SPACEWALKER och FIRST MAN

Dubbla måttstockar

Mörkrets förste stiger ned

blossande som ved

Nu har björnen gått och blivit religiös på gamla da’r, som inleder en krönika med bibelcitat.

Nej, ingressen här citerar inte kyrkliga skrifter särskilt troget, men mer om det strax.

Veckans betraktelse tar sin utgångspunkt i aktuell reklam, närmare bestämt i två affischer för nya filmer. Den ena från en rysk film, som Kiruna filmstudio nyligen visade nära årsdagen för Sputnik 1, Spacewalker (från 2017). Den andra från en amerikansk film med premiär denna höst, First man. Bägge handlar om tidiga rymdfärder, om händelser i verkligheten. Inte science-fiction, alltså.

Titta närmare på de bägge affischerna. Är de inte till förväxling lika? – Naturligtvis skiljer färger och annat, men själva motivet är detsamma. Den ryska affischen var först, men vilken av dem är rysk och vilken amerikansk? Och borde för övrigt deras upphovsmän månne begära ersättning för att deras bildupphovsrätt här i idet åsidosatts?

Nå, bägge rymdfararna ser ut att vara satta under press, och det äger nog sin riktighet. Det har säkert avsedd intresseväckande verkan på betraktaren. Bra reklam, alltså. Och bägge filmerna skulle gott kunna ha kallats First man, eftersom den ryska handlar om den första människan ute i tomma rymden utanför en rymdfarkost, och den amerikanska om den första människan på månen. Bägge var (och för Leonov: är) levande människor, inte påhittade figurer.

De, som var på Folkets hus lördagen då Spacewalker visades, vet att den filmen var seriöst gjord ur vetenskaplig och personbiografisk synvinkel. Det är säkert First man också. Spacewalkerpubliken kan nog också vittna om, hur spännande filmen var. Den torde också på förhand ha vetat, att den rymdfärden blev framgångsrik, ändå är det säkert väldigt få som känner till, hur ytterligt dramatisk färden var ­– för att inte tala om landningen på jorden, där kosmonauterna landade i djup snö i barrskog i sträng vinterkyla hundratals mil från rymdcentret, som inte visste var de var.

First man är med säkerhet också spännande, för Hollywood vet, hur en slipsten ska dras. – Vad är då anledningen till denna jämförelse?

Jo, den slående bekräftelsen av vad jag skrev förra veckan: kulturknuttars förakt för folklighet. Det går inte an att importera en spännande film om människor som försöker erövra kosmos, om filmen är producerad i något icke anglosaxiskt eller västeuropeiskt land. Ska man köpa något från sådana andra länder ska det vara något av en regissör »typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«, som en filmimportör skrev till mig.

Ja, tänk bara tillbaka på Sovjettiden. Andrej Tarkovskij var just en sådan regissör, som alla kulturknuttar älskade men inte ens den stora sovjetiska hemmapubliken uppskattade särskilt mycket. Hans filmer var ofta bedrövligt långsamma, vilket bland kulturknuttar anses som ett kvalitetsmärke. Men eftersom denne man inte var främmande för att göra sience fiction-film, så var kulturknuttarna tvungna att importera och se de filmerna också. Han gjorde den fantastiska Solaris 1971 (som George Clooney gjorde en egen tolkning av 2002 – med blinkningar åt Tarkovskij) och Stalker 1979.

Huvudsaken för kulturknuttarna var nog ändå, att Tarkovskij var obekväm – om än inte så kallad dissident – i hemlandet. Dagens Andrej Zvjagintsev ser de som just obekväm, och det ska man vara för att bli importerad från olämpliga länder.

