ATT ANGÖRA EN BRYGGA

Ovett och sjövett

Man angör inte en brygga. Att ett fartyg angör en hamn eller fyr innebär, att det siktar dem. Fartyget behöver inte stanna till. En brygga lägger man till vid, så det så!

Vid 01-tiden natten mot söndagen den andra december i Nådens år 2018 upptäcks två intränglingar på örlogsbasen på Muskö, där de inte får vara. Inte ens obehöriga svenskar får gå in på skyddsområden. Vid omhändertagandet har skyddsvakten skjutit varningsskott på grund av att individerna inte agerat enligt skyddsvaktens direktiv, säger Magnus Jirlind, vakthavande kommunikatör vid Försvarsmakten, till TT.

Åklagaren har begärt de här två personerna häktade, på sannolika skäl misstänkta för otillbörligt tillträde till skyddsobjekt, säger kommunikationsdirektör Karin Rosander två dagar senare, och den 5 december häktas verkligen ryssen och vitryssen (bägge i trettioårsåldern), misstänkta för att ha tagit sig in på basen mer än en gång mellan 30 november och 2 december.

Sedan hörs på tio långa dagar inte mycket i massmedia – först i lördags den 15 december kommer SVT Nyheter med Utesluten advokat försvarar misstänkt för Muskö-intrång – upp till domstol om hon kan fortsätta. Den egendomliga svenskan i rubriken torde innebära, att en domstol ska ta ställning till, om advokaten får ta uppdraget. Hon ska visst ha förfalskat fullmakter för att få det – men det är en annan historia.

»Den egendomliga svenskan« här ovan syftar inte på »hon« – det vill säga den uteslutna advokaten – utan på svenska språket i satsen »upp till domstol om hon kan fortsätta«. Den var ju svårbegriplig. Och inte gjorde undertecknad det lättare med formuleringen om svenskan, om någon förstår vad jag menar.

Men åter till saken. Det märkliga är nu, att artikeln inte finns kvar på SVT Nyheters hemsida dagen efter.

De tio dagarnas tystnad är lång nog att väcka misstankar hos personer med fallenhet för konspirationsteorier. Att en till sist ny artikel bara försvinner gör inte saken bättre. Och den 16 december omhändertas ännu en person för intrång på skyddsobjekt, den här gången i Bålsta. Ska ryssarna (vanliga, vita eller lillryssar) verkligen få hålla på på våra skyddsobjekt?

Barnspråk. Mellanstadiets Stina klagar hos fröken på mellanstadiets Sture: »Fröken, han håller på!«. Det ska räcka som förklaring.

I skrivande stund, tisdagen den 18 december, meddelar Sveriges Radio, att Bålstamannen är en person som var ute och tränade och som passerade in på skyddsobjektets område, vilket låter betryggande. Ingen ryss, alltså. Fast: Tidigare i höstas begärdes en utländsk medborgare häktad på sannolika skäl misstänkt för olovlig avbildning av ett skyddsobjekt i samma område. Och ryssar är ju kända för att vara bra bildkonstnärer, det har man ju hört.

Men för att nu sätta färg och form på en konspiratorisk tanke, så har jag i ovanstående redogörelse givit de lömska typerna fel färg. Av de två kända är den ene britt och den andre belgier, inte något annat. Nu ska vi vara uppmärksamma på, om de nationaliteterna får »hålla på«. Kommer våra massmedier att ligga i som iglar i nivå med hur de gjorde med ubåtsrapporterna för att följa händelsernas vidare utveckling? – Om inte, så får enskilda journalister med huvudet på skaft anledning att börja gräva.

Som synes kan filmkrönikorna i Idet vara högst egna. Ovanstående är ju ingen film, om nu någon undrat om det egentligen inte var så det var tänkt. Nej, det är verklighet men skulle avgjort platsa i ett filmmanus. Då blir det ryssar av intränglingarna, hur skulle man annars få filmen distribuerad?

Däremot var film på tapeten i Sisu-radios program Huomenta, Ruotsi! i morse. De har alltid en liten tävling just när jag ska gå in i duschen och jag missar den därför ofta. Ett par gånger har jag vunnit en Sisu-luva, och ett par gånger har jag till synes vunnit, men de har inte nått mig på telefon, då det strilat för mycket. Alltnog – i morse frågade de, vad den fjärde filmen i den finländska deckarserien Kommissarie Palmu hette. Nämnda figur har den store finske författaren Mika Waltari som upphovsman, och de tre första filmerna gick på SVT i min ungdom (då det hette Sveriges Radio TV):

Mysteriet Rygseck, kommissarie Palmu (1960)

Gas, kommissarie Palmu! (1961)

Stjärnorna, kommissarie Palmu, stjärnorna… (1962)

Den fjärde såg jag på finsk teve. Den var i färg och var halvsovjetisk:

Vodka, kommissarie Palmu (1969)

Av årtalet att döma kan man kalla den filmen ett sladdbarn. Sju år har gått, och så kommer en ny – nu i färg! – och där kommissarien är pensionerad och går som assistent till sin egen assistent i de tidigare filmerna, en man med något enfaldig sida. Det uppvägs av att den sovjetiska kvinnliga agenten är i klass med James Bond – eller miss Moneypenny.

Hur som haver – nu vann jag igen och blev uppringd och intervjuad i direktsändning på finska. Det hade nog varit bättre, om jag inte hade vunnit.

Nu förväntar sig väl den julstämda läsaren, att säsongens sista film i filmstudion nu på torsdag ska handla om kommissarie Palmu. För julkänslans skull då »Stjärnorna…« eller möjligen »Vodka…« beroende på hur man brukar uppleva dopparedagen. Men så enkelt är det inte, dock ska det vara roligt så nära jul. Därför visar filmstudion en riktig komediklassiker av AB Svenska ord: Att angöra en brygga från 1965. Samma tidsperiod som kommissariefilmerna, i alla fall.

En till förnäm man förklädd lodis med krycka sätter sig på en stockholmsk kaj för att inta en i tidningspapper inslagen enkel måltid, då han får syn på en i vattnet guppande flaska innehållande något. Med beundransvärd vighet fiskar han upp flaskan, öppnar densamma och finner däri ett hårresande nödrop, som genast får honom på fötter utan käpp på jakt efter närmaste polisbil i den vänsterkörande trafiken.

Där börjar en fars om en planerad kräftskiva långt ute på Ensamholmen i Stockholms skärgård (även om undertecknad kan svära på, att flaskposten fiskades upp ur Mälaren). Och alla bolagarna är med: Monica Zetterlund, Lars Ekborg och Gösta Ekman i väntan på gästerna Birgitta Andersson, Hans Furuhagen och Tage Danielsson seglande mot ön i fråga, där den folkilskne fiskargubben Garbo (Hans Alfredsson) är ensam invånare med djupt känd kärlek till Esther Williams och andra hollywoodska skönheter. Gubbdjäveln blir fatal för dem alla.

Och med den trevliga säsongsavslutningen på Folkets hus nu på torsdag återstår bara att önska God Helg, vilket också gäller för dessa krönikor, tills det i januari bär till igen.

En idé i idet av Björn Forseth

VAD SKA FOLK SÄGA

Vara ute och slarva med vita ungdomar – vad ska folk säga?

Alla fäder vill sina barns bästa, men döttrar vet ju inte sitt eget bästa, så bort med dem – på bästa sätt

När detta skrivs är undertecknad på väg söderut mot solen. Luleå. Mitt klimatavtryck är minimalt, då jag tagit tåget. En del sticker till New York över en helg som den naturligaste sak i världen. Klimatavtrycket bryr de sig inte om, och billigt ska det vara. Billigt är det, för att Chicagokonventionen 1944 förbjöd beskattning av flyget. De tänkte väl den gången, att världen genom flyget skulle närma länder och folk till varandra, vilket det väl gjorde. Någon klimatkris hade ännu ingen tänkt på. Men idag tycks ingen våga ge sig på den konventionen, då redan 80 kronors påslag på biljetten nästan skrämde slag på kommunalrådet i Luleå.

Det normala sättet att ta sig till New York på vid den tid, då koventionen skrevs. var emellertid sjövägen. Som barn stod jag en gång och vinkade av Svenska Amerikalinjens magnifika Kungsholm (eller var det Gripsholm?) vid en kaj i Göteborg. Det tog väl fem dagar, sådär, att komma fram. Det kallar jag att resa.

