordegendomar. En rollfigur säger vid ett tillfälle:

För länge sedan var ens indianska förfäder här, tills någon kom och slog ihjäl dem, bröt ned dem och gjorde en till en av dem. För 150 år sedan var allt detta mina förfäders land. Nu tas det från dem också, men inte av någon armé utan av de djävla bankerna.

Av filmen att döma ser dessa jordar ut som de brukar göra i vilda västern-filmer. Det här är ett slags modern vilda västern med bilar och mobiler i stället för hästar och röksignaler. Men bössor, bira och barbarisk mentalitet är desamma. Man undrar, om en film filmad 2016 verkligen rättvist återger hur det kan gå till i detta land:

– Du gör intrång, säger en beväpnad ranchägare till en annalkande polis.

– Och om du skjuter mig nu har du rätten på din sida, svarar polisen.

Skulle man våga turistvandra där? Lite väl långt ifrån allemansrätten, tycker jag.

Egentligen skulle filmen ha hetat Comancheria efter det landområde som comancherna ursprungligen bebodde (man röstade fram titeln med ordleken om helvete eller högvatten i stället). Några comancher förekommer också i filmen – och till och med kofösare med boskap! Men romantiseras de? Nej, verkligen inte. Manusförfattaren ger i kriminalfilmsformen några av dagens amerikanska förlorare en röst.

De bägge bröderna spelas av Chris Pine och Ben Foster, vilka samma år spelade mot varandra i en annan film, som Folkets hus i Kiruna visade: The finest hours (om en fartygskatastrof till havs 1952). En tredje framträdande roll i veckans film är en polis som just varslats om att pensionen är nära. Han spelas av veteranen Jeff Bridges, som ser ut som om pensionen ges vid 75 års-åldern i Amerikat. Men vid närmare kontroll är han för farao ett år yngre än undertecknad!

Bäst att prata om något annat – till exempel om andra framstående skådespelare som faktiskt gått bort:

Michael Nyqvist (57 år), som i en av sina sista filmer gjorde en fullständigt makalös rollprestation: Min så kallade pappa (2014).

Janne Carlsson (80 år), allmänt känd som »Loffe« från TV-serien Någonstans i Sverige (1973). Ärligt talat hade jag bara sett honom som Loffe i vad han än gjorde – tills jag såg Mats Arehns hitchcockska drama från 2008 Persona non grata, där Carlsson spelade mot Alexandra Rapaport. Jag träffade honom och fann honom vara Loffe även privat, men när jag undrade hur det var att spela mot Rapaport, fick jag intrycket av honom, att de inte hade dragit jämnt (kanske samma yrkesmässiga motsättning, som när Jeanne Moreau 1965 fick spela mot Brigitte Bardot i komedin Viva Maria!). Men Carlsson visade här i alla fall som Rapaports motspelare, att han verkligen kunde spela drama. Det är hans minne förtjänt av att nämnas!

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Vad med revolutionsåret 1917?

Exakt etthundra år innan filmstudion visar »Hell or high water«, den 7 september 1917, pågår fortfarande det första världskriget (som ännu inte kallas det första). Om den ryska revolutionen vet Svenska Dagbladet att berätta att den provisoriska regeringen »beviljat Estland, Lifland och Kurland autonomi«.

Våra dagars läsare bör påminnas om, att hela Baltikum vid den här tiden ingick i kejsarriket Ryssland (Livland och Kurland är delar av dagens Lettland).

Samtidigt, skriver SvD, vill den tyska riksdagen »åstadkomma folkrepresentation för Litauen och Kurland«. Tyskland och Ryssland är ju i krig med varandra, och Tyskland har tagit de baltiska områdena och flörtar på detta vis med befolkningen där.

Än se’n då? – Jo, vi ser här några av nittonhundratalets kommande stora konflikter ta form. Bra att lägga på minnet.

Men vardagen har också sina bekymmer i revolutionens Ryssland. Tankarna går tillbaka till Texas, när en annons i Hufvudstadsbladet 1917-09-07 antyder att även furstendömet Finland tycks ha sina cowboys:

Koskötare

svensktalande erhåller stadigvarande, förmånlig plats från den 1 november. Närmare med

Agronom A. Forssell.

