CORPUS CHRISTI

Hoc est corpus

»Polis, polis, potatisgris!« ropade fyraårige Björn uppifrån en trappa mot en nedanför sig stående konstapel med schäfer.

 

Förra veckan skrev jag om att Andra världskriget var oemotståndligt i litteratur och på film. En annan sak, som bort vara lika oemotståndlig, är latinet. – Vem bryr sig? säger då den gode svensken, som bara bryr sig om språk och seder i stormakt A. Men latin, detta utdöda talspråk, har präglat hela den eurasiatiska delen av världen (Amerikat inräknat) sedan ett par tusen år tillbaka. Nästan all undervisning i Europa skedde på latin, oavsett i vilket land den bedrevs. När Martin Luther hade sina middagssamtal med unga anhängare, talade de ömsom latin, ömsom något annat.

Latin borde ha blivit EUs språk, för det är det enda som samtliga europeiska länder och folk har gemensamt, till och med små språk som samiskan har latinska influenser. Dessutom är det såsom utdött helt neutralt, inte ens italienare eller rumäner kan göra anspråk på det. – Men det sägs att det är för svårt.

För svårt, säger européerna, som har så in i Norden många språk att hålla reda på. Hur svårt är det inte att få tag på simultantolkar fram och tillbaka mellan 25 språk? Och för övrigt är det så, att om latinet är svårt, så är det för att det är så exakt att ingen översättning kan missförstås. Då kan tyska Ursula von der Leyen ta till den engelska storsläggan hur mycket hon vill, för exaktheten är det inte så noga med, när man ska klubba ned ryssar.

I mitten av 1400-talet, ganska länge sedan då, ledde Jan Hus de Böhmiska bröderna, som var en mot kyrkan upprorisk reformrörelse. De översatte Bibeln till tjeckiska, vilket nog var Gudi behagligt och hundra år före Martin Luther, som fick Boken och Gudstjänsten översatt till tyska. I sin polemik mot prästernas mässande på latin (så att lokalbefolkningen aldrig visste vad som egentligen stod i det hebreiska Gamla testamentet eller det grekiska Nya) drog de en kritisk lans mot prästernas hokus pokus filiokus där framme vid altaret. De hade väl hört latinska hoc est enim corpus meum, »ty detta är min lekamen«, och filioque, »och av sonen«, utan att begripa ett smack. Kanske var det omedevetet av detta, som lilla jag på lika oförskämt vis utropat Polis, polis, potatisgris mot en intet ont anande uniformerad konstapel. Och jycke. Då var inte ens gängkriminaliteten på modet, och undertecknad bodde inte i något utanförskap. Men jag gjorde aldrig om det.

Nå, herrnhuterna, brödraskapet, levde kvar och fick 1722 en fristad hos greve Nikolaus Ludwig von Zinzendorf och finns än idag som något slags biskopskyrka på ömse sidor Atlanten. Hus själv, stekt på bål 1415, var alltså föregångare till Martin Luther, men efterföljaren Thomas Müntzer, ledare för bondeupproret 1524 – 1525, fick föga stöd av Luther. – En ytterst bitter lärdom, tyckte Mikael Ludenfot, som då han träffade Luther först var dennes moståndare; sedan »föll fjällen från hans ögon« och till sist blev han förargad på den bondefientliga reformatorn. (Mikael Ludenfot/Mika Hakim skrevs av den store finske författaren Mika Waltari 1949).

Latinet är ändå ännu i högsätet, tro inget annat. All sjukvårdspersonal världen över kommer i kontakt med det. Titta bara på er senaste magnetröntgenanalys, så fattar ni. Det står nog om en massa kringirrande broskbitar, men på latin – så att läkare och syrror på andra platser kan hitta dem.

Personligen har broskbitarna fått mindre betydelse, sedan man hittat en stor bit av något i högra klungan. Den såg på en röntgenbild ut som en bit knäckebröd. Av denna tog de med tång, som stacks upp genom näsan och ned i lungans vindlingar som på någon annan egyptisk farao, bitar, som de sedan sände till Skövde och Lausanne. Den senare platsen ligger inte nästgårds utan i Schweiz. Bitarnas ursprung är fortfarande gåtfullt, men på tisdag kanske jag får en förklaring. Det är sent. Sunderby och Umeå sjukhus ville inte vänta utan genast ta itu med de två metastaser, som de hittade i hjärnan. Den ena mitt i, där nere i djupet, den andra buktande ut från höger tinning – vilket gett mig slagsida åt vänster.

Slagsidan är borta sedan ett bra tag. Kortisonbehandlingen har gjort mig stabilt dyngrak, och strålbehandlingen har ännu inte ändrat på det. Men det mesta kan jag göra. Nu i helgen har jag varit hos en dam i stället för på patienthotellet, och därvid tog jag en promenad runt Nydalasjön. Jo – hela. En ganska lång sträcka, visade det sig. Det var då det framkom, att broskbitarna inte var som förut. Som tidigare sjuksköterska har min kära granne Mari-Ann av Bränneriträsket på Vindö brukat säga, att artroser har en tendens att stelna och ge med sig med tiden, om man inte är alltför orörlig. I det läget tycks min artros i vänster ankel just ha börjat befinna sig, om det inte var så, att Maries dyrbara lilla flaska med den eteriska oljan copaiba från Young living hade haft något med Nydalavandringen att göra efter att ha smorts in. Gång brukar vara smärtsam, till skillnad från cykling. Men nu gick jag fullständigt obehindrat hela denna rundvandring kring den fina sjön, kring vilken det ännu i lundarna står hart när glömda privata stugor. Somliga bär spår av mänsklig närvaro, andra lutar åt fördömelsen, ofta är de mycket mysigt belägna.

Men det ska visst vara så, att man inte får låta dem gå i arv. Kommunen vill bara ha Nydala som fritidsområde, så stugorna rivs, när ägarna gett upp inför förfallet. Så kan man också göra för att vara rättvis.

KFUM och Finska klubben har stugor, som nog inte kommer att överges. Den senare var öppen, när jag passerade. Jag tittade in, och där inne var några farbröder i mysig miljö. Av bara farten frågade jag med min medicinstinnaste röst på finska, om det här var vad jag trodde. Det var det, och där stod jag och perklade på, som om ingenting hade hänt. Ingen känsla av översitteri, som man kan stöta på i Kiruna, där finsktalande tappar tålamodet med folk, som inte kan tala riktigt. Skulle jag ha bosatt mig i Umeå, skulle jag definitivt ha börjat gå på Finska klubben och där suttit och spelat spel och lärt mig mera finska.

Veckans film på filmstudion har visst med latinet att göra. Den har visserligen en polsk titel, men på »svenska« är den tagen från den katolska liturgin, Corpus Christi, vilket ska förstås som Kristi lekamen (eller kropp som ovan i hokus, pokus, filiokus; hoc est corpus…). En gangster har dragning åt att bli präst, för det tror han på. Men med sitt bagage är han inte bjuden in på den banan. Dock får han en osannolik chans – men hur mycket gangster sitter kvar i honom?

Nu på torsdag på Kiruna filmstudio, som inte väjer för andra språk än de anglosaxiska.

En idé i idet av Björn Forseth

A HIDDEN LIFE

Ett liv i lönn

Andra världskriget slutar aldrig att locka filmmakare.