En väninna reste i början av 1970-talet från Tjeckoslovakien till Australien (vid den tiden fick man resan betald, om man bara inte lämnade landet på två år) och fick då segla från Portsmouth (eller var det Southampton?) till en hamn där nere på andra sidan. Det tog väl en vecka. Det kallar jag att resa.

Man kan också kalla det att resa att åka från Kiruna till Pyongyang med tåg, vilket jag gjorde 1979. Ett tusen ett hundra mil på tio dagar (en vecka i samma sovkupé från Moskva). Hade jag sett de små byarna i de stora björkskogarna, tittat ner i Bajkalsjöns klara fjällvatten eller upplevt den manchuriska stäppen från en flygplansfåtölj? – Jag skulle inte tro det.

Att resa på ytan är att upptäcka avstånd och natur.

Vill det sig riktigt äventyrligt kan man bli uppbringad av pirater också; det kan man i vissa vatten nuförtiden. Det äventyret önskar man nog inte mer än en gång, förstås, och pirater är för övrigt inte ett dugg charmiga med träben, svart lapp för ögat och papegoja på axeln. De är bara gangstrar.

Icke desto mindre skulle jag vilja komma inseglande uppför Hudsonfloden förbi Frihetsgudinnan. Får jag den chansen, tar jag till New York. Annars kan det vara, jag ser ju sta’n på teve varenda dag. En liknande dröm hyste jag beträffande Leningrad, som en gång var Petrograd och tidigare ändå Sankt Petersburg och är det nu igen: att vid inseglingen få skåda alla guldkupoler på kyrkor och palats. Till slut fick jag det, och det var just så fint som jag hade föreställt mig.

En anledning till att färdas ytledes kan vara att göra det i fädrens spår. I fäders spår för framtids segrar är ju Vasaloppets valspråk, och visst kittlar den tanken ens fantasi. Det behöver inte ens vara ens egna fäders spår man följer, bara någon man läst eller hört om verkligen har tagit den vägen. När filmstudion visade Den 12e mannen, nämnde jag, att en marsch i Jan Baalsruds spår arrangerades i Nordnorge. Och att gå i Lisbet Salanders spår (Män som hatar kvinnor med flera) genom Stockholm eller Kurt Wallanders i Ystad (Mördare utan ansikte med flera) har blivit rena turistindustrin. Folk som går mycket på filmstudions visningar kan få uppslag till sådana vandringar. Eva Lindfors och Marie Öhgren är ett par sådana. De är förmodligen förälskade i Paris, ty de har gett ut en handledning till sagda stad utifrån filmupplevelser: Filmälskarens guide till Paris (Stockholm 2017). I den kan man få veta, att i Woody Allens film Midnatt i Paris (2011) promenerar huvudpersonen i sin ensamhet på bron Pont Alexandre III, när han händelsevis stöter på en parisiska som han tidigare mött på en loppmarknad… Amélie från Montmartre (Audrey Tautou) känner sig harmonisk, när hon 2001 går över gångbron Pont des Artes. Lika lugnt över samma bro strosar Jason Bourne (Matt Damon) året efter i The Bourne identity, sedan han undanröjt några hinder i sin väg mot sin identitet. Tidigare har han stämt träff på en annan bro, Pont Neuf, med en man som ska känna till hans rätta identitet. (För den som inte sett filmserien om Bourne, kan det låta idylliskt, men det är inga dunungar som umgås i de filmerna, om man säger så.)

Pont Neuf är värd en egen historia. Den invigdes 1607 och fick en egen film 1991 i De älskande på Pont Neuf. Nästan hela filmen utspelar sig på bron »där den halte eldslukaren Alex (Denis Lavant) bor och där han möter Michèle (Juliette Binoche) som oroar sig för en ögonsjukdom.«

Nu är Paris emellertid en betydligt mer hektiskt stad än Kiruna:

»Men hela miljön är en bluff. Det är inte lätt att filma i centrala Paris och särskilt inte när man måste stänga av trafiken på en så viktig led som Pont Neuf. Många tillstånd från myndigheter behövs, och när regissören Leos Carax äntligen hade fått de papper som behövdes för att stänga av bron i tre veckor sommaren 1988, blev den manlige huvudrollsinnehavaren Denis Lavant sjuk.«

Vilken svikare! Det hade inte någon av de stora demonregissörerna godtagit. Men den här lät bygga upp en kopia av bron med omgivningar i Montpellier i stället och spelade in filmen där. Allt är illusion.

Broar tycks vara en väsentlig del av den här stadens identitet, så ofta som de är med i filmer. Men ibland finns det färja. Enligt boken står två biografer med tillhörande bokhandel och restaurang mitt emot varandra på var sin sida av kanalen Bassin de Villette (invigd 1808 av Napoleon, för övrigt), och har man sett en film på den ena och visar upp biljett till en film på den andra, får man gratis åka över med båten Zéro de conduite till den andra sidan. Båten är döpt efter en kortfilm med det namnet från 1933, gjord av Jean Vigo. Det betyder för övrigt »fri överfart«, och idén kanske kan vara något för Arctic light filmfestival att ta efter, när en ny biograf i nya centrum ska användas medan en i det gamla står kvar. Fast inte med båt utan med renrajd eller något.

Följa i en faders spår kan man också göra efter att ha sett denna torsdags film på filmstudion, Vad ska folk säga? (2017), men då blir det långresa av. En sextonårig jänta i Oslo är norska men föräldrarna är från Pakistan. Hon älskar sin pappa men älskar också sina kamrater i och utanför skolan. – Men så skickar fadern henne till hans hemland för att giftas bort.

Mot hennes vilja, förstås. Och hon gör motstånd. Men hur klarar man av att göra det, när man är helt ensam i en omgivning, som tycker detta är det naturliga?

Nordisk film nuförtiden ligger på en hög nivå. Och Norge gör inte bara rafflare som »Den 12e mannen« utan även dramer som detta.

En idé i idet av Björn Forseth

GLASSLOTTET

Sprätt i pennan

I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront finns en intervju med en gruvarbetare, gjord av undertecknad. »Du har sprätt i pennan«, tyckte redaktionen om manuset.

När man inviger ett palats, en domkyrka eller ett stadshus är vipparna det viktigaste kapital man just då som värd har (vip = very important person). Sådana tappar man förstås inte bort. Då skulle det ju bli ett luftslott av glasslottet.

Skulle det ändå ske och det då hände i det vådligaste kungarike, skulle huvuden rulla – möjligen andra huvuden än de skyldiga till fadäsen. I mindre vådliga men handfasta riken skulle avskedanden omedelbart bli följden, även om inte heller då de drabbade nödvändigtvis skulle vara de skyldiga. I lilla Sverige skulle vi söka syndabockar, som skulle få skämmas.

Ty man tappar bara inte bort vippar vid tillfällen då värden ska sola sig i glansen från dem. Inbjudningslistor går genom flera händer och ses av flera par ögon, och mer än en person skulle känna, att något saknades – något eller någon som liksom bara borde vara där. Och till slut skulle det komma fram: »Ö, jag kan inte se att någon formell inbjudan gått till Konungen«.

Nej, det skulle inte ske. Vi inom allmogen skulle aldrig få höra talas om, att något sådant kanske varit på väg att ske.

Nu var det inte Konungen utan den statliga myndigheten Sametingets ordförande, som inte blev inbjuden till invigningen av Kirunas nya stadshus. Det som inte kunde hända hände alltså.

Borde nu kommuntjänstemännen ställas inför räfst- och rättarting? Det tycker jag inte. Att söka syndabock vore att förödmjuka hela kommunen. För det är inte någon enskilds skuld – detta kunde hända, därför att dessa vippar inte var vippar som gruvchefer eller ministrar. Samefolket är guld värt för turistbranschen, men vänder man sig åt något annat håll, är samerna redan glömda.

Det är sådant som kallas strukturellt. Det ligger inbyggt i samhällskulturen, inte i enskilda. Kiruna får nog se sig i månen efter den väntade parlamentsbyggnaden åt Sametinget, fruktar jag.