Helsingfors, Konstantinsgatan 12.

Telef. 60 02.

(T.A.25653) 11442

DS

DUNKIRK

 

Dunkirk, Copenhagen

 

Sommarens »storfilm« var en krigsfilm. Inte om Syrien eller Afghanistan utan om det outslitliga andra världskriget.

Jag ska inte slösa ord på Christopher Nolans film Dunkirk, gjord i år och visad i somras. Den har redan rosats, och jag rosar den också. Den är en bra, realistisk och trovärdig skildring av den fantastiska evakueringen av brittiska armén från Frankrike 1940.

Men för mig kändes den som »inte nödvändig«. Historien hade redan förtjänstfullt skildrats av Leslie Norman i brittiska Dunkerque – helvetesstranden (1958) och särskilt (som jag minns det) i Henri Verneuils franska Flykten från Dunkerque (1964). Varför en ny version 2017, varför just nu? – Onekligen lägligt, när nu Nato gör vad de kan för att bli populära.

Det må vara konspiratoriskt tänkt i överkant. Jag tar upp det närmast på grund av filmens titel. Biografbolagen bryr sig inte om språkvård, det vore lönlöst att få dem att tänka på sådant. De nöjer sig med befintliga affischer och påverkar därmed svensk ungdom till okunnighet (precis som biobesökarna 1998 itutades att Bibelns plats för den sista striden inte hette Harmagedon utan Armageddon efter en hollywoodrulle). Den franska stad, där den historiska händelsen ägde rum, heter ju inte Dunkirk utan Dunkerque. Det är inget att diskutera, man kan inte välja att stava namnet på en stad som man vill. När jag var barn skrev man Hälsingborg, idag vore det en felstavning. Men varje språk kan ha sitt sätt att skriva andra länders ortnamn på, och det är helt normalt. Vi skriver Nya Zeeland och Moskva, britterna New Zealand och Moscow. Och de skriver Dunkirk. Helt okej! Men på svenska har det aldrig funnits någon annan stavning på den orten än fransmännens egen: Dunkerque.

Det var titeln, alltså. Där kan inte översättaren rå på filmdistributören. Jag hade dock väntat mig, att den som svensktextat filmen hade stavat rätt i undertexterna. Men det hade hon inte. Det stod Dunkirk hela filmen igenom. Detta är exempel på okunnighet, ty en översättare ska inte översätta ord för ord utan att ta reda på fakta. Nu kommer en hel generation svenska ungdomar att tro, att den franska staden stavas så som i denna film. Tänk om en engelsk film hade handlat om den danska motståndsrörelsen mot nazisterna. Skulle svensk publik acceptera att Köpenhamn hela tiden kallades Copenhagen i undertexterna?

Detta, go’vänner, var säsongens första klagolåt! En liten uppvärmning inför krönikorna till höstens filmer hos Kiruna filmstudio. Den första kommer ju nästa torsdag, den sjunde september.

En idé i idet av Björn Forseth

LIFE IN A FISHBOWL

Livet i en guldfiskskål

 

Den som tycker Life in a fishbowl låter som isländska – upp med handen! Eller tycker A royal affair är en bra svensk översättning av danska En kongelig affære…

Ruben Östlund vann härom dagen det finaste filmpris man kan få, Guldpalmen i Cannes, för sin Rutan. Men så heter den förstås inte, fast det ordet fullt tydligt stod skrivet på hans egna kulisser vid en intervju strax före Cannes-festivalen. Nej, nu heter den The square.

Nå, men är det något att älta? Kanske inte. Men den isländska filmen med den engelska guldfiskskålen heter faktiskt Vonarstræti, så det så. Och den avslutar filmstudions vårserie nu på torsdag på Folkets hus.

Nordisk film är het. Danskarna leder, men som vi såg med Rutan, så ligger svensk film bra till. Norsk och finsk också. Men isländsk? Jodå, även de visar framfötterna nuförtiden. Se bara på utmärkta teveserier, säger jag. Lilla Island är ju rena rama Midsomer, så många mördare som de tycks ha.