 

Nej, Andra världskriget lockar fortfarande. Viss nazianstruken ungdom vurmar än för stordåd i österled; den store norske författaren Jo Nesbø, som körde stjärnfiguren Harry Hole i botten, om någon frågar mig, skrev i alla fall mycket intressant i Holedeckaren Rödhake (2008) om just norska SS-nazister under kriget. De var fler än nazimotståndarna i Hjemmefronten, påstod han.

Framför allt var det andra världskriget det sista stora krig, som byggts upp på kampen mellan Ont och Gott, ungefär som Sagan om ringen. Inte helt enkelt, kanske: två busar gjorde upp om Polen. Detta har det famösa fredsprojektet EU gjort till en trossats. Men de bägge figurerna var inte så lika, som sentida historiker försöker få oss att tro. Adolf Hitler ville utrotning och skrev öppet om det i Min kamp, som hela världen kunde läsa. Josef Stalin ville därför få med västmakterna på organiserat motstånd mot det framtida Tredje riket. Detta gick mycket trögt, eftersom de så kallade västmakterna inte riktigt tog herr Hitlers utrotningsplaner på allvar, vilket dock uppstickaren och den annars så imperialistiske Winston Churchill genomskådade, om än länge förgäves. Till slut lät det slappa England Hitler få sin vilja igenom och stoppade inte ett tidigt kuppförsök mot honom, varpå Sovjet slöt Ribbentropp–Molotov-avtalet med arvfienden, det Tyskland som de redan läst ville utrota slaverna och ta deras land. Därvid våldtog de bägge Polen, så att Sovjet fick andrum genom att ta tillbaka hela det polska territorium, som de bara några år tidigare uppgivit i det första världskriget.

Detta krig spökar överallt. EG – senare EU – har tagit på entreprenad att göra upp efter nittonhundratalets världskrig, men de biter sig i svansen. I Jugoslavienkriget gjorde FN förvisso en usel insats och bådade därmed väg för Nato, eftersom EG själva inte hade stridande förband. När Slovenien ensidigt sa upp sin del av Jugoslavien, teg EG. När Kroatien strax därefter gjorde detsamma, ställde Tyskland (som hela tiden sedan Andra världskriget hade behållit goda förbindelser med den tidens nazimakt, Ustasja) hela förbundet inför ett ultimatum: antingen skulle de godkänna Jugoslaviens sönderfall eller skulle inte Tyskland stödja det nyligen godkända Maastrichtfördraget, och då skulle det inte bli något EU.

Sedan vart det bara en tidsfråga, innan EU hade godkänt Serbiens förstöring genom Kosovos utbrytning, vilket ännu är ett olöst sår i Europas hjärta. Och när Cypern röstade om fred mellan det grekiska, västra Cypern och det östra, turkiska, så röstade västra Cypern nej till fred – och denna krigsvulna del togs upp i EU!!!

Idag kan vi skåda oväntade följder av denna EU-krigsretorik genom det ödesmättade och krigsliknande förhållande, som råder mellan Turkiet och Grekland i Egeiska havet.

Om denna ödeläggande krigspolitik, som vi genom grundlagsändringar blivit en del av, har Stefan Lindgren skrivit, i det han beskrivit vår nuvarande överkucku, Ursula von der Leyen. Jag brukar inte länka till andras krönikor men gör det, så att någon i framtiden kan se vad det handlar om.

För vår egen del, något utanför EUs domvärjo, har det experimenterats friskt i Nordiskt försvarssamarbete. Det både låter och känns bra, de nordiska folken är liksom vi. Men två av länderna är med i Nato, som hägrar än för våra ledare. Ska det bli deras äreminne – att de till varje pris ville bli med i Nato, även om Nato själv blivit en krigsorganisation med behovet att kunna slå till 600 mil från Bryssel?

Svenskarna tycks vara rädda för Fake news och verkar då vara nog så frispråkiga och självständiga. Kanske skulle de gärna ha kritiserat kränkningar av både ryska och danska fartyg förra veckan, men som det just nu ser ut, nämns inte den danska kränkningen med samma fermitet som den ryska. »Engelska flottan har siktats vid Vinga«, sa man förr, men i dessa uppräkningar av hot mot Sverige hade man kunnat vänta sig samtidiga uppräkningar av svenska kränkningar av Rysslands gränser. Förekommer de ens? – Jo, det gör de, men när sågs de i Aktuellt sist?

Rädslan för och misstänksamheten mot USA är emellertid inte mod inom svensk journalistik. Den är helt beroende av amerikanska mediers misstänksamhet mot det egna landet. De trumpska förledelserna är uppenbarligen farliga men ändå bara förvillelser »inom familjen«. När han efter åtta år avgår, återgår ju allt till det normala, det vill säga att det nordamerikanska militärindustriella komplexet får full kraft igen.

Det har aldrig gillat en figur som Trump, som inte velat starta nya krig, komplexets livsluft. De startade på adertonhundratalet med kränkningar av Korea, krig mot Filippinerna och erövrande av Haiti. Att Trump ville sluta fred med Kim Jong Un gick verkligen stick i stäv med deras livsstil.

Nej, det finns så mycket att berätta om det goda kriget, det andra världskriget. Nuförtiden kan faktiskt också den förlorande sidan beses på oförfalskat sätt, se bara hur den tyska på sin tid sensationella och stilbildande U-båten (1981) under sitt ikoniska namn Das Boot blivit två teveserier med samma namn.

Förutom det av England stoppade störtandet av Hitler i rättan tid har andra tyskar gjort motstånd och stoppats. Vi har sett Röda kapellet stoppas (DDR 1970) och gymnasisternas motstånd i Vita rosen kväsas (BRD 1982). I veckans torsdagsfilm på filmstudion tas ett annat grepp: högt uppe i de österrikiska alperna är bönderna vid den här tiden genom Anschluß goda kämpar för det nationalsocialistiska Stortyskland. De kämpar först och främst för att genom stenhårt arbete på de tvärbranta fjällsluttningarna skaffa mat till bordet på gammalt vis, och det bästa en bonde kan finna är en god hustru. Tillsammans kan de hålla gård och arbete samman och få barn att föra arvet vidare.

Men när en bonde visserligen värvas till främmande land och sedan desillusionerad kommer hem och inte längre vill värvas till orättivsa krigshandlingar, måste han genom den nya tyska logiken tas om hand. Dock är han ingen främling, inte ens en jude. Därför måste det gå »rättvisans väg«, som den nu ser ut i Tredje riket.

Terrence Malick har om ett äkta rättsfall gjort en stillsam helaftonsfilm, till stor del inspelad på ort och ställe i de österrikiska alperna. Bara det har kostat. Även om hela studioarbetet gjorts i mest tyska studior. I bakgrunden talas ideligen österrikisk bergstyska, och dialogen är därutöver sparsam. Då hart när hela skådespelarbesättningen är tysktalande (utöver vår svenske Michael Nyqvist som biskop), kunde Malick helt ha släppt den onödiga engelska dialogen, som alltså framförs av tyskar som August Diehl och Valerie Pachner.

Men ett storverk är det. På Folkets hus på torsdag. Det kan de se, som är i Kiruna då. Själv sitter jag »låst« på Umeå jättestora sjukhus för att få skallen bestrålad. Alltför snabbt skulle det påverka bland annat minnet, vilket jag förstås inte vill. (Hur skulle de här krönikorna då skrivas?) Men de serverar patienter mycket och gratis mat här. Vilka mängder! – Synd att man ska ha förlorat smaksinnet…

En idé i idet av Björn Forseth

CONTAGION

En smitta i tiden

Att det redan 2011 gjordes film om en pandemi vi är inne i just nu – det anade väl ingen då?