Är då Kirunas nya stadshus ett luftslott som ser ut som ett guldslott? – Nej, luftslott är det definitivt inte, det står där gyllenglänsande och har länskonstmuseet inom sig, till en del lulebors förbittring. Möjligen kan den anmärkningsvärda händelsen leda tankarna till glasslott, som man inte bör kasta sten i, om man vill behålla förtroendet från alla sina folkgrupper.

För undertecknad är glasslott ett ord i något talesätt, men trots flera böcker om sådana i min bokhylla och trots Google och Bing finner jag inte något. »Som ett glasslott i aprilskyn« uttrycker sig bloggaren Isabella och låter då ungefär som mångbarnsfadern i filmen Glasslottet (2017), den evige rättshaveristen som för att undkomma tjyvsamhällets pålagor och polisen flyttar med sin familj från det ena stället till det andra och därvid smiter från hyran. Han trollbinder barnen med de mest fantastiska historier och i nyktert tillstånd lär han dem allt om fysik och geografi och att frimodigt leva sina liv. Ett ruckel att flytta in i kan då bli till ett glasslott.

Låter det charmigt? Tja, fattigdom är väl på bioduken stundom kittlande att följa för en publik som har sitt på det torra. Just i dagarna talas det i den verkliga världen om omfattande svensk fattigdom, något som min generation växte upp med som något avskaffat. Men nu är den tillbaka, fattigdomen – hur har vi tillåtit det att ske?

Nå, ett av de fattiga barnen i ovan nämnda familj, Jeannette Walls, har vuxit upp och berättat om sin charmiga uppväxt i en bok, Glasslottet.

Inom parentes: antagligen har alla barnen vuxit upp; det är inte fråga om en thriller med en pappa som slår ihjäl sina ungar men råkar missa en, som sedan läcker.

Och boken har blivit film, en som filmstudion nu på torsdag visar. Och inte är det heller den första filmen om märkliga fäder. För ett år sedan visade filmstudion Captain Fantastic, en annorlunda pappa (2016), så publiken torde vara beredd på saker som är annorlunda. En fantastisk pappa hade också Åsa Linderborg i Mig äger ingen (2013), och nästa vecka kommer en dominerande pappa, bunden av traditioner, att skicka iväg sin i Norge uppvuxna dotter till tvångsäktenskap i Pakistan i Vad ska folk säga (2017). Den pappan spelas av Adil Hussain, Linderborgs far av Mikael Persbrandt, kapten Fantastic av Viggo Mortensen och Walls fader denna vecka av Woody Harrelson. Pappans ömma hustru spelas av Naomi Watts och dottern som läckt hela familjehistorien, Jeannette Walls själv, av Brie Larson.

En idé i idet av Björn Forseth

DEN 12:e MANNEN

Kallhamrat

Algoritm – se där ett ord i tiden. Fråga folk om de egentligen vet, vad det betyder! Efter att ha kollat en sådan på Facebook är jag beredd att kalla det »alkorytm«.

En kompis har sett den härliga teveserien om Sverige från 1945 och framåt, Vår tid är nu på SVT, och åttonde avsnittet i andra säsongen slutar med en brinnande Volvo PV år 1962. För den, som sett serien ända från början, är orsaken till det solklar: en föregångare till dagens personaluthyrningsfirmor är gangsterentreprenören Ragnarsson, som hyser outbildade invandrare i containrar och gamla ruckel. Om Ragnarsson får för sig att en restaurang har avtal med honom om leverans av ett antal diskare, så tar han inte nej tack som svar. Då tar han till torpeder att klå upp den förmente beställaren med – eller låter bränna upp dennes nya bil.

Ty vid denna tid är en ny PV 544 är värsta kukförlängaren (ursäkta språkbruket, sådana ord används idag, men 1962 hörde det nog inte till adekvat vokabulär, som den då aktuelle Gunnar Sträng kunde ha sagt).

Alltnog, min kamrat gjorde inte kopplingen brand – gangster utan la ut en bild av bilbranden på Facebook och undrade, om verkligen bilbränder hörde till 60-talet. Två personer svarade genast i enkel alkorytm:

– Dom försöker försköna bilbränder och islam.

– Propaganda. Vad väntar du dig av SVT?

Sådant där visar med nästan övertydlighet, varför man bör hålla Facebook på armlängds avstånd. Tänk er att delta i ett samtal om skådespelaren Omar Sharif (1932 – 2015) och få repliker som

– Du försöker försköna islam, sa Bill.

– Propaganda, sa Bull.

Eller efter att på SVT ha sett den amerikanska filmen från 1949, Tulsa – den brinnande staden, vari lantbrukare – förbittrade över att oljeutsläpp förgiftat deras betesmarker – bränner ned ett helt oljeborrfält, få kommentarer som

– Dom försöker försköna oljebränder, sa Bill.

– Vad väntar du dig av SVT?, sa Bull.

Nog om det. På torsdag blir det mer jordnära film i den betydelsen, att det som händer, händer på jorden i våra trakter. För diktverket Ædnan fick igår Linnea Axelsson Augustpriset, och titeln betyder ju mark, land, jord, så jordnära ligger i tiden. Närmare bestämt klockan nitton på torsdag. Då visar filmstudion den norska filmen Den 12:e mannen (2017), vilken utspelar sig 1943 kring Lyngenfjorden rakt norr om Kiruna. Jordnära i geografin.

Då var Norge ockuperat, och historien har beskrivits förut på film. Den 7 februari 2013 visade Kiruna filmstudio Nio liv, vilken hade haft premiär 1957. Denna spännande historia handlar om en överlevare (det får man veta redan i filmens inledning) med en händelserik bakgrund, vilket undertecknad inledde om inför publik den kvällen:

Jan Baalsrud föddes 1917 i Oslo och växte upp i närbelägna Kolbotn, en grabb som var duktig i matte i skolan. Han tog sitt yrkesbevis för hantverkare – svennebrev på norska – som geodetisk instrumentmakare 1939. Under den tyska invasionen av Norge i april 1940 deltog han som sergeant i striderna i Østfold. Han var med de norska styrkor som ryckte tillbaka över gränsen till Sverige och internerades i Filipstad.

Baalsrud stannade i Sverige som flykting sedan de internerade norrmännen fått återvända till det ockuperade Norge sommaren 1940. Han blev då kurir mellan Norge och Sverige för den brittiska legationen i Stockholm. Hösten 1940 greps han av svensk polis och dömdes till fängelse för spionage. 1941 utvisades han från Sverige och tog sig via Sovjetunionen, Afrika och USA till Storbritannien, där han gick med i kompani Linge.

Därefter kom det som både »Nio liv« och »Den 12:e mannen« handlar om. Efter kriget återgick Baalsrud till intrumentmakaryrket men bosatte sig på Kanarieöarna på grund av uppstånden känslighet för kyla men avled dock i Kongsvinger 1988.

Hans krigshistoria verkade för bra för att vara sann, tyckte den brittiske sjöofficeren David Howarth, som därför gjorde ordentlig research innan han skrev boken We die alone (1955) som blev Ni liv på norska.

Torsdagens film har alltså gedigen faktabakgrund men är dock regisserad av en holländare i Hollywood, Harald Zwart (känd för actionfilmer…). Undertecknad, som i Lillehammer såg filmen, har invändningar mot diverse renars beteende men inga mot tyska SS-officerares, inte ens mot deras tyska, som den engelske skådespelaren Jonathan Rhys Myers ser ut att behärska till fulländning, sedan han fått två månader på sig att lära sig det till replikerna… Själve Baalsruds skådespelare, Thomas Gullestad, behärskar sitt modersmål norska bra, vad jag kan förstå.

Äventyret var kylslaget och beskrivningen av det kallhamrad. Baalsrud blev alltså känslig för kyla, och det kanske Gullestad också blev, sedan han i sin roll begravts i snö utan handskar och fått frostskador på händerna. Inspelningen gjordes i sträng kyla på plats i området. Olyckor kantade filminspelningen: två italienska skidturister drogs med i en lavin vid samma årstid just där Baalsrud färdats och där filmlägret var uppställt. Strax efter att James Horner ombetts att skriva filmens musik, omkom denne i en flygolycka (det blev sedan Christophe Beck, som fick komponera). En av de sista överlevande bland de verkliga hjältarna i denna historia, Aslak Båhl, gick i modern tid igenom isen med sin snöskoter, tog sig upp men frös sedan ihjäl.