Och »Life in a fishbowl« från 2014 är också en festivalprisvinnare. Så varför inte kosta på sig att se den, innan filmstudion klappar igen för sommarlov?

Den biokvällen för hundra år sedan, 1917-06-01, skriver man i finsk press om att det gått två och en half månad sedan revolutionens utbrott. Nu skrivs det mer om den stora strejk som pågår i Åbo med sammanhängande »uppträden« än om händelserna i världskriget. Skräckväldet i Åbo kallar en rubrik i Tammerfors Aftonblad det. Dagens Press skriver:

Enligt uppgifter lämnade af passagerare och betjäning å ordinarie morgontåget i dag från Åbo lösgåfvos de i stadshuset internerade stadsfullmäktige senaste natt. Frigifvandet ansågs af meddelarna vara ett första resultat af de till Åbo i går afresta senatorernas underhandlingar med de strejkande.

Rätt så hett för att vara en nordisk strejk, kan man tycka, att strejkande tar stadsfullmäktige till fånga. Där man kan vänta hettan mer – vid krigsfronten – är det glödhett även utan kulor och krut. Som vi under våren sett, drivs ju krav på att avsluta kriget genom att sluta fred med Tyskland, vilket Kerenskij och den provisoriska revolutionsregeringen inte vill men Lenin och bolsjevikerna slåss för. – En helt avgörande fråga, som vi ska se i höst. Och den är avgörande ute vid krigets fronter bland de ryska soldaterna, som ingalunda uppträder som god kanonmat längre. Björneborgs Tidning berättar vad krigsministern adjoint öfverstelöjtnanten Jakubovitsch yttrar i frågan om desertörerna:

Kampen mot denna företeelse är […] mycket svår och desertörernas antal uppgår nu till millioner. Regeringen rår ej med uppgiften, om ej soldaterna själfva och de hemmavarande bönderna och hela samhället öfver hufvud taga aktiv del i kampen mot den farliga företeelsen.

Förutom frågan om krig och fred är Finlands ställning fortfarande det stora samtalsämnet i finsk press. Svenska Tidningen återger vad en rysk socialdemokrat, lektor V. Smirnov, skriver om detta. Men eftersom det kanske inte roar läsare av filmkrönikor så mycket, lämnar jag det som bihang idag – se alltså längst ned, den som vill lära känna ryska tankegångar om finska krav på sjävbestämmande.

Därmed önskar jag mina eventuella läsare (det var säkrare med läsarna när krönikorna trycktes i Kiruna Annonsblad) en god sommar med måttligt med snö och mygg. När filmstudion börjar med sin höstserie första torsdagen i september återkommer jag.

Och glöm inte nu på torsdag: Ni vill väl få reda på, om filmen handlar om guldfiskarnas liv eller om det som dess isländska titel betyder: »hoppets gata«, »ett stråk av hopp« eller något ditåt!

En idé i idet av Björn Forseth

* * *

Ur lektor V. Smirnovs tankar om finländska frihetssträvanden, från soldattidningen Izvestija, som ges ut i Helsingfors, återgivet i Svenska Tidningen 1917-06-01:

Hela den ryska borgerliga pressen visar en rörande enighet i fördömandet af finländarnas „omåttliga” fordringar, som ju gå ut på en ökning af senatens maktbefogenhet på interimsregeringens bekostnad eller t. o. m. på landets fullständiga afskiljande från Ryssland. Härvid har man i våra borgerliga tidningar kunnat påträffa denna lindrigt sagdt naiva tanke; finländarna visa „otacksamhet” mot interimsregeringen

– – –

Före revolutionen tröttnade den ryska reaktionära pressen icke att för separatism (d. v. s. önskan att lösgöra sig från Ryssland) beskylla främst det svenska partiet i Finland, d. v. s. det parti, som omfattar finländare med svenskt modersmål, och tillskrifva det önskan att ånyo förena sig med Sverge. Ingen i Finland önskar något så vanvettigt som att underordnas ett annat rike.