 

Kände någon till, att hela Europa är arbetsplats för våra utredningar? När Sunderby sjukhus ska undersöka vävnadsprover de har tagit i bronkoskopi, skickar de dem till Skövde och till Lausanne i Schweiz!

Därifrån måste de vänta på resultat, och sådana kan ta tid. Men läkarlagen tar cancer på allvar och vill inte vänta, de försöker få tider för strålning i Umeå redan innan resultaten har kommit.

Lika bråttom går det med andra resultat. Den svenske kompositören Ludwig Göransson blev 2018 vida prisad för sin filmmusik till serietidningsfilmen Black panther, som undertecknad såg i tron, att det var en film om medborgarrättsrörelsen i USA på sjuttiotalet. Och nu har han blivit hyllad för sin »annorlunda« version av musik till senaste filmen i serien om Stjärnornas krig, Star wars, The Mandalorian (2020).

Men på vilket sätt är det annorlunda? Göransson komponerar bra men gör amerikansk musik. Den i sin tur är tidstrogen; amerikansk filmmusik idag låter inte som när man ser en äldre film, då märker man det. Nu flödar hjältetemat från tusen stråkar över ståtliga naturscenerier.

Hollywood är fena på att importera goda kompetenser från andra länder. Men det som ser ut som europeiskt, är ofta manipulerat amerikanskt:

Från Tyskland kom Hans Zimmer Gladiator (2000) och Klaus Badelt med Pirates of the Carribean – Svarta Pärlans förbannelse (2003), från Österrike skrev Max Steiner (King Kong (2005) och Harald Kloser The day after tomorrow (2004). Polacken Bronisław Kaper komponerade Myteriet på Bounty (1962), Dimitri Tiomkin (Ukraina) 55 dagar i Peking (1963) och Maurice Jarre (Frankrike) Lawrence av Arabien (1962).

Den sistnämnde gick dock sina egna vägar, särskilt med denna otroliga komposition, så entydigt är det amerikanska inte. Filmen var förresten brittisk. Och den älskade italienaren Ennio Morricone gick verkligen in för en egen stil, som slagit igenom och påverkat Hollywood. Nu är han död.

Men amerikanen Stanley Kubrick sålde totalt ut amerikanen Alex North i den brittiska 2001 – ett rymdäventyr (1968), till vilken den senare enligt kontraktet hade komponerat musiken. Kubrick använde till Norths överraskning helt annan, färdiginspelad klassisk musik…

Personligen är nu Umeå nästa. Sunderbyn kan tydligen inte stråla en skalltumör, men vi har ju ett regionsjukhus där nere. Dit tar det emellertid sju och en halv timme med nattåget. Norrtåg (som jämt riskerar att bli Nolltåg) passar inte i tiden men är bra till halva resan, till Sunderbyn. Särskilt i Umeå kommer Patienthotellet in i bilden.

För den som inte är bekant med Nolltåg, så står det faktiskt i tidtabellen vid sökning, att tåget ersätts med buss. Ideligen. Men följande otroliga tidtabellsfenomen måste tillskrivas Trafikverket:

Till vissa avgångar Kiruna station – Umeå Ö anges, att man först ska ta en ersättningsbuss från järnvägsstationen till Abisko östra, därifrån (kanske till och med samma) ersättningsbuss hela vägen till Gällivare station utan rätt att ta bussen när den är på väg söderut genom Kiruna för att till sist ta tåget från Gällivare mot Boden C för vidare befordran till Umeå.

Syftet är att ett tåg står parkerat på den enda perrongen i Kiruna, och då kan inte SJ komma in och flytta sitt lok till tågets andra ände. Att backa in tåget till Kiruna från trepartskorningen strax utanför sta’n är inte tillåtet. Så går det till på Trafikverket.

Under tiden kommer Folkets hus hela tiden in i filmbilden. Filmstudion visar nu på torsdag en högeligen aktuell film om smitta – Contagion (2011).

En idé i idet av Björn Forseth

EN OFFICER OCH SPION

Judar och metastaser

Vacker intravenös film och hård verklighet

Det gick en gång, 1982, en film, som tjejerna dånade av. Flickorna fick se en stilig Richard Gere i den amerikanska marinens flottas helvita dagliga dräkt komma in i en smutsig verkstad och hämta ut en flicka där. En officer och gentleman hette filmen och kunde gott ha föreställt en stilig karl på något annat språk och i en annan, lika stilig uniform. Men européerna hade i sina anor klassförhållanden, som föreföll ålderdomliga jämfört med den frigjorda amerikanismen. Se bara den brittiska flottans ännu idag levande traditioner av att sjöofficerare sitter ner och dricker Drottningens skål (p.g.a. gamla låga kajutor) samt delar ut en romranson till hela besättningen med jämna mellanrum (kanske för att mota skörbjuggen). Nåja, det gjorde visst också Röda armén under fältttåget i Finnmark. I alla fall föreföll den utrikiska (alltså svenska) publiken betagen av den amerikanska frigjordheten, något som dessa lever högt på genom ideliga svordomar och vulgariteter.

Vi kanske blev aningen förvånade på filmstudion för några år sedan, då vi fick se ett örlogsfartyg i början av adertonhundratalet händelsevis hitta Myteristernas ö, dit de sista överlevande från Myteriet på Bounty (1962) hade tagit sin tillflykt. Det förvånande var, att dessa till tuppfjädrarna lika brittiska officerare inte brydde sig om de sista myteristerna (på den senare berömda, nu nyupptäckta, ön Pitcairn), men då hade vi inte kollat örlogsflaggan så noga. Vid den tiden stod inte Brittiska imperiet högt i kurs i den nya republiken Förenta staterna.

Naturligtvis har Roman Polanski tagit titeln till sin nya film En officer och spion (2019) från filmen om gentlemannen, men också från Robert Harris bok En officer och spion, som faktiskt handlar om affären Dreyfus.

Alfred Dreyfus var en fransk officer i slutet av förra århundradet. Han dömdes till livstid på Djävulsön för förräderi (den ö, som gjorde så mycket väsen av sig för den verkliga flykten av fången Papillon (därav den filmens titel 1973). Förräderiet var aldrig bekräftat i domstol, dit han såsom jude inte drogs. Den store författaren (till Nana bland andra) Émile Zola skrev en stor drapa till Dreyfus försvar, J’accuse…! (»Jag anklagar…!«), vilken rev upp himmel och jord. Om denna historia har alltså Polanski gjort en film, som filmstudion i morgon visar på Folkets hus. Ett mycket avgörande drama i fransk historia, och dåförtiden var alltså Frankrike ett mer judeföraktande land än Tyskland – bara en sådan sak.

Själv kommer undertecknad att köra filmen, trots dels alla problem med maskineriet i våras och nu förra veckan igen. Den första veckan den här säsongen gick dock bara fem minuter förlorade, tack vare Folket hus-teknikern Matti. Men Kiruna kommun tänker sig enligt dagens tidning inte ha att göra med Folkets hus i nya Kulturhuset, får vi veta. Alltnog är det på Folkets hus som erfaret folk finns, så vi får se hur det går. Tre nya biografer blir det också, varav en ett importerat populärt tillskott i stora städer men som kommer att bli till åtlöje i Kiruna – en matbio med mikroskopisk filmduk.

Man kan väl tänka sig, att nuvarande Folkets hus-förening kör vidare på bästa sätt, så länge husen står kvar.