Den filmbesökare som av allt detta inspirerats, kan den 25 juli nästa år delta i den tjugo mil långa Baalsrudmarschen, som årligen går av stapeln i Baalsruds spår.

En idé i idet av Björn Forseth

WIND RIVER

Läckor, livsvisdom och lik

»Intensiv jakt på gäckande läckor« lyder NSD-rubrik illustrerad med foto på Kiruna stadshus. – Vad är det de läcker, vem har nu blivit korrumperad?

Visselblåsare talas det mycket om numera, och vi har i Sverige laglig rätt att läcka till massmedia. En sådan laglig rätt hotas hela tiden av dem, som blir avslöjade, så vi ska inte ta sådana rättigheter för evigt givna. Man måste slåss för dem – och använda dem. Läck om korrumperade tjänstemän eller beslut tagna i skumrask!

Det gör inte de flesta. Man bryr sig inte om det som inte tycks bekomma en personligen. Det är allmänmänskligt. En väninna från Tjeckoslovakien sa till mig under ancien régime (se där ett uttryck för att visa, att jag minsann har läst böcker):

Man vänjer sig och går en och annan facklig-politisk kurs och lever sedan ett normalt liv.

Varför skulle vi kritisera folk som gör så, är vi så annorlunda i dagens konsumtionssamhälle? Hur många är aktiva i fackföreningar eller föreningar över huvud taget idag?

Så får jag höra av en bekant, att när han var på visning av vårt nya stadshus, stod det hinkar utställda här och där för att ta upp dropp från taket. Läckorna var tydligen av mer krasst slag än en läsning av rubriken gav vid handen.

Av detta kan man lära, att skummandet av tidningsrubriker visserligen kan ge en en hum om vad som försiggår i världen, men lika gärna kan det ge en något om bakfoten. Antagligen var det det, som chefen för Kiruna Annonsblad fruktade, när jag i februari förra året hade skickat in en idé från idet med rubriken Den rara fascisten. Krönikan togs inte in, men senare beklagade chefen det, då han ju läst hela artikeln. Han hade – på förekommen anledning – varit rädd för reaktioner från läsare, som inte läser mer än rubrik och ingress.

Idéerna i idet fortsätter därför att sprudla ut här i stället för i papperstidningen – utom föregående vecka, då jag i stället skrev en insändare i mitt husorgan, vilken togs in och gav oväntat efterspel:

Vissa dagar är Norrländskans innehåll ovanligt rikt.

Den 9 november säger en man, som drabbats av att hans livsverk gått upp i rök efter en brand, att han inte vet vilka rutiner han nu ska följa:

»Mycket kan man, men det här kan man fan inte.«

Det är så sant. Jag har själv precis varit i samma sits och är varje dag på helspänn för att lära mig det jag inte kunnat, så att återställningen ska komma så snart som möjligt.

På sidan intill i samma nummer säger en torped, som försökt driva in en skuld:

»Jag gick fram till målsägaren och sade att han var skyldig min klient pengar. Han frågade vem, då sade jag att det skulle han skita i.«

Vad skulle torpeden själv ha frågat, om någon kommit till honom och sagt att han var skyldig någon icke namngiven person pengar? »Vem då?«, kanske? Torpedlogik.

En insändare föreslår samma dag en höjning av rösträttsåldern till 65 år för att i framtiden slippa den sorts regeringstrassel som vi har idag.

Det tål att tänka på. Själv hade jag kunnat tänka mig en körkortsålder på 25 år för pojkar. Tänk, så många liv som då skulle räddas på vägarna.

Jaa – dagens nummer av NSD var fullt av livsvisdom. Det hade kunnat bli en veckokrönika av en Höjer av det.

Spankulerande ute på sta’n den da’n ringde någon från ett okänt men inte dolt nummer, vilket i vanliga fall får mig att markera det som nasare, men den här gången visade det sig vid närmare kontroll vara en person i Luleå, som jag då ringde tillbaka till. Denne man var entusiastisk läsare av de ovan citerade raderna och ville tacka för dem. Han hade av hustrun avråtts att ringa och störa, men herregud – jag vart ju enbart hedrad!

Den vecka som gick blev alltså utan sprudel, därför att då pågick Arctic light filmfestival, vilket en infödd Kirunabo jag känner inte kände till, när jag mötte honom på biblioteket på festivalens sista dag. Ja, vi människor ha våra intressen och blickfång, och de äro icke desamma för oss alla.

Då missade han bland annat den irländska avslutningsfilmen Black -47 (från i år) om den av tidens ekonomiska ideologi (laissez-faire) i kombination med potatispest framkallade svälten på den brittiska kolonin Irland i mitten av 1800-talet. Imperialismens ansikte åskådliggjordes både med torpruiner och minnesvärda repliker som följande uttalande av engelska herremän:

»Somliga ser fram emot den dag, då en keltisk irländare är lika sällsynt på Irland som en indian på Manhattan«.

»Prata engelska! Jag begriper inte ett ord av den där urinvånarrappakaljan« (»aboriginal jibberish«, syftande på iriskan).

Festivalgeneralen själv sa från Nåjdens sals scen strax innan den filmen sparkade igång, att så mycket film som Alff på nio dagar visar motsvarar en film i veckan under året. Precis vad Kiruna filmstudio håller på med! ville jag utropa. – Filmstudion är ju en evig festival med ungefär samma inriktning som Alff, och filmstudions medlemmar går ivrigt på festivalens filmer, medan festivalens aktivister aldrig går på filmstudions.

Nästa år blir det den trettionde festivalen, och fortsätter det som nu med en restaurang som vägrar hålla öppet mellan filmerna medan andra restauratörer ej äga tillträde, så försvinner festivalkänslan sakta men säkert. Förr var det kvällsbuffé premiärkvällen, i år var det inte ens mingel för sponsorerna vid invigningen. En festival utan festlig inramning med möjlighet till åtminstone fika mellan filmerna lockar inte till att stanna kvar till nästa film. Filmbesökare må vara sämre på att handla än teater- och operapublik, men en så total fantasilöshet, ovilja och utestängning på grund av arrendeavtal, som omöjliggör för till och med volontärer att servera något (man måste ju åtminstone ha tillgång till ett kök, va?) skruvar ned en fantastisk festival i en undergångsspiral såsom ett aldrig så präktigt fartyg skruvas ned i drivis.

Resten av året får filmstudion sköta rodret, redan nu på torsdag genom att fortsätta sin novemberserie. Då blir det amerikanskt, och det är ju publikdragande bara det, inte sant? Nå, filmstudio och undertecknad hör inte till de förståsigpåare som fnyser till av den anledningen. Wind river heter verket, som är från 2017 och har för mig rätt obekanta namn i de ledande rollerna: Kelsey Asbille, Jeremy Renner och Julia Jones. En av dem, viltvårdare i Wyoming, stöter på en död indianska i vildmarken. Emedan det nu är så, att brott mot urbefolkningen inte sorterar under delstatens utan unionens lagar, sänds en FBI-utredare till trakten, spelad av en av de två kvinnliga huvudrollsinnehavarna. Den federala polisen må vara entusiastisk men är oerfaren, det blir en av berättelsens stötestenar. Den andra huvudrollsinnehavarinnan spelar förstås den mördade.

Regissören Taylor Sheridan har tidigare utöver till »Wind river« skrivit manus till filmer som förut gått på Alff och filmstudion: Sicario (2015) och Hell or high water (2016). Alla tre är gjorda av så kallade oberoende bolag, i vilka ofta lovande nykomlingar ger sig till känna. Filmer från sådana bolag syns många gånger just på festivaler och – på filmklubbar som Kiruna filmstudio. Sådant ska man vara uppmärksam på. Se bara, vad det blev av nykomlingen i den av filmstudion visade Till det som är vackert (2010): Alicia Vikander…

En idé i idet av Björn Forseth

C’EST LA VIE

Dagens Apnytt

Människan kan vara fähund, svinpäls och dum som en ko. Men apa?

 

När Thomas Huxley ställde upp som representant för den frånvarande Charles Darwin under en debatt om människans härstamning på Oxforduniversitetet 1860, fick han av biskop Samuel Wilberforce frågan, huruvida han härstammade från en apa på mödernet eller fädernet. Den gode biskopen ville förlöjliga Darwin och fick nog en del skrattare på sin sida, men i historiens ljus var det han som blev till åtlöje.