– – –

I egenskap af socialdemokrat, som alltid erkänt hvarje nations rätt till själfbestämmelse, finner jag finländarnas önskan att bilda en oafhängig stat fullkomligt berättigad och naturlig. Härjämte är jag öfvertygad om att alla verkliga ryska revolutionärer, vare sig de höra till socialdemokratiska eller socialrevolutionära partiet, komma att understöda Finlands yrkanden. Det revolutionära Ryssland skall icke vägra gifva Finland full oafhängighet.

BEN-HUR

Galärslavar förr och nu

 

En film som inte visas.

Så har då utredningen mot Julian Assange lagts ned. Efter sju år. Nog luktar det svensk rättsskandal. Visserligen har han sig själv att skylla i och med att han inte inställde sig i rätten för att bedyra sin oskuld i våldtäktsmålet. Men han fruktade att det svenska rättsväsendet skulle utlämna honom till Förenta staterna, där han väl skulle kunna råka mycket värre ut än Bradley Manning, som under nytt namn nu benådats.

Assange litade alltså inte på det svenska rättsväsendet. Har vi då ett korrumperat rättsväsen? Själv har jag, efter att några gånger ha sett hur den svenske/a ämbetsmannen ser till lagen, stor respekt för ämbetsmannaseden. Land ska med lag byggas, och ämbetsmannen ska bara följa den. Svenska ministrar får inte lägga sig i ämbetsmännens värv, för det vore ministerstyre och olagligt. Så vad hade Assange att frukta? Fällande dom för något han inte gjort och ivägsändning till landet utan återvändo?

Det skulle vara osvenskt. Väl?

Men då tänker den minnesgode på den gången, då två svenska egyptier av svensk polis på USAs anmodan greps och genom en bakgrind i stängslet fördes till Bromma flygplats, där ett litet flygplan tilläts landa och utan tullkontroller ta ombord de bägge männen, som bakbundna fick huvor dragna över skallarna, kläderna sönderklippta och stolpiller instuckna i sina bakar. Och sedan flögs till Egypten för att torteras.

Gjorde Ämbetsmannasverige detta? Nja, Sverige gjorde det – men en ämbetsman (polis) läckte om övergreppet, så att vi andra fick reda på det. Det var Anna Lind och den regering hon var utrikesminister i, som beordrade detta i Sverige så otänkbara och så rättsvidriga. Fick någon sota för det? Läsaren vet svaret.

Men i och med detta kunde en samhällsorienterad person som Julian Assange inte lita på, att inte också hans kläder skulle komma att klippas sönder och en huva träs över hans skalle medan någon amerikansk hand stack in ett stolpiller i hans röv.

Kommer Sveriges rykte som rättsstat någonsin att återhämta sig efter detta?

Assange var möjligen en fähund mot kvinnor i Stockholm, men han ville inte bli galärslav som Ben-Hur. Historien om ädlingen Ben-Hur på Jesu tid skulle filmstudion visa på Kristi himmelsfärds dag den 25 maj – om intresse funnes. Det gjorde det visst inte. Kanske vårkänslorna är starkare nu än önskan att gå på bio på en ledig dag. Därför ställs denna episka och ännu sevärda version (från 1959) efter generalmajor Lew Wallaces roman in.

För övrigt noterar jag, att Donald Trumps hustru inte behövde ta seden dit hon kom (till Saudi-Arabien, närmare bestämt) och ha håret skylt. Det lönar sig att ha ihop det med chefen för stormakt A.

Och i stormakt B hundra år före den dag då Ben-Hur skulle ha visats är det inte mycket mer spännande än att en ny flagga efter revolutionen diskuteras. Interimsregeringen ser dock ej några hinder mot att tillsvidare den hittillsvarande trefärgade riksflaggan hissas när anledning till flaggning föreligger. (Hufvudstadsbladet 1917-05-25.)

En idé i idet av Björn Forseth

TA MINA ÖGON

 

»Ta mina ögon«

– Ett uttryck som sticker ut.