Jodå, jag kör, styrelsen håller i trådarna. Folk har ringt och bett mig att inte tappa sugen utan kämpa på. En del har länge sett att det varit något fel på mig, men jag trodde det bara var corona… Dessutom är läkekonsten ett under i sig idag.

Efter en skön natt på patienthotellet Vistet i samma hus som sjukhuset i Sunderbyn gav de mig i måndags morse en duvning, som kallas brontoskopi och inte har något att göra med det stora urtidsdjuret brontosaurus, som jag först kom att tänka på. Därvid låg man i stället  (som jag, utan lugnande medel) och såg på sitt eget innanmäte på en skärm. De stack ner en kamera med strålkastare genom ena näsborren och sprutade då och då bedövningsmedel som syntes i bild och kändes i bröst – det var rena 3D-filmen – och man följde »rören« genom kroppen ända ned i lungan. Det var rent och fint i vindlingarna som på en annan tecknad film, och det sa de var till min fördel. Jag hade ju aldrig rökt. Ändå var jag rökt därigenom att där låg en jättestor tumör och flöt. I ett hålrör, som väl följt med, stack de ned ett verktyg, som dök upp på bildskärmen. Med det knipsade de åt sig bitar av tumören och ska nu skicka alla sex till Skövde och Schweiz, vad de nu har gemensamt. Om tio dagar får jag veta säkert, vad odjuret var.

Då beslutar de också, hur de bägge metastaserna i hjärnan ska angripas, de är visst DNA-styrda och har fått någon fnurra på strängen. Under väntetiden får jag något, som började på k-ljud – jag har fått en del svårigheter med tal och skrift (vilket förhoppningsvis inte syns här). Kussimurra, gissade jag först på, men så väl var det inte. Konstantinopel eller – jo: kortison är det! Det har gjort mig mindre vinglig, så än så länge kan hemtjänsten hålla sig ur vägen.

En idé i idet av Björn Forseth

INGEN FILM IDAG

Ingen film idag

Glad i hågen kommer man till Folkets hus, bara för att finna det upptaget.

 

Nu har korruptionsbekämparen Aleksej Navalnyj vaknat och blivit »fallet Navalnyj«. Alla massmedier ger samma bild av att han förgiftats med novitjok. Med »alla« vill jag ha sagt alla de större medierna, för visst finns det de, som ifrågasätter de rapporter, som vi samstämmigt bibringas genom dessa större och vanligare medier. De ifrågasätter redan »fallet Skripal«, bland annat för att det alldeles i närheten av förgiftningsstället fanns ett brittiskt militärt giftcentrum, som aldrig blev ordentligt ifrågasatt i sammanhanget.

Undertecknad är inte på något vis medicinskt kunnig, men Navalnyj blev sjuk på ett flygplan från Tomsk till Moskva. Så långt är detta ett oomkullrunkeligt faktum.

För det första är då Tomsk en stad på cirka en halv miljon människor, varifrån Navalnyj kunde ha tagit tåget, vilket via den större metropolen Novosibirsk tar drygt 14 timmar. Men han skulle ju inte till Omsk, även om det är en dubbelt så stor stad. Han skulle till Europas största, till Moskva. Dit for han med direktflyg, som tar ungefär fyra och en halv timme för en trehundrasextio mil.

Nu skulle inte planet gå ned någonstans, men piloten valde ändå att gå ned i Omsk för att ge Navalnyj akut vård. Hade Rysslands centrala myndigheter och särskilt dess mordiska chefstjänstemän haft ordentlig styrning på allt som hände, kunde de ha valt att tvinga piloten att följa sitt schema och flyga ända till Moskva, varunder Navalnyj torde ha dött ombord. Det gjorde han alltså inte, och denne/denna okända hjälte förblev alltså okänd hos oss, för att ingen intresserat sig för att söka upp honom eller henne. Man kan bli misstänksam för mindre.

Misstänksam blir också en gammal kalenderbitare och språkpolis, när alla medier över en natt sommaren 2020 går över från att ha kallat Vitryssland för Vitryssland till att kalla landet Belarus. Hur kunde de vara så samstämmiga? Hade de i förväg kommit överens om det? – Varning för konspiratörer, för det här liknar verkligen en konspiration. Undertecknad vill inte gärna bli kallad konspiratör, men vad ska man tro?

Jovisst kan man tro på det, som man blir itutad, och visst åker man dit ibland. Mediers och myndigheters makt att påverka ens sinne är stort. Men man kan också bestämma sig för, att inte ta något för givet.

Förra gången denna totala samstämmighet inföll var 1982, då alla medier helt plötsligt övergick från att överföra kinesiska tecken till latin, som förut körts medelst Wade-Giles system (som i Hongkong), till att överföra dem med (hanyu) pinyin, som folkrepubliken hade infört. Men den gången gick det till på det här sättet inför öppen ridå: den internationella standardiseringskommissionen hade genom ISO gjort pinyin till standard för överföring av kinesisk skrift. Detta hade i sin tur blivit möjligt, sedan den illa tålda Folkrepubliken Kina genom Maos inbjudan av amerikanska pingisspelare hade brutit isen och kommit in i värmen. 1982 hade dessutom Richard Nixon hunnit vara i Kina.

Belarus eller Vitryssland – bägge går lika lätt att säga. Men om någon försöker slå i en, att landet efter Sovjetunionen bytt namn till Belarus, så är vederbörande ute och cyklar. Det visar bara, att personen i fråga enbart får sin information från engelskan, i vilket Vitryssland i hundra år hetat Belarus.

Det angår oss inte, vad de säger på engelska. För i så fall får vi ta konsekvenserna och i fortsättningen kalla Finland för Suomi, Ungern för Magyar, Japan för Nihon och Albanien för Shqiperïa.

Den flagga de nu viftar med, vit och röd och vit, blev aldrig en del av sovjetrepubliken Vitrysslands ansikte utåt; kanske för att den under det andra världskriget hade använts av den nazistvänliga oppositionen. Och då ska man veta, att detta land led mycket svårt under den tyska nazismens ockupation, vilket en mycket berömd film (»en av mina favoriter«, Stellan Skarsgård) åskådligt berättar om: Elem Klimovs fruktansvärda Gå och se! (1985). Den är så fruktansvärd, att den borde visas för alla niondeklassare varje år. Vad de än har hört förut, så har de säkert inte hört, att Tyskland brände ned 628 vitryska byar med deras invånare. Barnet i huvudrollen, Aleksej Kravtjenko, lär ha blivit gråhårigt under inspelningen.

Även annars går vitrysk och ukrainsk film ofta till storms mot propagandistiska fördomar, som alla där borta lärt sig i skolan. I Chajtarma (2013), ett ukrainsk-ryskt drama om en tatar från Krimhalvön; han var ett av Sovjetunionens främsta ess som stridsflygare. Sedan tvångsförflyttades hela hans folkgrupp från Krim, för att många av dem hade arbetat i tysk tjänst under ockupationen. Chajtarma betyder Återvändo och lär vi inte få se i Sverige, eftersom här råder total tystnad om ämnet och eftersom film från icke-amerikanska länder »endast importeras om regissören varit i närheten av att få en Oscar eller så«, som en svensk filmman sa till mig.