När dessa rader skrevs, anmäldes i Go’kväll på SVT 1 fredagen den 12 oktober en ny amerikansk film med liknande innehåll som i Spacewalker. Den heter First man och handlar om den förste att sätta sin fot på månen, Neil Armstrong. Med tre klipp beskrevs filmen lyriskt, och jag slogs naturligtvis av, att filmen om Aleksej Leonov inte fått någon sådan hyllning vare sig i Go’kväll eller något annat program på SVT, fast han också var en first man – den förste som satte sin fot ute i tomma rymden.

Så fungerar det man kallar dubbla måttstockar – man bedömer filmer från godkända länder på ett sätt och filmer från andra länder på ett annat.

De bägge affischerna i inledningen handlar alltså bägge om en som var först. Och bägge har det ordet i sina namn, i originalens titlar: »First man« – första människan, »Vremja pervych« – första tiden. Dessutom gör de bägge skäl för ingressen ovan: »Mörkrets förste stiger ned, blossande som ved.«

Så står det inte riktigt i Psalmbokens Vår Gud är oss en väldig borg. Mörkrets furste, ska det vara. Mörkrets prins eller härskare, alltså. Hotande och vred, en blossande ilsken furste. Men när rymdfararna – de som faktiskt betvingat det stora mörkret därute – återvänder till jorden, då börjar landningskapseln att brinna som en vedklabbe. Om värmeskölden hade vänt sig åt andra hållet hade de så klart blivit små tomtebloss själva och så att säga gått upp i rök. Hur många skulle frivilligt utsätta sig för att sitta i en brinnande tunna? Leonov och Armstrong gjorde det.

Bägge filmerna är förstås sådana som jag vill se och vill att andra ser. Men vad är det för nytta med filmrecensenter, som enbart recenserar det de får serverat på fat och undlåter att nämna allt fantastiskt där utanför?

De gör inte nytta mer än för bolagen, som gör goda affärer av deras filmanmälningar i sköna fredagsprogram och slipper bli påminda om allt de låtit bli att importera.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Ett träget gammalt program på SVT, Vetenskapens värld, utgör ett undantag i mediebevakningen. Programmets slutvinjett föreställer en i sin rymdkapsel till synes glatt visslande Valentina Teresjkova – den första kvinnan i rymden.

DS

INSYRIATED

Insyltad

Många äro kallade, men få utvalda

Så kunde Matteus säga i sitt tjugoandra kapitels fjortonde vers om snyltgäster på bröllop. Det låter mer domedagsaktigt med gammal grammatik, inte sant?

Det tycker nog författare och filmskapare också – och deras översättare med, för den delen. Få äro utvalda hette 1940 en film av George Stevens om en sjuksyster som får lida sedan hon tagit på sig ett felsteg som hennes köttsliga syster gjort. På ett sådant ämne kunde man göra en film idag också, men då hade den väl inte fått någon bibliskklingande titel.

Höjden av gammaldags grammatik i filmtitlar tar kanske landsflyktige franske Jean Renoirs amerikanska film De stulo mitt land från 1943, en film som undertecknad verkligen skulle vilja visa i dessa dagar, då ordet terrorism är på allas läppar. Den skulle ge åskådaren en tankeställare.

Renoir hade nämligen flytt tyskarna, som stulit hans land Frankrike i det världskrig, som kom att kallas det Andra. Filmen i fråga kunde ju inte komma i fråga att spela in i Frankrike, eftersom den handlade om en tillbakadragen bibliotekarie, spelad av Charles Laughton, som fullständigt oskyldig utpekas som ansvarig för ett attentat mot en tysk patrull.

Genom att göra filmen på engelska fick den en annan spridning än om den gjorts på franska. Det borde inte påverka svensk distribution, men om man tittar på hur svårt det är att idag få tag på Renoirs franska filmer, så förstår man att det påverkar. Han gjorde 1937 Den stora illusionen om överklassens lek med människoliv i det världskrig, som ännu inte kallades det Första. Och 1939 gjorde han Spelets regler, som i någon mån skulle kunna liknas vid en föregångare till den 2017 gjorda »komedi av tragiska proportioner«, som filmstudion visade förra veckan (The party).