Jag har fått ett gammalt exemplar av en dansk tidning, Abetidende (Apbladet, Apposten eller Aptidningen – eller rentav Monkey Times?) från den 23 oktober 1953*. Första sidan (eller en löpsedel kanske det är) uppfylls av denna text:

PROTEST

Vi aber

protesterer mod at

MENNESKENE

påstår at

de nedstammer

fra

OS

Jojo, de har följt med i debatten, de små primaterna. Den ärade läsaren hade väl ingen svårighet att läsa danskan, eller? – För säkerhets skull tar vi den en gång till, nu på svenska:

PROTEST

Vi apor

protesterar mot att

MÄNNISKORNA

påstår att

de härstammar

från

OSS

Det hade de förstås all anledning till 1953, och då måste man ställa sig på de svagas sida – apornas i det här fallet – och sälla sig till protesten. Men i sak hade de fel då och det är fortfarande fel att hävda, att Darwin påstått något sådant som löpsedeln beskriver. Apor och människor har samma förfäder, men de ena härstammar inte från de andra. Vi tillhör olika grenar. Med vi menar jag inte vi björnar.

Fast ibland kan man undra över släktskapet. En indianska i Mexiko, Julia Pastrana, föddes 1834 luden över hela kroppen och blev en utstött men fick det sedan ändå hyfsat som tjänsteflicka i en guvernörsfamilj och blev lärd. Sin begåvning till trots lockades hon som tjugoåring med till New York av en typ, som visade upp henne som »apkvinnan« och tjänade bra på henne men – kanske av anständighetsskäl (det var ju ändå det pryda 1800-talet) – gifte sig med henne och fick en son lika luden som modern. Både mor och son avled dessvärre nästan genast.

Varken Julias mor eller far var förstås någon apa. Det går inte, vi är olika arter. Men liksom enstaka individer av vilken art som helst kan födas kritvita, så finns det också här en förklaring: hypertrikos lär egenskapen av fullständig behåring heta. I bildtidningen Kina** läste jag på den numera så fördömda Mao Zedongs tid en artikel om pojken Yu Zhenhuan i Liaoning, som 1977 fötts just så luden som Julia. Artikeln avbildade »ett friskt och kraftigt barn« som »växer och utvecklas helt normalt«, vilket tycktes vara fallet också med de arton andra fall de kände till. Rent vetenskapligt berättade artikeln om hårvirvlar, som

»skiljer sig från den behåring som övriga primater än människan uppvisar, men liknar den behåring som det mänskliga fostret uppvisar mellan ca femte och åttonde månaden«…»Barnen utvecklas helt normalt både fysiskt och intellektuellt, och detsamma gäller när de kommer upp i vuxen ålder.«

Om man kallar ludna medmänniskor apor, så borde man väl betrakta så kallade renrasiga svenskar som missfoster, eftersom de är så vita. Jordens människor hade ju i begynnelsen hudfärg åt det svarta hållet till.

Om detta må ni berätta för de gossar och flickebarn tillhöriga de horder som marscherar med fanor och klingande spel på valdagar och stör, ty bland dem finns många, som i likhet med den skrattretande biskop Wilberforce hänger upp sig på sådana yttre attribut.

Den italienske regissören Marco Ferreri ville dock ge Julia Pastrana något slags upprättelse. Han spelade 1964 in en film, som hette just det ödesdigra, Apkvinnan, och förlade därvid handlingen till efter andra världskriget. Amerikanaren blev napolitanare, som upptäckte »apkvinnan« (Annie Girardot) på ett kloster, som han årligen hälsade på i och engagerade henne i en kringresande cirkus som just – apkvinna. Det gick förstås bra, men den unga tjejen blev äldre och nunnorna krävde skilda rum på hotellen de övernattade på – eller äktenskap. Av ekonomiska skäl valde karln det senare, och av pubertetsskäl valde flickan att kräva sin äktenskapliga rätt. Därav blev ett barn, som han först ville bli av med men efter hustruns rasande reaktion beräknade skulle kunna bli en kassakalv vid sidan av kassakon: »Apkvinnan och apungen«.

Fast de dog, precis som Julia och barnet i verkligheten. Men si – det gillade inte den anglosaxiska publiken, varpå ett annat slut gjordes, där fällen föll av fjällan efter födseln på BB och mannen till slut blev tvungen att börja arbeta som alla andra – och sedan levde de lyckliga i alla sina dagar.

Den var, som alla kan förstå, ingen komedi, denna film. Faktum är ändå, att den tog den ludna kvinnans parti och visade, att hon i alla andra avseenden än pälsen var som andra kvinnor.

Veckans film på filmstudion är däremot en komedi. Det är ont om sådana nuförtiden, och på senare år har franska filmer fyllt behovet av farser: Bröllopskaos 2014, Familjen Bélier samma år och nu på torsdag C’est la vie! från 2017. Titeln är helt annorlunda på franska, men hallå – är inte »C’est la vie!« också franska? Jodå, det betyder bara »Sån’t är livet« och anses slå bättre än originalet. För allt handlar ju om att dra publik, precis som titlarna på undertecknads krönikor är valda för att locka läsare.

Det senare är dock ingen större succé, eftersom jag inte verkar ha så många läsare, sedan jag lämnade Kiruna annonsblad och gick ut på nätet. Men hvad fanden, som danskarna säger, man kan ju bli känd postumt.

Torsdagens film på Folkets hus handlar inte på minsta vis om övermått av päls eller hår utan är en fars om en festarrangör, som fått i uppdrag att arrangera ett bröllopskalas på ett gammalt slott. Ingenting får gå snett med så många gäster, men med så stor personalstyrka av kökspersonal och servitörer går förstås allt snett.

Den visas dagen innan Alff träder in på scenen för tjugonionde gången. Kusin Alff – Arctic light filmfestival. Då blir det film för fulla muggar i nio dygn och filmstudion vilar en vecka på hanen. Bara njut!

En idé i idet av Björn Forseth

* KAJ BOJESENS ABE, Godkendt af Abesammenslutningens TURISTVAREUDVALG

** Kina № 5 1979

BRON ÖVER FLODEN KWAI + THE RAILWAY MAN

En flod av kval vid Kwai

En riktig karl ska inte ligga och gråta i en soffa inför en främling. Och »PTSD« är väl ännu en av dessa trendiga bokstavskombinationer?

En del gillar historia, andra bryr sig inte det minsta om vad som har hänt generationerna före ens egen. Somliga använder historia som argument för åsikter de hyser och lyckas intressera även den kategori, som alltså egentligen inte bryr sig. Låter jag begriplig?

Personligen är jag intresserad av allt, också av historia. Av den anledningen har jag förstås läst något inom området och vet, att allt inte alltid är vad det ser ut att vara och mycket går igen. Bakgrundsinformation är värd att ta reda på. Då måste man tappa hakan, när någon påstår att Sverige

… »har varit ockuperat av främmande stater, utländska fogdar har förtryckt befolkningen, vi har attackerats och stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter och befunnit oss i ett förkrossande numerärt underläge. Ändå har vi alltid gjort motstånd, ändå har vi alltid rest oss, ändå har vi alltid segrat mot alla odds och överlevt. Tack vare den orubbliga envisheten, övertygelsen, offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter«.

Tufft. Den lilla skaran patrioter är, som den samhällsorienterade läsaren kan förstå, dem som Sverigedemokraterna leder: »Ödet har utsett oss denna gången«, skrev efter årets val Mattias Karlsson. Men stämmer det med historiska fakta?

Vilka främmande stater har ockuperat Sverige? kan man till att börja med fråga. Kämpade Engelbrekt, Dacke och Vasa mot en dansk ockupationsmakt? – Nja, Sverige var ju del av den dåtida nordiska unionen, som till att börja med på trettonhundratalet hade letts av drottning Margareta i Malmø. Man kan ju bli »förtryckt av utländska fogdar« i en union och vilja lämna den, om nödvändigt med våld. Som att Estland ville lämna Sovjetunionen och Slovenien Jugoslavien. Det är inte automatiskt patriotisk kamp mot ockupation.

Än Finland, då? – Jo, Ryssland tog och behöll den delen av gamla Sverige, men det var beslutat i en internationell fredsöverenskommelse. Sverige fick avträda Finland, som det heter. Ingen patriotisk gerillaskara försökte ändra på det.