Just nu ligger i så fall tre ryskspråkiga filmer på visningslistan på den pågående Venedigfestivalen: Andrej Kontjalovskijs, som förut regisserat i Hollywood, Kära kamrater! (2020) om 1962 års dödsskjutningar av arbetare i Novotjerkassk, Ivan I. Tverdovskijs Konferensen (2020) om en drabbad kvinnas upplevelser av ockupationen och fritagningen av Dubrovkateatern i Moskva samt Filipp Jurievs Valpojken (2020) om en internetromans mellan en tjuktjisk pojke på ryska sidan av Berings sund och hur han tar sig över till den amerikanska sidan för att träffa henne. Det förefaller överkomligt. Man kan faktiskt se över Berings sund, som bilden till denna krönika visar. Jag vet, för jag har varit där.

Men inget av detta visas denna torsdag, ty alla salonger i Folkets hus är upptagna.

En idé i idet av Björn Forseth

QUICK

Korruption i Sverige

Äldre på bondgårdar blir plötsligt mördade, och ingen åker fast. Sådant har Sverige blivit.

Det är ingen rättsstat längre, den vi har. Den populäre brittiske författaren Frederic Forsyth skrev 1974 i den hemska boken om global vapenexport Krigshundarna, att Sverige var ett undantag, som inte gjorde pengar på vapenexport. Det ville vi också gärna tro, men några år senare blev det skandal, när Bofors i Karlskoga belades med smuggling av vapen, och den som åkte dit var visselblåsaren. En känd indisk intellektuell tillfrågades i svensk television om korruptionen i världen och i Sverige och svarade då:

– Förr sa vi alltid, att korruption fanns överallt i världen, utom i de skandinaviska länderna. Efter Bofors Indien-affär kan vi inte längre säga det om Sverige.

Och nu säger vi det inte ens själva.

I stället råder ett vilda västern ute i våra storstäder, där gangsters skjuter besinningslöst omkring sig och folk som råkar stå i vägen inte är heliga. Den italienska staten råkade till slut ut för två stora sprängattentat, varvid en kritiker av Cosa nostra, maffian på Sicilien, i det första sprängde kritikern i luften med en vägbomb stor nog för en stormakt att ödelägga ett helt kvarter. I det andra attentatet sprängdes ett halvdussin människor ihjäl på samma sätt, däribland åklagaren som följt upp fallet. Då liknade det alltså vietnamkriget eller vilda västern och Siciliens befolkning gjorde modigt uppror mot maffian. Staten stiftade lagar och satte in armén att hålla ordning på Sicilien. Man fick visa ID-kort för soldater, när man åkte någonstans.

Är det så det kommer att bli i Sverige också? Har vi ett sådant civilkurage efter skrotat civilförsvar och genomgången coronaepidemi?

En svensk maffialedare visar sig vara en polsk, och kommunala bolag bryter mot arbetsmiljölagar för att spara pengar. Ett svenskägt oljebolag tjänar på krig i Afrika, men i Sverige finns ingen korruption. Sådant, som filmats i Frankrike och USA förekommer inte i Sverige.

Riddar Blåskägg, i Sverige gärna kallad sol- och vårare, framställdes 1947 av Charles Chaplin i mardrömskomedin Monsieur Verdoux och 1963 av Claude Chabrol i Farlig man (med manus av François Sagan). En sol- och vårare förför rika änkor och tillägnar sig deras tillgångar (gärna med mord efter att äktenskap upprättats, då kallas han Riddar Blåskägg). Chaplin använde ett annat namn, men bägge filmerna handlar om herr Henri Landru, som i verkligheten gått till väga på detta vis för att försörja sin handikappade familj därhemma.

Men så kommer en svensk film om mord och lömska lögner, där staten totalt låtit sig förföras av en sol- och vårare i åratal. I värsta hollywoodthrillerstil går den igenom Hannes Råstams journalistiska undersökning av den för en massa mord utan upphittade offer dömde Thomas Quicks och institutionens, där han spärrats in, åsikter i fallet – med överraskande utgång.

Journalisten Råstam spelas av Jonas Karlsson, journalisten Jenny Küttim av Alba August (en frukt av goda filmare August på bägge sidor) och Quick själv av David Dencik. Med den färska, svenska filmen öppnar Kiruna filmstudio nu på torsdag sin höstsäsong. Folkets hus må hålla sin bio på sparlåga, men filmstudion fortsätter som om ingenting har hänt, eftersom det konstigt nog aldrig blir femti0 åskådare på föreställningarna.

En idé i idet av Björn Forseth

LES MISÉRABLES

»De miserabla« för femtioelfte gången

Inga skogsbränder i år – peppar, peppar, ta i trä!

 

Årets sommar är snart slut. Den blev (och är) tidvis lika het som sommaren 2018, som inte kunde få oss på alerten. I stället tappade vi handlingskraft och fick ingenting gjort. Ingenting? I pandemins år har folk i alla fall byggt verandor och uthus som aldrig förr. Utrustningsaffärerna har varit fulla av folk, när vi egentligen borde ha hållit oss hemma med en god bok.

I södra Sverige kan man hålla på att såga och snickra en god bok; där kan man komma undan med det uttrycket, precis som man kan komma undan en ilsken påringning på kvällen, då man sitter och halsar en öl på krogen Kontoret nära Karlaplan i Stockholm med repliken: – Vadå? Jag sitter på Kontoret!

I resten av Sverige läser man en god bok. Men märkligt nog är det mest kvinnor, som gör det. Det roar mig att se, att medan trädgårdsodling tycks vara ett kvinnligt gebit, så förändras detta när en maskin med sits kommer in i bilden. Det är så gott som alltid en karl, som kör de nya gräsklipparna eller andra trädgårdsmaskinerna. Om kvinnorna under tiden läser – vem lagar då maten?

Så sett är det bra att vara ungkarl. Då får man både ansa trädgården, spika fast trasiga brädor och steka något.

Eller sitta vid datorn och reta sig som en annan språkpolis. Det räliga för dagen är, att alla dagstidningar samtidigt har bytt namn på ett helt land, Vitryssland. Det har förvisso skett förut, men det har inte nödvändigtvis haft med förståelse och lätt stavning att göra. Förr skrev all press Söul om huvudstaden i Sydkorea, nu skriver de Seoul. Det får vara hur krångligt det vill, bara det är på engelska.

Riksdrakar som Dagens Nyheter tar till sig vitryska skribenter eller influerare som om de vore valda representanter för ett helt folk och låter dem skriva »Ajöss, Lukasjenko!« och »Denne galne diktator« … »har nu till sist fått oss alla att inse att han bara förmår styra staten genom att hålla de egna medborgarna i ständig skräck« (DN 19/8). Kanske det, särskilt som detta illustreras av enorma, säger ENORMA demonstrationer utan polis närvarande. –Var är de? frågar jag mig. –På stationerna och slickar sina sår för att kunna slå till ännu hårdare senare? Stora demonstrationer har inte varit någon garanti mot stridsvagnar förut.

Aleksandr Lukasjenko kan fortfarande hävda att han fått 80,23 procent av rösterna i ett val, där Svetlana Tichanovskaja fått 9,9 procent – mycket, bara det. Enligt Radiosporten på P1 har flera lag påstått, att valet varit riggat, och det kan det ha varit, men när nio OSSE-länder erkänner valet, blir det svårt att bevisa, fastän den vitryska regeringen tycks beredd att ifrågasätta detta. »Ryssland har alltid varit, och kommer också att vara vår närmaste allierade, oavsett vem som styr i Vitryssland eller i Ryssland!« förklarar presidenten (som också kallas diktatorn) efteråt (Ryska posten 10/8). Han talar också om ett påstått hot från Nato. Massmedierna undersöker inte, om de folkliga demonstationerna utnyttjas av dessa krafter, men vissa källor påstår, att Polen, Litauen och Ukraina (alla med nära band till Vitryssland) redan elva dagar före valet bildade förbundet Lublin-triangeln efter förebild från ett statsbildande förbund 1569 (tysk-engelsk-finska Wikipedia). Vad ska man tro? – Under tiden agerar vår utrikesminister som om hon utan vidare visste vad som var rätt – och det har vi ju sett, att för henne är alltid Natos uppfattning rätt.