Språket är förstås en orsak till att icke-engelskspråkiga filmer inte får någon distribution i Sverige, åtminstone nuförtiden då den svenska skolan pådyvlar alla barn engelska från första klass. Visst är det effektiv undervisning, men själv är jag inte helt oäven i språket, fast jag började med det först i folkskolans femte klass. Och faktiskt fick obligatorisk tyska från sexan. Dagens ensidiga satsning på ett enda främmande språk utestänger oss från stora delar av världens kultur, det är en självklar följd. Men amerikanska bolags marknadsandelar är en annan förklaring. Inga andra länders filmbolag än Förenta staternas har utposter i Sverige. I Norge, där huvuddelen av biograferna är kommunala, kan de i någon mån minska skadorna av denna ensidighet.

Den biografansvariga i en stor norsk stad sade en gång nej till en hollywoodrulle, som hon ansåg vara för undermålig. Då skickades en representant för filmbolaget från Kalifornien till Oslo för att tala henne till rätta. Det lyckades inte, om jag minns rätt. I Sverige skulle filmbolaget självt suttit i huvudstaden och bestämt.

Men en annan sak som begränsar är kulturknuttars förakt för folklighet. I dagens NSD (10 oktober) använder Mikael Niemi ordet folklig och skäms inte för det. Personligen är jag försiktig men å andra sidan mycket negativ till uttrycket »bra film«. Vem bestämmer vad som är bra film? »Smal film« gillar jag inte heller, om det inte syftar på 8 mm eller 16 mm.

Jag råkade en gång bli anklagad för att vara en sådan där kulturknutte, som ser ned på »vanligt folks« filmsmak, när jag för många år sedan i samtal med en vän, som hade Clint Eastwood som idol, råkade säga, att den mannen inte var mycket till skådespelare – däremot en lysande filmskapare. Det sista hörde nog inte min vän, för han blev som förbytt och försvann ur min bekantskapskrets för flera år framöver. Idag är det historia, han har till och med skakat hand med mig som tack för någon film jag dragit fram i ljuset.

Och Clintans genombrottsvästern har filmstudion visat, där han talar italienska…

Just i dagarna har jag råkat ut för en person som just ser ned på folklig kultur. Filmstudion visade i lördags i samarbete med IRF en nyinspelad rysk film om den första rymdpromenaden, som genomfördes av Aleksej Leonov 1965. Eftersom den var gjord efter verkliga händelser (med Leonov själv som chefskonsult vid inspelningen), var den inte så kallad science-fiction. Det hade ju hänt, och spännande var det, ungefär som den amerikanska Apollo 13, som också handlade om en svajig rymdresa, då 1970 men inspelad 1995. Den ryska filmen, Spacewalker (2017), fick 4,5 av 5 i betyg av lördagspubliken trots att den inte hade svensk utan norsk text. Ty i Norge hade den gått på bio. Jag kontaktade ett par biografbolag om att de borde ta in den i Sverige. En svarade, att den filmen skulle han själv gärna se, men »den är ingen affär«. En annan svarade, att för att våga sig på rysk film bör det vara en prisbelönt och kritikerhyllad film av till exempel Andrej Zvjagintsev. (Den regissörens alster har filmstudion visat flera gånger, senast Leviatan (2014).) Att en film kunde nå en »vanlig« publik för att den var spännande var han inte intresserad av, bara av »rysk film om det handlar om filmer typ Zvjagintsev och annat kritikerhyllat«.

På det viset stämplas all film på ett visst språk som lämplig för en finare publik, även om huvuddelen av filmproduktionen på samma språk kanske är komedier, äventyrsfilmer och dramer av liknande slag som Hollywoods.

Föraktet för film på fel språk märks dock inte i de fall, då Hollywood gör filmer på andra språk än engelska för att bibehålla verklighetstrohet, en sak de ofta gör idag. Men föraktet består för film från vissa kulturkretsar, sådant ska man inte sprida.