Har ens Sverige »stått ensamma mot en samlad styrka av Europas stormakter« då? – Nej, inte det heller. Det har inte förekommit. Samlade styrkor av stormakter har funnits åtskilliga gånger, ibland med Sverige mot andra. Men ingen har någonsin gått in för att utsläcka Sverige som land, inte ens ärkefienderna Danmark och Ryssland.

SD-ledarens svulstiga text illustrerades där den skrevs dessutom med en gammal tavla över Karl XIIs seger vid Fraustadt 1706. Som om det vore ett exempel på att »vi alltid segrat mot alla odds och överlevt«. Överlevde gjorde den gången inte den stora mängd ryska soldater, som befann sig bland de 7.600 som tagits som krigsfångar. Karl såg till att avrätta dem. (Om detta har François de Voltaire, Ernst Brunner och folkrättsexperten Ove Bring skrivit). Snyggt exempel Mattias Karlsson tagit på »offerviljan och ledarskapet hos en liten skara patrioter«!

För att föra över idén i idet på veckans kommande filmer, så är fenomenet krigsfånge sedan hundra år kringgärdat av internationella överenskommelser för att undvika »onödiga« grymheter (i stridens hetta får man vara grym, så barbarisk är vår kultur). Krigets lagar. Hur de följdes under andra världskriget var det lite si och så med. I Asien gjorde sig Japan känt för att ta lätt på dem, mycket lätt. Mången anglosaxisk soldat plågades såsom i koncentrationsläger och tvangs samtidigt bygga infrastruktur åt den japanska armén. Plåga fångarna får man inte, enligt krigets lagar, men arbeta kan fångar få göra. Kan få.

Men det visste ju redan vissa slavägare i de amerikanska kolonierna, att tvångsarbete var ineffektivt. Om detta erinrar en brittisk officer (i Alec Guinness gestalt) sin japanske lägerchef (Sessue Hayakawa) i en riktigt klassisk krigsfilm, Bron över floden Kwai från 1954. Tortyr, svält och avrättningar leder inte till att en viktig bro blir byggd – hellre då värdig behandling och näringsrik kost. Då kanske fångarna går till jobbet med kraft i arm och mod i barm.

Men vem gagnar det i det stora sammanhanget, alltså kriget? Det är den existentiella frågan denna epokgörande film av David Lean egentligen handlar.

Floden Kwai och bron finns i verkligheten och är ett turistmål idag. För de fångar, som överlevde krigsfånglägret (med eller utan brobygge), blev inte alltid freden och den personliga friheten någon frihet för själen. I en senare film, The railway man från 2013, är den mentala efterbörden dess existentiella tema. Huvudpersonen är en (spelad av Colin Firth) av dem, som byggde bron över floden Kwai, och han får ett till synes normalt liv i Australien efter kriget. Men hans hustru (Nicole Kidman) märker ju, att han inte är normal innanför skalet.

Detta kallas nuförtiden posttraumatiskt stress-syndrom och förkortas PTSD. I dagens värld sätter man nyfunna etiketter och bokstavskombinationer på barn och hart när varenda människa, och även utan sjukdomar har det blivit på modet att tillhöra någon bokstavskombination, som alla andra bör respektera. Tillåt mig att förhålla mig skeptisk. Jag är till och med skeptiskt mot bindestrecket i sjukdomsbegreppet i början av det här stycket. Men då jag allvarligt vill försöka ta till mig vetenskapens rön, tolkar jag därför bindestrecket sålunda:

Hade man skrivit posttraumatiskt stressyndrom, så kunde det låta som att »stressyndromet« på något vis vore posttraumatiskt. Och kanske det är så och att jag strider om påvens skägg. Men säg i stället syndrom på posttraumatisk stress, så kanske bindestrecket får sin förklaring. – Inte det? Nå, så strunt i det.

I alla fall var det väl detta PTSD som fick Försvaret att kalla in oss soldater i utlandstjänst till samtal ett halvår efter hemkomsten. De hade förvisso samtal med oss redan vid hemkomsten, men ett halvår senare en gång till var rätt trevligt. Man träffade ju de andra yxorna och kunde umgås. Och prata ut, var väl tanken.

Förr begrep inte gamla Krigsmakten sig på att göra sådant. FN-soldater kom hem efter hemska upplevelser, fick medalj och glömdes bort. Kanske tyckte man på den tiden, att riktiga karlar inte skulle gråta ut hos psykologer. Men riktiga karlar begick ibland självmord som följd av sina obearbetade upplevelser. Och ärligt talat – att berätta om sådant för någon som inte kan begripa är ett hinder; bättre då att tala ut med andra som varit med.

Filmen »The railway man« visar filmstudion som vanligt en torsdag, som utgör första torsdagen i novemberserien. Men, som berättats här, utgör den gamla klassikern »Bron över floden Kwai« en bra bakgrund. Därför visar filmstudion den dagen före, som följdriktigt är en onsdag. Den, som kommer i tid, kan få en glimt av tre veteraner från krigsfånglägret på återbesök vid floden Kwai idag.

En idé i idet av Björn Forseth

M

Mödom, mord och mörka män

Nej, så lyder inte visan:

»Mandom, mod och morske män

finns i gamla Sverge än«

ska det vara.

 

Med bokstaven M kan man få till det. Mer om det strax.

Den amerikanske författaren Jack London (1876 – 1916) hade en förklaring till den vanliga barn- och ungdomsdrömmen, i vilken man faller men vaknar innan man slår i backen. –Fan också, tänker redan barnet (men svär förstås inte), ty alla vill vi ju veta, hur det känns. London menar i sin roman om forntiden, Före Adam (1909), att drömmen är ett nedärvt minne från den tid, då våra föregångare levde i träden, varifrån de ibland ramlade ned. De, som upplevde att slå i backen, slog ju ihjäl sig – så då kunde ju inte deras minne av detta fortplantas. Enkelt!

Känslor väcks gärna av något enkelt minne eller någon bild, och sådana reaktioner kan man iaktta hos den, vars känslor väckts. En stenhård trupputbildare – alltså en militär officer med vana att träna soldater med stark pondus, skulle man kunna beskriva det som – blev på en rast såsom förvandlad, när han berättade för en kollega vad han kände, när han tittade på ett foto av sitt lilla nyfödda barn.

En del klarar inte av dåliga minnen utan förlorar sin självkontroll av obehagliga påminnelser. Det skulle inte vara bra för artens överlevnad, om vi levde helt beroende av naturen. Då skulle man bli ett lätt byte för våldsammare individer. Det var ju den tiden London skrev om i Före Adam. Men nu lever vi inte av naturen på det sättet längre. För egen del är jag inget under av känslosamhet och förlorar faktiskt inte självkontrollen så lätt men är för den skull ingen sten.

I yngre dagar arbetade jag på ett skeppsvarv, där en fyrtiofem meter hög kran en dag gick av på mitten – inför mig och framför mina fötter. Ljudet av metall som rasslade som en ankarkätting, då kranarmen föll och resten av kranens överdel följde efter och knycklades ihop; det ljudet glömmer jag inte.

På bio såg jag senare en komedi, Monte Carlo-rallyt eller Dessa fantastiska män i sina skumpande, skraltiga automobiler (1969). Titelns stil, tiden då handlingen utspelade sig, regissören och flera av skådespelarna delade den filmen med en mycket framgångsrik komedi fem år tidigare, Dessa fantastiska män i sina flygande maskiner. Man skulle kunna kalla bägge två farser. Och jag hade roligt, men under sluttexterna på den förra av de två filmerna, då man får en överblick över hela Paris i början av nittonhundratalet, hör man i stadens brus trafikkaos i samband med de gamla kärrorna; man hör på ljudet att något går snett – och så en krasch. Och vad ser vi? – Jo, (VARNING, spoiler!) Eiffeltornet skakar till och välter. Till samma ljud som när den där kranen knäcktes.

Uppriktigt sagt blev jag illa till mods av denna slutscen, fast jag visste att Eiffeltornet i verkligheten stod kvar. Så märkligt är vi konstruerade.

I helgen såg jag en gammal film av Ken Loach, idag en 82-årig regissör som fortfarande gör film (filmstudion visade rätt nyligen hans senaste, Jag, Daniel Blake (2016), och i forntiden visade filmstudion hans stora genombrott, Kes, falken från 1970. Totalt har han regisserat 31 filmer, som gått på bio i Sverige. Och fler lär det bli.