Av den oskuldsfulla anledningen att allt nu ska skrivas engelskt hade någon i all välmening annonserat om tågresor i Europa från Copenhagen C. Då har de verkligen varit insnöade. Av gammalt tillbaka har hela den europeiska järnvägsunionen stavat tidtabellernas ortnamn enligt lokal sedvänja, och det gällde både under den gamla regimen och än idag. Man for från Malmö C i direkttåg till Bucuresti Nord Gr. A, när man skulle till Bukarest i România (Rumänien). Med dagens dåliga förbindelser utgår man i stället från København H, alls icke Copenhagen C. Det är för all del samma sak, men Köpenhamn stavas på danska och centralstationen med H (Hovedbangården). Och skulle man till Moskva skrev man det så och inte på engelska. Kanske hamnade man då på stationen Moskva Belorusskaja, vilket ingalunda är engelsk stavning. Men där har vi ordet igen: Belorusskaja, Vitryska stationen.

Första delen av ordet betyder i slaviska språk såsom ryska och vitryska något vitt eller fritt. Den andra delen har samma ursprung som första delen i Rossija, Ryssland. Bägge länderna härleder sina namn till samma forntida rusiska rike.

Risken att man säger fel är det som oroar trendnissarna. Man får absolut inte lov att säga ryss/Ruße/russien/russian, när man talar om en invånare i Vitryssland, ty ryssar är de absolut inte. Men just det har man hela tiden riskerat att göra på engelska, franska och tyska för att ta några stora språk. Och det vare sig de sagt Vitryssland eller Belarus blir ändelsen densamma som för en från Ryssland. Vad är då vunnet? Kanske vi borde byta namn på bägge länderna och säga Vitrus och Rusland i stället?

Är Kiruna filmstudio nu lika trendmedveten som våra politiker och stora drakar? Tja – bland höstens filmer är det väl bara en som byter namn eller upprepar sig: Les misérables (2019). Ursprungligen en bok av Victor Hugo med just det namnet, på svenska Samhällets olycksbarn, utgiven 1862.

Bilden till denna krönika är tagen från första utgåvans omslag, återanvänt i år av Sjösala förlag med den svenska titeln.

Den franska titeln kom emellertid att bli den, som folk kände till:

Inte ens på engelska kan man undgå franskan i det här fallet. Och man kan väl kalla den en succé långt efter Hugos bortgång: filmad 1912 (stum fransk film med originaltiteln Les misérables), 1934 filmad franskt med svensk titel i Sverige, italiensk film med svensk titel 1948, amerikansk film med svensk titel i Sverige men fransk i USA 1952, fransk film med svensk titel i Sverige och original i Frankrike 1958, fransk TV-serie 2000 på franska med svensk titel på SVT (men hälften så lång på engelska på DVD), danskinstruerad engelsk version med fransk titel 1998, engelsk musikal med fransk titel 2012, brittisk TV-serie 2018 och så nu denna, Les misérables från 2019.

Den visas alltså i höst och har föga med Hugos bok att göra utan handlar om poliser i dagens Paris och de samhälleliga olycksbarn de kämpar emot. Eller med.

Victor Hugo är ändå på tapeten en gång till, för att tala om upprepningar: En officer och spion (2019) av Roman Polanski efter Victor Hugos försvarstal för den för att han var jude till Djävulsön förvisade kaptenen Alfred Dreyfus – med originaltiteln efter Hugos öppna brev: J’accuse (Jag anklagar).

Det kanske finns anledning att se fram emot filmstudions serier; femtio personers publik blir det ändå aldrig.

 

En idé i idet av Björn Forseth

PÅ CHESIL BEACH

På en strand

Lämna ingen sten ovänd, om du ska skriva om en strand – men framför allt: ta ingen sten med dig!

 

Blir man fumligare med åren? Antagligen. Men lika säkert är, att man helst inte vill erkänna det för sig själv. Undertecknad tappar konformade glas i vasken vid disk, verktyg flyger ur handen när de som bäst behövs och att hälla upp en kopp kaffe lämnar alltid en droppe på bordet eller fatet efter sig.

Men så såg jag en ung man i bastun öppna en shampoflaska, så att korken flög all världens väg. Det var hoppfullt.

Värre är det väl att slå sig hela tiden. Hur kan en människa släppa ned en soppåse i sin nya soptunna på landet och gå därifrån med en sårskada på näsroten, som om det varit slagsmål? (Tja, jag vann i alla fall över tunnan.)

Och hur kan man stänga frysdörren utan att först dra åt sig huvudet, så att man nästan lemlästar sitt öra? – Att man nattetid går och kissar utan att tända och då går rakt in i kanten på den toalettdörr man just öppnat, det kan väl bortförklaras med, att man varit sömndrucken. Men i vanliga fall, utan att man varit drucken alls?

Det här var väntat. På ett polskt ångtåg i min gröna ungdom satt vi ett gäng unga och barn i en kupé av den sort, där det finns sex sittplatser. En äldre polack tog miste och kom in i vår kupé, förstod emellertid av språkförbistringen att han tagit fel och tänkte då vända om. Men det kändes väl aningen oartigt, så han ville säga några ord på åtminstone tyska först och lutade sig därvid ledigt mot det lilla fönsterbordet.

Små fönsterbord på den tidens polska tåg kunde fällas ned medelst en hake på undersidan. Det var just vad den nu gjorde. Mannen halkade till och försökte sätta ihop bordet igen, med blandat resultat. Nu fann han det bäst att avlägsna sig, gick ut i korridoren och vinkade därifrån med ett generat leende åt oss, samtidigt som han stängde skjutdörren. Men drar man i den ena dörrhalvan på en sådan skjutdörr, följer den andra med. Mannen stängde alltså skjutdörren över sin egen vinkande arm.

Detta är vad jag gått och väntat på för egen del. Det – och värre ändå – hände mig på ett norskt tåg nyåret 2017, pinsamt beskrivet i krönikan »Pett’son i Amerikat eller Mr Bean i Norge« i januari 2018. Sådant ser man annars mest på bio. Mister Bean, exempelvis, eller Peter Sellers i Oh, vilket party! (1968). Verkligheten är bäst på bio, det är min absoluta övertygelse!

Apropå bio, så är det på torsdag säsongsavslutning för Kiruna filmstudio på Folkets hus efter 23 filmer (plus några för Snöfestivalen). Den avslutande filmen, denna vecka alltså, har lite grand med fumlighet att göra. Vi har väl alla i vår ungdom fumlat med kläder eller kroppsdelar på någon av det andra könet av rädsla för att göra »fel«. Som om det funnes något fel. Det är bland annat av det skälet, som man skriver skönlitteratur och filmar den. Vi ser andra fumla, för att de är sexuellt ovana och/eller hämmade av religiösa vanor eller moralkakor, och så upptäcker vi, att vi inte har varit ensamma. Det kan vara förlösande. Eller så har vi tänkt, att det är skönt att man inte är kvar i den åldern. Medelåldern får liksom ett förskönande skimmer.