 

En kall vinternatt lämnar Pilar sitt hem. Med sig har hon sin son Juan och några få ägodelar. Hennes man, Antonio, är henne dock snabbt på spåren. Han säger att hon är hans allt och att hon lovat sig åt honom – att hon har gett honom sina ögon. Men Antonios kärleksbetygelser står i stark kontrast till hans allt annat än ömma handlingar.

Det där låter banalt. För hundra år sedan kanske det hade ansetts vara en djärv beskrivning på en film eller ett skådespel, men idag hör vi jobbigt ofta om sådana personer. Fast uttrycket »ta mina ögon« kan väcka olustiga fantasier.

I förra veckans film på filmstudion såg vi en kvinna, vars egen moder hade förblindat henne med kokt vatten hällt i ansiktet i ungdomen, och i Jules Vernes roman Tsarens kurir blir hjälten som fånge hos tatarerna förblindad med ett glödgat svärdsblad hållet framför hans ögon. Dock riktar han i det ögonblicket en förtvivlans tanke till sin moder, varvid hans ögon så plötsligt fylls av tårar, att den avsiktliga förblindningen inte får full verkan.

För hundra år sedan, ja. Samma dag 1917 som filmstudion visar Ta mina ögon, 18 maj, meddelar de finska tidningarna, att Ryska riket nu efter revolutionen äntligen fått en riktig regering utsedd av

temporära regeringen, riksdumans temporära utskott samt arbetarnes och soldaternas representantråd […] Enligt meddelanden af temporära regeringens ledamöter komma i ministären efter dess nya sammansättning att ingå 14 medlemmar, däraf 5 socialdemokrater, Kerenski inbegripen.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)

Dessa socialdemokrater tillhör minoritetsfraktionen, mensjevikerna, och Kerenskij välkomnas som krigsminister av militären. Som bekant från tidigare krönikor är ju han stark anhängare av att fortsätta det pågående världskriget, medan ledaren för den socialdemokratiska majoriteten, bolsjevikerna, står för att avsluta kriget. Men tydligen gillas det inte vid den antika staden Eupatoria på Krim (idag Jevpatorija):

SIMFEROPOL, 15 maj. (Petr. ag.) Enär rykten fortsättningsvis cirkulera om Lenins snara ankomst till Eupatoria har arbetarnes och soldaternas representantråd därstädes i princip beslutat anse Lenins ankomst mindre önskvärd samt anhållit om garnisonschefens, åtgärd därhän, att Lenin hindrades resa till Eupatoria, eller om han trots allt lyckades komma dit, han genast måtte anhållas och sändas tillbaka.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-18)

Angående Finland skiljer sig mensjevikers och bolsjevikers åsikt betydligt. I bolsjevikernas partiorgan Pravda kritiseras mensjevikernas »avsteg från partiprogrammet«, ty

De själfmedvetna proletärerna och socialisterna, hvilka förblifvit partiprogrammet af år 1903 trogna, tillerkänna Finland frihet att om det så önskar skilja sig från Ryssland. […] Rysslands själfmedvetna proletariat fruktar intet af en skilsmässa mellan Finland och Ryssland. Norge och Sverge ha båda haft gagn däraf att Norge fritt fick skilja sig från Sverge 1905.

(återberättat i Wiborgs Nyheter, alltjämt samma dag)

Den 18 maj för hundra år sedan förefaller för övrigt avslagen i sin brist på bio- och teaterannonser – och väldigt många dagstidningar utkommer inte alls. Det annonseras inte ens mycket efter »springflickor« och »springgossar«.

Det gör det inte idag heller, men å andra sidan behöver vi väl inga springflickor längre, när vi har tjänsteandar som Kiruna Mail och motsvarande i andra städer. För att inte tala om SMS och e-post.

Och ändå är de mänskliga svagheterna alltjämt desamma, såsom våld i nära relationer. »Det är lika gammalt som det första yrket, den prostituerade«, säger en del. Men då upprepar de bara vad de hört. Människans ursamhälle kände ingen prostitution, det skulle ha varit en obegriplighet. Och när förhållandet mellan man och kvinna inte var såsom mellan en ägare och en ägd torde inte den äganderättssjuka som kallas svartsjuka ha varit lika allmänt förekommande som nu.