Alltnog, i helgen såg jag hans Riff-raff från 1991, i vilken outbildad arbetskraft utnyttjas inom den brittiska bygg- och rivningsbranschen med katastrofala olycksfall som följd. I filmens bakgrundsvyer står hela bostadsområden i stil med våra svenska förorter tomma och igenbommade, som om det nyss hade varit krig. Men det var bara följder av Margaret Thatchers krossande av »the spirit of ’45«, som Ken Loach kallat en av sina filmer och då syftat på andan av uppbyggnad av det goda samhället efter andra världskriget. Maggie lyckades uppenbarligen; en av åskådarna till Riff-raff berättade för mig, att hon själv som gift med en engelsman hade sett att Storbritannien såg ut på detta sätt vid varenda besök hon gjorde under ett stort antal år. Dock inte nu längre.

I alla fall hämnas ett par arbetare efter en svår arbetsolycka genom att bränna ned hela renoveringsobjektet. Branden på bioduken väckte i mig en liknande känsla, som när Eiffeltornet blev påkört. Det gjorde ont i magen. Visserligen var ingen levande där i branden, men jag hade själv drabbats av en sådan brand och kunde faktiskt inte oberört betrakta det jag såg på filmduken. – Jaa, så är vi konstruerade.

En del av oss är konstruerade med talfel eller någon annan begränsning av våra möjligheter att ungås smärtfritt med andra. På torsdag visar filmstudion en film om människor med sådana brister. Låter det spännande? – Inte?

Nej, det skulle inte jag heller tycka. Men lugn, det är ett mycket romantiskt drama, inte en problemfilm. Huvudpersonen, en gymnasist i Paris (spelad av filmens regissör Sara Forestier), stammar när hon inte är hemma och är så hämmad av det, att hon har svårt att klara tillvaron. Men hon tittar på killar på mobilen som andra tjejer och kommer i kontakt med världens Adonis (spelad av bildsköne Redouanne Harjane). När de verkligen träffas, visar det sig, att han är lite äldre än hon och livnär sig på dödsföraktande chicken race. Han kör bil i full fart mot en mur i tävlan med en annan bilist. Den som tidigast bromsar är fegisen (chicken). På dessa tävlingar satsar folk pengar.

Och naturligtvis kommer detta omaka par i kontakt med varandra. Den stammande flickan och tuffingen med hästsvans. Dock, får vi snart veta, har även han något undangömt i garderoben.

Eftersom jag den här gången har sett filmen, kan jag gå i god för den. Så är det ju inte alltid – jag skriver om filmer utan att veta något, skulle man kunna anklaga mig för. Det bjuder jag så gärna på!

Men filmens namn, om vi får be! Jodå, den heter M. Vad det står för kan ni själva ta reda på på torsdag. Men för den, som känner till lite filmhistoria, kan det behövas en varudeklaration. Ty 1931 kom det en film med just det namnet, och den filmen blev en sensation som står sig än idag.

M från 1931 är en mordhistoria av Fritz Lang och utspelas i ett Berlin före Hitler. En pedofil går lös, en som dödar barn han våldtagit. Miljonstadens hela poliskår är ute på gatorna för att finna honom, så att ficktjuvar, falska tiggare och prostituerade inte i fred kan göra vad de brukar göra. Det leder till, att den undre världen träffas för att enas om gemensam kamp mot pedofilen. För att få lugn och ro för sina egna brott, förstås. M står för Mördare.

M av 2017 ska alltså inte förväxlas med M av 1931.

En idé i idet av Björn Forseth

SPACEWALKER och FIRST MAN

Dubbla måttstockar

Mörkrets förste stiger ned

blossande som ved

Nu har björnen gått och blivit religiös på gamla da’r, som inleder en krönika med bibelcitat.

Nej, ingressen här citerar inte kyrkliga skrifter särskilt troget, men mer om det strax.

Veckans betraktelse tar sin utgångspunkt i aktuell reklam, närmare bestämt i två affischer för nya filmer. Den ena från en rysk film, som Kiruna filmstudio nyligen visade nära årsdagen för Sputnik 1, Spacewalker (från 2017). Den andra från en amerikansk film med premiär denna höst, First man. Bägge handlar om tidiga rymdfärder, om händelser i verkligheten. Inte science-fiction, alltså.

Titta närmare på de bägge affischerna. Är de inte till förväxling lika? – Naturligtvis skiljer färger och annat, men själva motivet är detsamma. Den ryska affischen var först, men vilken av dem är rysk och vilken amerikansk? Och borde för övrigt deras upphovsmän månne begära ersättning för att deras bildupphovsrätt här i idet åsidosatts?

Nå, bägge rymdfararna ser ut att vara satta under press, och det äger nog sin riktighet. Det har säkert avsedd intresseväckande verkan på betraktaren. Bra reklam, alltså. Och bägge filmerna skulle gott kunna ha kallats First man, eftersom den ryska handlar om den första människan ute i tomma rymden utanför en rymdfarkost, och den amerikanska om den första människan på månen. Bägge var (och för Leonov: är) levande människor, inte påhittade figurer.

De, som var på Folkets hus lördagen då Spacewalker visades, vet att den filmen var seriöst gjord ur vetenskaplig och personbiografisk synvinkel. Det är säkert First man också. Spacewalkerpubliken kan nog också vittna om, hur spännande filmen var. Den torde också på förhand ha vetat, att den rymdfärden blev framgångsrik, ändå är det säkert väldigt få som känner till, hur ytterligt dramatisk färden var ­– för att inte tala om landningen på jorden, där kosmonauterna landade i djup snö i barrskog i sträng vinterkyla hundratals mil från rymdcentret, som inte visste var de var.

First man är med säkerhet också spännande, för Hollywood vet, hur en slipsten ska dras. – Vad är då anledningen till denna jämförelse?

Jo, den slående bekräftelsen av vad jag skrev förra veckan: kulturknuttars förakt för folklighet. Det går inte an att importera en spännande film om människor som försöker erövra kosmos, om filmen är producerad i något icke anglosaxiskt eller västeuropeiskt land. Ska man köpa något från sådana andra länder ska det vara något av en regissör »typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«, som en filmimportör skrev till mig.

Ja, tänk bara tillbaka på Sovjettiden. Andrej Tarkovskij var just en sådan regissör, som alla kulturknuttar älskade men inte ens den stora sovjetiska hemmapubliken uppskattade särskilt mycket. Hans filmer var ofta bedrövligt långsamma, vilket bland kulturknuttar anses som ett kvalitetsmärke. Men eftersom denne man inte var främmande för att göra sience fiction-film, så var kulturknuttarna tvungna att importera och se de filmerna också. Han gjorde den fantastiska Solaris 1971 (som George Clooney gjorde en egen tolkning av 2002 – med blinkningar åt Tarkovskij) och Stalker 1979.

Huvudsaken för kulturknuttarna var nog ändå, att Tarkovskij var obekväm – om än inte så kallad dissident – i hemlandet. Dagens Andrej Zvjagintsev ser de som just obekväm, och det ska man vara för att bli importerad från olämpliga länder.

När dessa rader skrevs, anmäldes i Go’kväll på SVT 1 fredagen den 12 oktober en ny amerikansk film med liknande innehåll som i Spacewalker. Den heter First man och handlar om den förste att sätta sin fot på månen, Neil Armstrong. Med tre klipp beskrevs filmen lyriskt, och jag slogs naturligtvis av, att filmen om Aleksej Leonov inte fått någon sådan hyllning vare sig i Go’kväll eller något annat program på SVT, fast han också var en first man – den förste som satte sin fot ute i tomma rymden.

Så fungerar det man kallar dubbla måttstockar – man bedömer filmer från godkända länder på ett sätt och filmer från andra länder på ett annat.

De bägge affischerna i inledningen handlar alltså bägge om en som var först. Och bägge har det ordet i sina namn, i originalens titlar: »First man« – första människan, »Vremja pervych« – första tiden. Dessutom gör de bägge skäl för ingressen ovan: »Mörkrets förste stiger ned, blossande som ved.«

Så står det inte riktigt i Psalmbokens Vår Gud är oss en väldig borg. Mörkrets furste, ska det vara. Mörkrets prins eller härskare, alltså. Hotande och vred, en blossande ilsken furste. Men när rymdfararna – de som faktiskt betvingat det stora mörkret därute – återvänder till jorden, då börjar landningskapseln att brinna som en vedklabbe. Om värmeskölden hade vänt sig åt andra hållet hade de så klart blivit små tomtebloss själva och så att säga gått upp i rök. Hur många skulle frivilligt utsätta sig för att sitta i en brinnande tunna? Leonov och Armstrong gjorde det.