Ändå är det alltid rörande med det där första. Och inte var det så länge sedan vi i vår del av världen var fångna i seder och bruk, som dagens unga inte ens har hört talas om. Tänk bara, hur föräldrarna talade om »hemgift« och om vem som skulle betala vad… Det blev bara ett ord för vår generation. Och antagligen en ekonomisk lättnad för generationen som nämnt ordet.

Avslutningsfilmen är filmatiserad roman efter en engelsk författare, Ian McEwan. Ett par nygifta ungdomar ska 1962 ha sin bröllopsnatt. Men hur gör man?

Ska det föreställa ungdomar är det bra om skådespelarna är unga. Billy Howle spelar grabben och är född 1989. Det är ju 31 år, hm… Saoirse Ronan spelar tjejen, hon är född 1994, det blir 26 i alla fall. Hon har förresten tidigt varit på tiljan eller i alla fall bioduken. Filmstudion har visat henne i Brooklyn (2015) och Lady Bird (2017), och visst har hon verkat som en flicksnärta.

Författaren har skrivit manus till denna På Chesil beach (2017), och titeln antyder stället för bröllopet: en av dessa engelska stränder med strandhotell man alltid ser på film. Till skillnad från många franska stränder, som givit upphov till uttrycket »riviera«, är det inte alltid de engelska består av triljoner och åter triljoner av sandkorn. Engelska stränder består ofta av små stenar enligt min erfarenhet. De har väl sin charm, de också. Ian McEwan tog några med sig och la på skrivbordet, när han skulle skriva romanen. Kanske för inspirationens skull eller för att plocka upp dem med tårna från golvet – vad vet jag om hans krämpor eller böjelser?

Men han nämnde dessa små stenar i ett teveprogram. Det skulle han inte ha gjort. Efter angrepp från miljövänner och hot om vite från aktuell tingsrätt, la han dem tillbaka.

I vittnens åsyn? – Ett tänkvärt dilemma för våra kommande litterära giganter.

Trevlig sommar! säger undertecknad och återkommer till filmvisningarna i september.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

»På en strand« avviker medvetet från På stranden, som var en brittisk-australisk roman av Nevil Shute med förfärande (realistiskt) innehåll 1958. Filmad året därefter.

DS

FIRST REFORMED

En fältpräst i sta’n

Medan Stockholm ligger öde går film på bio i Kiruna

 

Vi kan skatta oss lyckliga, vi som bor här i Kiruna. Det behövs ingen biltur för att komma ut på skidtur, var vi än bor i sta’n. Ej heller behövs någon tur för att komma ut på skidtur. Med snö i slutet av maj kan varje isolerad person komma långt i majsolens sken, också nattetid.

Stackars storstadsbor! I strid med alla rekommendationer gjorde undertecknad en tiodagars utbrytning från Kiruna, en nödvändig åtgärd för en situation jag försatt mig i innan någon visste vad som skulle ske.

Det var märkligt att se en så tom kunglig huvudstad, och båtbiljetter skulle man vid landgång inte längre lämna till gasten utan slänga i en korg.

Allt har gått bra, men egendomligt nog verkar folk förutsätta, att jag flugit. Flugit! När SAS hotar dra in nödturen, för att alltför få går ombord?

Det kanske vore tid för dem, som utan att vara i riskgrupperna tänker sig att resa inom landet att prova det som går på räls. Man får visserligen ingen sovkupé från Kiruna längre, vad som än sägs i tidtabellen. Det beror på att den norska gränsen är stängd, så att tågen inte kan komma fram till den ändpunkt, där kupéer ska städas, sängar bäddas, toaletter tömmas och vattencisterner fyllas på. Man får alltså vänta till Boden för att få krypa ned under ett skönt bolster.

Men visst hade det varit skönt att få veta, om man haft covid 19 i kroppen, när man nu ändå ska ut och åka. Strax innan de stora larmen gick var jag i Göteborg och blev så dödssjuk, som man har hört om coronapatienters öde. Men detta var ju innan. Det visade sig vara simpel matförgiftning, och det är grisigt nog, fast smittar inte. Alltså hade jag inte fått covid 19 utan något slags stafylokockus 20. Man får vara glad för det lilla.

Den som vill veta mer än att det inte hjälper att knapra malariamedicin, kan med fördel titta in på det schweiziska forskningsinstitutet SPRs hemsida, Fakta om Covid-19 (svenska). Skulle sidan inte komma upp på svenska, så är er dator inte inställd på att vara svensk. Då är det bara att klicka på bokstäverna SE. I dagsläget är senaste uppdateringen från den 14 maj (det är olika på olika språk).

Nog om sådana futtiliteter! Sveriges Television hade nyligen ett reportage om en avvikande Folkets hus-biograf någonstans i Sverige. Det avvikande var, att de trotsade motgången att inte tilldelas nya premiärer, så länge som stor publik ändå skulle förbjudas. De gjorde det genom att ha en temaserie med ett mystiskt engelskt namn. Nu var det inte det underliga med att locka publik på utrikiska som var innehållet utan det faktum, att de över huvud taget visade bio.

Men det har ju Kiruna filmstudio gjort på Folkets hus varje vecka sedan stängningen började! Var är mediebevakningen på det? kan man undra.

Den här veckan till exempel råkar filmdagen torsdag vara en helgdag. Normalt skulle det hejda filmstudion, men inte nu. På skärtorsdagen visades ju Maria Magdalena (2017). Inte kom några femtio personer, men en liten tapper skara var där och såg filmen på stor duk, medan andra satt hemma och tittade på strömmad video på små skärmar.

Valborgsmässoafton blev utan brasa och det var ändå snöstorm. Även då kom några och såg My fair lady (1963) på en helaftonsföreställning med kaffepaus.

Nu är det helgdag igen, Kristi himmelsfärds dag. Det hörs på namnet, vad de som har tron då ihågkommer. I respekt för det gör filmstudion som den brukar: väljer en film med religiöst innehåll. Denna gång amerikansk.

Den engelska titeln First reformed (2017) sätter, som så ofta när filmbolaget inte översätter den, myror i huvudet på gemene åskådare. Betyder det »först förändrad« eller vad? Vad skulle det i så fall innebära?

För att få reda på det kan man skärskåda filmens bakgrund och innehåll. Till att börja med är det samma person som skrivit manus och som regisserat, Paul Schrader. En sådan kombination bäddar ofta för allvarligt syftande innehåll.

Och innehållet är tillvaron för en kyrkoherde (spelad av Ethan Hawke) för en mindre församling i den större staden New York. Det kan ju vara lugnt och fint. Kyrkoherden har emellertid varit fältpräst, det vill säga präst i väpnade styrkors uniform (ej att förväxlas med Frälsningsarmén). Förr i världen sa alla arméers själasörjare, att Gud var med dem. Om man tror på samma religion, så måste ju detta vara en intellektuell omöjlighet och då skäl för själanöd. Vad prästen i fråga här har varit med om vet vi i förstone inte, men något är det – och det är väl inte oväntat, när han tjänstgjort i den krigsmakt, som mer än någon annan för krig världen runt.

Och hans förflutna kommer i kapp honom. Han hamnar inför för präster svåra beslut. Däri ligger spänningsmomentet.