Om detta finns det antropologiska studier – men vad bryr sig en Antonio om det, när han anser sig ha rätt att bestämma över en Pilar? Man måste fortfarande skriva romaner och göra filmer för att öppna ögonen på dem, som inte märker förändringen i sinnestillståndet, när en man från att ha varit ömsint uppvaktare över en natt blir slavägare, sedan han trätt en ring på kvinnans finger.

Med 42 festivalpriser måste väl den här spanska filmen ha skildrat saken rätt bra. Folkets hus klockan 19 på torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

FLASKPOST FRÅN P

 

Brev i en flaska

– från P…

När Trump valdes till president, gav en kille i mitt bastugäng honom ett år att leva.

I mitt husorgan berättades härom dagen, att denne herr Donald Trump kan tänka sig att träffa herr Kim Jong Un.

Vi är många som är bekymrade över till synes oberäkneliga ledare på bägge hållen, men jag tänker, att man aldrig vet, vem som blir den riktiga fredsmäklaren. Vem hade trott, att kommunistjägaren Nixon skulle öppna diplomatiska förbindelser med Kina?

Trumps attityd är en sak, men just hans motvilja till att »vara PK« skulle kunna vara till fördel och ta honom till Nordkorea. Vem vet, vad det skulle kunna leda till?

Skulle det – fantasi- och förhoppningsfullt – leda till att Förenta staterna slöt fred med Nordkorea i stället för att fortsätta femtio år till med detta eviga vapenstillestånd från 1953 – då kanske det bleve Trumps död i ett attentat. Han gillar ju inte utrikespolitik utan vill göra affärer och gå sin egen väg – men kan man det i hans ställning? Eisenhower varnade vid sin avgång som president för »det militärindustriella komplexet« (som kanske var det, som fick Trump att krama avtryckaren i Syrien nyligen, fast han hade sagt att han inte skulle hålla på med sådant).

Nå, vi får se. På torsdag är det den 11 maj och det blir visst bra skidväder. Men på kvällen visar filmstudion en dansk deckare på Folkets hus. Då lär det kramas avtryckare. Det blir tredje filmen efter tredje boken av Jussi Adler-Olsen om den buttre kommissarien som inte ville ha någon »svartskalle« som städhjälp men fick just en sådan. Som hade huvudet på skaft och naturligtvis kom att bli ena delen i ett radarpar med kommissarien (fast just dennes i början nedlåtande syn på invandrare har strukits i filmatiseringen – kanske för att hans tankar skulle vara svåra att uttrycka i bild?). I denna tredje bok och film kommer en ny och ytterst egen person att bli bestående på avdelningen. De som läst böckerna vet, att filmen måste heta Flaskpost från P.

Gick det deckare på stumfilmsbio för hundra år sedan? Jo, minsann. Enligt Svenska Dagbladet samma datum som »Flaskpost från P« visas men år 1917 går på Royal i Stockholm ett »Kriminellt sensationsdrama i 4 akter« som heter Gröna rummet och får sitt dramatiska ljud från »Royals charmanta solistkapell«. Alla föreställningar är utsålda.

På Kaleva Biografteater på Karelskagatan 7 i Viborg visas samma dag Ödets son, drama i 5 delar:

Den vackra zigenarflickan Ayla har födt ett barn, hvars far ej är zigenare. Detta är ett sådant brott, som ej kan förlåtas och Aylas fader förbannar sin dotter och drifver henne bort från stammen […] Samtidigt förlorar grefvinnan Julie sin ende son, men tillfället leder henne till parken, där Ayla lämnar sitt barn. […]

Därefter visas humoresken Den ihärdige banar sig väg eller Kalle som skådespelare. »Obs! Orkestermusik.«

Sådana här »ofta tarfliga och smaklösa skämtfilmer« ogillar »Svenska folkskolans vänner«, som i en skrivelse till folkskoleöfverstyrelsen för att värna barnen vill ha censur även på biografreklamen (notera, att film kallas »bild« som i finska elokuva – levande bild):

De växlande reklambilder, som biograferna begagna sig af såsom lockbete till sina föreställningar, äro ofta synnerligen rafflande och osmakliga. Hvad censuren klippt bort af filmen användes ej sällan såsom skylt för densamma. På vissa unga sinnen utöfva sådana bilder en alltför stark lockelse eller nervretning. Dessutom verka de i hög grad stötande för allt hvad god smak heter.