Märkligt nog går det an att visa arabisk film kommersiellt – om det handlar om problem av något slag. Komedier och romanser göre sig ej besvär. På torsdag denna vecka visar filmstudion ett nyinköpt drama på arabiska, Insyriated från 2017. Och problem handlar filmen om: den utspelar sig i ett bostadshus i en syrisk stad, där familjerna måste barrikadera sig för att inte utsättas för allehanda typer som utnyttjar kaoset i det krig, där man utanför dörren kan träffas av en krypskytts kula. En stenhård film av Philippe van Leeuw.

Men titeln? »Insyltad« tänker man lätt, när man läser den. Och insyltade är många i detta krig. Mördargäng som Isis och stater som Turkiet, Ryssland och USA. De är väl på den »goda« sidan, då mördargängen är sällsynt djävulska, men Ryssland har regeringens tillåtelse att hjälpa till medan USA inte har bett om lov och Turkiet helt enkelt gått in och avspärrat ett stycke Syrien. Sådan storpolitik handlar inte filmen om alls utan om den fruktansvärda situation några familjer lever i i en lägenhet som ser ut som en svensk. En sådan film vill inte asylsökande med rätt modersmål se, vi svenskar däremot kan få en verklighetsbild som inte den vanliga nyhetsförmedlingen kan lyckas ge oss.

Regissören van Leeuw ska vi hålla ögonen på. Gjorde 2009 en film om folkmordet i Rwanda, Dagen då Gud gav sig av. Bara han inte fastnar i folkmordsbranschen.

En idé i idet av Björn Forseth

THE PARTY

Muntra mord

Skottlossningarna i en del svenska städer har börjat ta vilda västern-proportioner. Det är inte kul att hamna i skottlinjen – ändå fortsätter vi att läsa deckare.

­

När brotts- eller olycksoffer intervjuas i massmedier, säger de ofta, att när polisen ringde och berättade vad som hänt, trodde de först att någon kom med dåliga skämt eller att de bara inte trodde på katastrofbudet. Det har tagits upp i romaner och filmer. Folk tror att de har hört eller sett fel, för det som hänt är så obeskrivligt hemskt att det bara inte händer en själv.

Nu vet jag, att det är så man reagerar. Och plötsligt spelar pengar ingen roll. Man tar flyget dit där det hemska har hänt även om man egentligen inte har råd. Man måste helt enkelt dit. Det som verkat vara en kliché i film och litteratur är dagsens sanning.

Allra värst är väl att förlora en närstående på något »orättvist«, fullständigt »onödigt« eller grymt sätt. Om den närstående är ens barn är det bara värre än värst. Vanligtvis sker sådana katastrofer genom olycksfall, som lätt kunde ha undvikits. Därav uttrycket »onödigt«.

En av de gamla lumparkompisar jag hållit viss kontakt med strök med i tsunamin 2004. Hans fru såg honom slås ihjäl mot en husvägg, medan hon själv klarade sig genom att det där hon befann sig fanns ett fönster. Sedan drogs hon ut till havs och slängdes i land flera timmar senare. Hon har inte hämtat sig än. Att råka ut för en naturkatastrof kan väl inte betraktas som onödigt eller orättvist i den tidigare meningen, för naturkatastrofer möter människan ibland. Men det är förstås ingen tröst för de efterlevande.

Att förlora sitt hem och alla ägodelar är ett hårt slag flera grader under att förlora en närstående. Men att väckas av en granne till ens barndomshem hundra mil bort med orden: »Ditt hus står i lågor« har en svårslagen chockverkan.

I film och litteratur är dock mord vanligare. Undertecknad hade uppskattat bra deckare utan dödlig utgång ibland. Trenden är i stället alltmer bestialiska mord, gärna seriemördare med så osannolika tillvägagångssätt som möjligt. Författarna försöker övertrumfa varandra i exotiska grymheter.