Vad har då drivit Paul Schrader? – Låt oss tänka tillbaka på den kristna kyrkan. Eller de kristna kyrkorna, ty viss uppdelning råder. Med Martin Luther gjorde man uppror mot den heliga allmänna kyrkan, den »sanna katolska«. Hos oss kallas vi protestanter, hos andra lutheraner. Men även Jean Calvin stred som Luther mot katolsk överhöghet. Den så kallade bartolomeinatten (en massaker på hugenotter) ägde rum på 1500-talet, och då flöt så mycket blod, att en film om detta med sitt blotta namn måste bli barnförbjuden. Filmstudion visade 2014 en sådan film (Henrik av Navarra 2010), vari en konstlad romans utspelade sig mitt i eländet; för husfridens skull förmäldes nämligen kalvinistiske Henrik IV med katolska Margareta av Valois. Det gick inget vidare, men låt oss ändå gå vidare: kalvinisterna kallas numera ofta reformerta och har haft en betydelsefull roll i utformningen av våra moderna kapitalistiska samhällen, kanske främst USAs.

Så långt en bakgrund. Kalvinisten Paul Schrader inspirerades av flera andra regissörers verk, till innehållet av Robert Bressons Prästmans dagbok (1951), Ingmar Bergmans Nattvardsgästerna (1963) och av Andrej Tarkovskij samt av sin egen kalvinistiska bakgrund.

Till bildformatet inspirerades han av Pawel Pawlikowski som med Ida (också en religiös film, 2013) hade spelat in en modern film i ett äldre format, 1,37 brett mot 1 i höjd – det vill säga just det som vi hade på den gamla tjocktevens tid. Det var förvisso normalbild för filmer under många, många årtionden, men sedan början av sjuttiotalet är det vidfilm som är det normala (och numera på platteveapparater också). Undertecknad ser dock ingen konstruktiv anledning till att inte använda det gamla formatet, och det gör uppenbarligen inte Schrader heller, eftersom »First reformed« är inspelad i det.

Nu kan vi äntligen sluta oss till, vad filmens titel, »First reformed«, kan stå för på svenska: »I första hand reformert«, kanske. Låter alltså som att det handlar om en mycket bestämd präst.

Envar kan på torsdag dra sin egen slutsats om detta, Folkets hus klockan 19 på Kristi himmelsfärdsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

DET REGNAR ALLTID I PROVENCE

Regn och ruskprickar

Värst vad politiker och företagare skryter om hemtrakten!

Övermaga. Det är ordet för dagen i denna krönika. Det är övermaga att i ett, i ett, i ett kalla pizzerior för Arktika, turistanläggningar för Arktis och evenemang för arktiska, när allt detta äger rum i Kiruna, där det växer tall och björk så det räcker och blir över.

I Arktis växer det inte träd. Den enda inhemska institution, som inser detta, tycks vara Försvaret. När svensk militär talar om vilka förmågor vi behöver i områden som vårt, så talar de om »subarktisk« förmåga, kompetens i bältet strax under Arktis.

I samma anda är allting i Sverige bäst, störst eller åtminstone nordligast. Det brukar kallas en svensk sjuka, men jag är inte så säker på, att de är bättre i andra länder och kulturer än vi är. Så om inte något är arktiskt, så måste det väl ändå vara nordligast? I Norrländskan stod det den sjätte maj (med flera artiklar andra dagar) om ett stort projekt:

»Projektet har kallats ”världens nordligaste moské”. Nu ansöker stiftelsen Norrbottens islamiska center (NIC) återigen om förlängd markanvisning hos Luleå kommun.«

Luleå långt söder om Kiruna skulle alltså bygga världens nordligaste moské. – Är det något att yvas över? Tja, om det är det, så ska väl i alla fall någon gudomlig rättvisa råda i det som påstås.

Slår man på nätet, finner man påståenden om världens nordligaste moské inte bara på Hertsön utan på Ålidhem i Umeå, i Tromsø, i Inuvik i Kanada och på Norrmalm i Kiruna, hävdar i alla fall Hufvudstadsbladet den 20 april i fjol. Men enligt Guinness rekordbok ligger världens nordligaste moské i ryska Norilsk, betydligt nordligare än till och med Kiruna. Blå och kantig är den, det senare för klimatets skull (nedkylt tegel håller sig visst i skinnet bättre än i runda konstruktioner).

Och är man inte arktisk eller nordligare än andra, så kanske man är tuffare ändå. »Folket i det här landet är krigare«, har en president som är ett slags muntergök fast han kallas Trump sagt enligt NSD 2020-05-07. Det kanske de är, och det är inte så säkert att det är bra. Hade de inte haft det i blodet (med andra ord i folkupplysningen), så kanske de inte legat i krig ideligen. Landet hade kanske varit fredligare och mer uppskattat av Amerikas urinvånare, som av flera amerikanska filmer att döma hänger stjärnbaneret upp och ner på hemmets flaggstång. Det där ser jag direkt i en film, men det verkar inte som att åskådare i allmänhet uppmärksammar det, eftersom det är något som liksom bara skymtar i bakgrunden.

Men ser man det, så anar man förstås, att de där indianerna inte hyser överdriven respekt för fanan i fråga. Av vissa skäl.

Detta må någon läsare ondgöra sig över: indianerna var ju så grymma och alls inte så fredliga gentemot sina grannfolk, andra indianstammar. – Så var det ibland, men vad hade européerna med det att göra? Här i vårt hemland var inte förfäderna Guds bästa barn alltid, de heller. Olika folkslag har olika seder och bruk, helt enkelt. Så som folken i Europa tvingats slipa av sina kanter för att stå ut med varandra, så kunde indianfolken och invandrarna också ha klarat ut sina mellanhavanden. Men det vet vi ju, att de inte lyckades med det, när det vita folket i det där landet var krigare, som skulle ha mer och mer. Idag, i modern tid, dyker ibland något gammalt avtal mellan Förenta staternas lokala företrädare och företrädare för en viss trakts urinvånare upp. Förr sket herrefolket i de avtal de undertecknat, när det passade, men om en sådan urkund lämnas in till en domstol på tjugohundratalet, så kan dagens jurister faktiskt påverkas av vad där står i stället för att utan vidare köra över indianerna eller inuiterna.

Undertecknad har ombetts kommentera domen i Girjasmålet, som jag enbart varit åskådare till. Då har jag sagt, att för första gången har sådana där gamla urkunder överbevisat en domstol, HD rentav. Det är något nytt och det är hoppingivande. De hetlevrade personer som efter denna dom hatar samer ännu mer än de redan gjorde innan, de tycks tro att samerna i rättegången vunnit genom att ha charmat Högsta domstolens ledamöter. Kanske till och med gått sängvägen. Men gamla dokument har gällt som bevismaterial; det är märkvärdigare än charmtroll.

För att återgå till det övermaga, så är man väl ofta sådan när man pratar väder. Londondimman har man ju hört om. Det är alltid dåligt väder där. I gamla filmer om Östeuropa var det alltid mulet och grått, solen sken inte förrän Sovjetunionen hade upplösts.

Så vad ska man tro om det trolsk klingande franska landskapet Provence, när en film heter Det regnar alltid i Provence? Visserligen är det en komedi, men ändå. Denna film från 2008 provocerar med sin titel, men det ska väl en bra titel göra?

Efter förra veckans i dubbel mening iskalla film med Stellan, kan det väl kännas skönt att på torsdag se en komedi från ett landskap man hört namnet på utan att egentligen veta något om. Regnar det verkligen så mycket där?

En idé i idet av Björn Forseth