Bägge filmerna är förstås sådana som jag vill se och vill att andra ser. Men vad är det för nytta med filmrecensenter, som enbart recenserar det de får serverat på fat och undlåter att nämna allt fantastiskt där utanför?

De gör inte nytta mer än för bolagen, som gör goda affärer av deras filmanmälningar i sköna fredagsprogram och slipper bli påminda om allt de låtit bli att importera.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Ett träget gammalt program på SVT, Vetenskapens värld, utgör ett undantag i mediebevakningen. Programmets slutvinjett föreställer en i sin rymdkapsel till synes glatt visslande Valentina Teresjkova – den första kvinnan i rymden.

DS

INSYRIATED

Insyltad

Många äro kallade, men få utvalda

Så kunde Matteus säga i sitt tjugoandra kapitels fjortonde vers om snyltgäster på bröllop. Det låter mer domedagsaktigt med gammal grammatik, inte sant?

Det tycker nog författare och filmskapare också – och deras översättare med, för den delen. Få äro utvalda hette 1940 en film av George Stevens om en sjuksyster som får lida sedan hon tagit på sig ett felsteg som hennes köttsliga syster gjort. På ett sådant ämne kunde man göra en film idag också, men då hade den väl inte fått någon bibliskklingande titel.

Höjden av gammaldags grammatik i filmtitlar tar kanske landsflyktige franske Jean Renoirs amerikanska film De stulo mitt land från 1943, en film som undertecknad verkligen skulle vilja visa i dessa dagar, då ordet terrorism är på allas läppar. Den skulle ge åskådaren en tankeställare.

Renoir hade nämligen flytt tyskarna, som stulit hans land Frankrike i det världskrig, som kom att kallas det Andra. Filmen i fråga kunde ju inte komma i fråga att spela in i Frankrike, eftersom den handlade om en tillbakadragen bibliotekarie, spelad av Charles Laughton, som fullständigt oskyldig utpekas som ansvarig för ett attentat mot en tysk patrull.

Genom att göra filmen på engelska fick den en annan spridning än om den gjorts på franska. Det borde inte påverka svensk distribution, men om man tittar på hur svårt det är att idag få tag på Renoirs franska filmer, så förstår man att det påverkar. Han gjorde 1937 Den stora illusionen om överklassens lek med människoliv i det världskrig, som ännu inte kallades det Första. Och 1939 gjorde han Spelets regler, som i någon mån skulle kunna liknas vid en föregångare till den 2017 gjorda »komedi av tragiska proportioner«, som filmstudion visade förra veckan (The party).

Språket är förstås en orsak till att icke-engelskspråkiga filmer inte får någon distribution i Sverige, åtminstone nuförtiden då den svenska skolan pådyvlar alla barn engelska från första klass. Visst är det effektiv undervisning, men själv är jag inte helt oäven i språket, fast jag började med det först i folkskolans femte klass. Och faktiskt fick obligatorisk tyska från sexan. Dagens ensidiga satsning på ett enda främmande språk utestänger oss från stora delar av världens kultur, det är en självklar följd. Men amerikanska bolags marknadsandelar är en annan förklaring. Inga andra länders filmbolag än Förenta staternas har utposter i Sverige. I Norge, där huvuddelen av biograferna är kommunala, kan de i någon mån minska skadorna av denna ensidighet.

Den biografansvariga i en stor norsk stad sade en gång nej till en hollywoodrulle, som hon ansåg vara för undermålig. Då skickades en representant för filmbolaget från Kalifornien till Oslo för att tala henne till rätta. Det lyckades inte, om jag minns rätt. I Sverige skulle filmbolaget självt suttit i huvudstaden och bestämt.

Men en annan sak som begränsar är kulturknuttars förakt för folklighet. I dagens NSD (10 oktober) använder Mikael Niemi ordet folklig och skäms inte för det. Personligen är jag försiktig men å andra sidan mycket negativ till uttrycket »bra film«. Vem bestämmer vad som är bra film? »Smal film« gillar jag inte heller, om det inte syftar på 8 mm eller 16 mm.

Jag råkade en gång bli anklagad för att vara en sådan där kulturknutte, som ser ned på »vanligt folks« filmsmak, när jag för många år sedan i samtal med en vän, som hade Clint Eastwood som idol, råkade säga, att den mannen inte var mycket till skådespelare – däremot en lysande filmskapare. Det sista hörde nog inte min vän, för han blev som förbytt och försvann ur min bekantskapskrets för flera år framöver. Idag är det historia, han har till och med skakat hand med mig som tack för någon film jag dragit fram i ljuset.

Och Clintans genombrottsvästern har filmstudion visat, där han talar italienska…

Just i dagarna har jag råkat ut för en person som just ser ned på folklig kultur. Filmstudion visade i lördags i samarbete med IRF en nyinspelad rysk film om den första rymdpromenaden, som genomfördes av Aleksej Leonov 1965. Eftersom den var gjord efter verkliga händelser (med Leonov själv som chefskonsult vid inspelningen), var den inte så kallad science-fiction. Det hade ju hänt, och spännande var det, ungefär som den amerikanska Apollo 13, som också handlade om en svajig rymdresa, då 1970 men inspelad 1995. Den ryska filmen, Spacewalker (2017), fick 4,5 av 5 i betyg av lördagspubliken trots att den inte hade svensk utan norsk text. Ty i Norge hade den gått på bio. Jag kontaktade ett par biografbolag om att de borde ta in den i Sverige. En svarade, att den filmen skulle han själv gärna se, men »den är ingen affär«. En annan svarade, att för att våga sig på rysk film bör det vara en prisbelönt och kritikerhyllad film av till exempel Andrej Zvjagintsev. (Den regissörens alster har filmstudion visat flera gånger, senast Leviatan (2014).) Att en film kunde nå en »vanlig« publik för att den var spännande var han inte intresserad av, bara av »rysk film om det handlar om filmer typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«.

På det viset stämplas all film på ett visst språk som lämplig för en finare publik, även om huvuddelen av filmproduktionen på samma språk kanske är komedier, äventyrsfilmer och dramer av liknande slag som Hollywoods.

Föraktet för film på fel språk märks dock inte i de fall, då Hollywood gör filmer på andra språk än engelska för att bibehålla verklighetstrohet, en sak de ofta gör idag. Men föraktet består för film från vissa kulturkretsar, sådant ska man inte sprida.

Märkligt nog går det an att visa arabisk film kommersiellt – om det handlar om problem av något slag. Komedier och romanser göre sig ej besvär. På torsdag denna vecka visar filmstudion ett nyinköpt drama på arabiska, Insyriated från 2017. Och problem handlar filmen om: den utspelar sig i ett bostadshus i en syrisk stad, där familjerna måste barrikadera sig för att inte utsättas för allehanda typer som utnyttjar kaoset i det krig, där man utanför dörren kan träffas av en krypskytts kula. En stenhård film av Philippe van Leeuw.

Men titeln? »Insyltad« tänker man lätt, när man läser den. Och insyltade är många i detta krig. Mördargäng som Isis och stater som Turkiet, Ryssland och USA. De är väl på den »goda« sidan, då mördargängen är sällsynt djävulska, men Ryssland har regeringens tillåtelse att hjälpa till medan USA inte har bett om lov och Turkiet helt enkelt gått in och avspärrat ett stycke Syrien. Sådan storpolitik handlar inte filmen om alls utan om den fruktansvärda situation några familjer lever i i en lägenhet som ser ut som en svensk. En sådan film vill inte asylsökande med rätt modersmål se, vi svenskar däremot kan få en verklighetsbild som inte den vanliga nyhetsförmedlingen kan lyckas ge oss.

Regissören van Leeuw ska vi hålla ögonen på. Gjorde 2009 en film om folkmordet i Rwanda, Dagen då Gud gav sig av. Bara han inte fastnar i folkmordsbranschen.

En idé i idet av Björn Forseth