I verkligheten är det vanligare att en påtänd idiot med strumpa över skallen drar kniv mot en ensam expedit i en nattöppen butik. För offret är detta en katastrof, som vi andra inte riktigt kan sätta oss in i. Det kan oftast inte förövarna själva heller, efter vad jag har förstått.

En kompis jobbade länge inom kriminalvården och pratade en gång med en intagen om dennes överfall på en ensam expedit.

– Förstår du inte, att hon blev knäckt och att du har förstört hennes liv? frågade min kamrat.

Förövaren svarade ilsket:

– Jamen, vad fan hade hon där att göra?

Är detta något att skratta åt? Det tyckte inte min kamrat. Men den där mentaliteten som busen uppvisade är något som de som jobbar inom polisen och kriminalvården ofta får uppleva. Och de upplever ofta också, att de snälla människorna i det fredliga samhället är ganska oförstående och misstror sådana berättelser, eftersom de inte kan tro att människor kan vara så grymt känslolösa.

Men att skriva komedi om brott, är det verkligen acceptabelt? Tja, kommer ni ihåg den engelska filmen Ladykillers från 1955, där en liga planerar en djävulskt uträknad stöt och för den skull hyr rum hos en rar gammal tant. När hon kommer på dem med att hålla på med fuffens blir hon ond på dem, och de skäms. Den filmen var rolig, tro mig!

I en modern film skulle en buse lika lite som den min kamrat förhörde skämmas. Men det var ett exempel på komedi om brott. En annan var (var, säger jag – inte är; jag kommer inte ihåg vad filmen hette, nämligen) den sovjetiska vildavästernkomedi byggd på en amerikansk novell, som handlade om några busar som kidnappar en rik mans lille son för att pressa rikemannen på pengar. Det går åt skogen för dem, emedan pojken är ett stycke så utstuderad busighet, att banditerna till slut betalar fadern för att han ska återta sonen.

Dåförtiden var det inte tal om ADHD, HTML och sådant, snarare kallades de vanartiga eller, som seriefiguren Dennis i en av sina svenska översättningar, Kristian tyrann.

Det var väl ändå ett exempel på film om brott som inte är mord. Därtill en komedi. Ändå görs det faktiskt lyckade komedier om något så hemskt som mord. Då känner publiken inte mer för offren än när barn säger »Pang, pang – du är död!«.

Filmstudion visar på torsdag en sådan komedi. I höst har filmstudion satt in en komedi i månaden, för det får ju inte bara vara dramer, om än aldrig så bra. Det är ju kul att skratta i klump, man liksom smittar varandra.

Filmen i fråga är engelsk och från 2017: The party, ett slags kammarspel med en rad bekanta engelska skådespelaransikten, bland annat Timothy Spall, som nu är lika small som spall – nej, smal ska det vara. Lika smal som när han slog igenom i teveserien Öl, kvinnor och tegel 1983. För den som sett honom i hollywoodrullar i mellantiden står han knappt att känna igen, för ett tag bar han en riktig amerikansk kagge. Kristin Scott Thomas har nog hållit sig i den smala fåran hela tiden. Ni har sett henne tala både engelska som här och franska som i Innan frosten 2013.

När jag växte upp var filmer på bio normalt svartvita. Var de i färg stod det FÄRG med stora bokstäver i annonsen. Den känslan har man här återskapat genom att göra filmen svartvit. Dessutom anmärkningsvärt kort, vilket filmer förr ofta var.

För att ge publiken valuta för pengarna visar därför filmstudion en annan komedi som förspel, Nära ögat eller Renrakad på håret från 1995.

En idé i idet av Björn Forseth

MADE IN FRANCE

Terrorister som vi skapat

Tänk dig Skattemyndigheten dyka upp med k-pist och kräva momsredovisning.