Livet går alltså sin gilla gång i revolutionens före detta kejsardöme. Men i samma tidning som bioannonsen och censurönskan ovan (Wiborgs Nyheter 1917-05-11) kan vi förutse dagens Sannfinländare (ett par feltryck har jag rättat):

Gammalfinnarnes språkliga förtrycksprogram mot de svensktalande har naturligtvis väckt synnerlig förtjusning i Viipuri. En herre, som signerar sig Y-ö K-a, jubilerar under rubriken Ÿ„Taistelu on jatkettava“ i gårdagens nummer öfver de beslut, som fattats i språkfrågan vid partidagen och prisar suometarianerna som det enda parti, hvilket drifvit nationalismens sak. […] Hr Y-ö K-a gläder sig än vidare öfver, att saken nu fått den vändningen att den aggressiva svenskheten nu efterträdts af en „aggressiv finskhet“ (hyökkäävä suomalaisuus).

Är alltså allt frid och fröjd med revolutionen? I den finska pressen ser det ut så, men denna dag 1917-05-11 ses i Svenska Dagbladet rubriker som

General Kartzoff mördad på öppen gata.

Gärningsmannen ej att söka inom armén, förklara soldaterna.

– – –

Oroligheter på gatorna i Moskva.

En folkhop kräfver tsardömets återställande.

Engelska Morning Post sammanfattar (återgivet i Wiborgs Nyheter) läget i Ryssland med, att

Utanför Petrograd utgör kriget fortfarande det dagliga lifvets hufvudsakliga innehåll. […] Under tiden äro hufvudstadens folkmassor förnämligast sysselsatta med att demonstrera sin glädje öfver den vunna friheten. Men röster börja förnimmas, att förhållandena ingalunda förbättrats under de gångna veckorna; och hvad den personliga säkerheten beträffar är denna nu mindre än någonsin. De fängelser som icke ödelagts, lära vara öfverbefolkade af den gamla regimens ämbetsmän och folkets fiender. Tjufvar, gripna på bar gärning, slippa undan med att det stulna tas ifrån dem och en varning af de nya myndighetspersonerna. Korruptionen tillväxer. Äfven ifriga beundrare af friheten, sådan den gestaltar sig i Ryssland, inse att man fått för mycket äfven af detta goda.

Detta med utländska ögon sett. Interimsregeringens chef Kerenskij rapporteras återkommen från Reval (gammelsvenska för Tallinn) säga:

Målet med min resa var att undersöka tillståndet vid den ryska östersjöflottan samt söka utröna hvilken stämning som var rådande bland befolkningen i Estland. De slutsatser till hvilka jag kommit äro de mest optimistiska. Hela flottan befinner sig i ett utmärkt skick och är fullt stridsfärdig. Dess män inse fullkomligt det allvarliga i situationen och det ansvar som hvilar på dem samt äro beslutna att försvara sitt fosterland till det yttersta. De rykten som varit i omlopp rörande bristande disciplin vid Östersjöflottan äro fullständigt utan grund.

(Wiborgs Nyheter 1917-05-11)

Detta motsägs dock av de händelser som låg till grund för Sergej Eisensteins film Pansarkrysssaren Potemkin (1925), som filmstudion visade härom året på första maj. Å andra sidan hände de i Svarta havsflottan.

Men på torsdag ska vi se, om filmatiseringarna av Adler-Olsens bokserie håller fortsatt kvalitet. Kommissarie Mørck (Nikolaj Lie Kaas) och assistent Assad (vår egen Fares Fares) ser i ett av de gamla fall, som de just ska avskriva, uppgifter om en repad flaska, som i åtta år stått på en fönsterkarm i en skotsk polisstation utan att någon lagt märke till, att den innehöll ett brev där det stod »hjälp!«…

En idé i idet från Björn Forseth