 

Sommaren är dcfinitivt över, vågar jag påstå. Det är i alla fall i slutet av september, så det är väl inte alltför djärvt sagt. Men så sent som i lördags, när jag vaknade till ösregn och ändå tog tåget till Abisko, möttes jag där av uppklarnande himmel och – värme. Att så här sent kunna vistas på kalfjället i skjortärmarna får en att nicka igenkännande, när nyhetssändningarna sedan meddelar, att Kiruna toppar hela Europa i hög temperaturstegring.

Sommaren som gick upplevde undertecknad inte bara i hemlandet. Inbjuden till Toscana en vecka i juni tackade jag omedelbart ja och köpte interrailpass för att tågluffa dit och tillbaka. När man reser på ytan får man se, hur kuperat Europa är. Sverige är rena rama slättlandet i jämförelse med hur det mestadels ser ut där nere i Tyskland, Schweiz, Frankrike och Italien. Järnvägarna går genom långa tunnlar, ut i bergsdalar som ser ut som mitt i Norge – bortsett från att bergen är mycket mer befolkade – och in i nya tunnlar.

En annan iakttagelse, som den som flyger missar, är hur beväpnat Europa är. Svensk polis bär visserligen pistol, men i Italien och Frankrike går militär omkring i stadsmiljö med automatkarbin. Det har de inte alltid gjort i den utsträckning som de gör idag, men dessa länder tar terroristhoten på stort allvar.

Lite skillnad fanns det före terroristgruppernas utbredning också. Naiva svenskar har jag hört ondgöra sig över beväpnade gränspoliser i DDR, vilket en italiensk arbetskamrat från min tid som skeppsbyggare skrattade åt, sedan han flyttat tillbaka till hemlandet och startat en reparationsverkstad där: när han for med verkstadsbilen ute på landsvägen blev han ibland stoppad av carabinieri (statspolisen) med kulsprutepistoler med krav på att genast visa papper på att bilens varenda skruv var momsredovisad.

Många förklarar anslutningen till terroristgrupper med att ungdomar i nedgångna förorter känner sig försummade och då blir lätta byten för extremistiska förkunnare av olika profetior om att jordens undergång är nära eller, med andra ord, att Domedagen är nära. Och då kan man lika väl gå med i terroristgrupper och mörda några tusen »otrogna« och få kvitto på inträde till paradiset.

För den vanlige medborgaren låter sådana profetior aningen verklighetsfrämmande, och för dem som varit med ett tag låter de inte direkt nya och hänger heller inte nödvändigtvis ihop med fanatisk islam utan lika mycket med fanatisk kristendom. – Eller med fanatisk kommunism! skulle en del säga. Och jovisst – det är fanatismen som är det bärande i detta, att de »troende« anser sig vara förmer än andra människor. Till och med fanatiska feminister finns det ju också, sådana som inte kan använda ordet »man« utan ersätter det med »en«. Med fanatism är det ju typiskt så, att man (eller en) hänger upp sig på vad som kanske är okunnighet.

Med »man« är det just så, att ordet visst kan betyda »karl« – men inte gör det i de sammanhang, då det kan ersättas med »en«. Då betyder det ungefär »vem som helst«.

Är det ändå så, att utanförskap i förorter utanför storstäder förklarar vurmen för terroristgrupper? Detta talas det mycket om i Frankrike. En frilansande journalist, som väl (som journalister brukar) vill göra ett scoop, avser att undersöka just detta genom att infiltrera en jihadistgrupp i Paris. Detta är bakgrunden till spelfilmen Made in France från 2015, en film som också är made in France. Att infiltrera en terroristgrupp kan nog sägas vara ett rätt riskabelt wallraffande, och därmed nog sagt om det. Filmen visas nu på torsdag av filmstudion.

En idé i idet av Björn Forseth

LADY BIRD

Nyckelpiga eller donna, det är frågan

Nyckelpiga i titeln – måste det då inte vara en barnfilm?

Det kan inte ha undgått de få, som brukar läsa dessa krönikor, att undertecknad stör sig på att filmtitlar på engelska tar över på bio. Som att den danska En kongelig affære fick heta A royal affair i Sverige liksom andra ickeengelska filmer får engelska i stället för svenska titlar. Att engelskspråkiga filmer får behålla sina titlar i stället för att översättas är illa nog.

Ty det är lätt att man blir dragen vid näsan, när man läser en titel på ett språk man inte har som modersmål (tja, i dessa dagar, när läsandet av skönlitteratur verkar vara på nedgång, kanske man bedrar sig på modersmålet också). Men alltså – det är lätt att missförstå en titel på ett annat språk, även när man anser sig vara en baddare på det.

I den i Kiruna nyligen visade tantsnuskfilmen The book club (2018) kommenterar en av damerna i hjältinnerollerna besattheten vid nätträfftjänster – alltså att surfa på sidor som försöker matcha folk med varandra – med att »han trollar efter brudar« (eller om det var en hon). Så stod det i den svenska texten, skriven av vad man får förmoda är en person med svenska som modersmål. Men figuren i filmen sa på engelska, att »he’s trawling for birds«, vilket betyder att han trålar efter brudar. Som man ropar får man svar; kanske dagens unga översättare mest läser skönlitteratur som Sagan om ringen och ser teveserier som Game of thrones (ungefär »Tronkampen«).

Pröva förresten själv på att tråla, vetja – du blir snart av med en massa pengar på avgifter men blir rikare på erfarenheter, och det brukar inte finnas några hämningar. Vill du paras ihop med någon kongoles av samma kön som du själv eller någon kroat av obestämd könstillhörighet men med fallenhet för svartkonst, så ordnar de det. Så länge du betalar.

Fast själv betalade jag inte ett öre, när någon bakom min rygg för några år sedan skrev in mig på en kontaktsida, som varenda vecka skickade mig anbud från främmande kvinnor. Kvinnor 80+.

Men åter till saken. Man kan missförstå, eller om inte annat missa någon undermening i originaltiteln. Clint Eastwoods storslagna krigsfilm 2016 om slaget vid Iwo Jima hette i original Flags of our fathers och fick behålla den titeln i Sverige. Kanske tänkte de flesta, att det betydde »fädernas fana« eller något ditåt, och det var ju inte så dumt. Men då missade man pluralformen i originalet, det lilla s-et: »flags«. Filmens poäng var inte själva slaget utan bluffandet med den heroiska bilden av soldaterna som reste stjärnbaneret på öns högsta punkt – en ytterst viktig symbolhandling i vilket krig som helst. Men Eastwood visade alltså det smutsiga efterspelet med förfalskandet av historien. Det var två flaggor inblandade.

Förra veckans australiensiska filmstudiofilm hette Lion (2016) men handlade inte om något lejon alls. Faktum är, att titeln inte fick sin förklaring förrän alldeles i slutet, och den handlade inte om någon ljudlikhet med ordet »lion«. Filmen kunde likaväl ha fått heta »Lejon«. Men vanligen är det inte översättaren, som fastställer en films svenska titel.

Översättaren får ibland ändå inflytande. En amerikansk film från 2012 med den för en vanlig svensk förbryllande titeln Silver linings playbook (vilket ordagrant torde bli något om ett silverfodrat teatermanuskript) fick faktiskt en föredömligt genomtänkt svensk titel, som recensenter i våra storstäder dock blev mycket upprörda över: Du gör mig galen! fick den heta. Förmodligen förstod de arga recensenterna inte originaltiteln eller fattade inte att översättaren använt sig av en professionell översättares frihet att skriva något annat som täcker innehållet på ett bra sätt, när originalet inte låter sig översättas. (Huvudrollerna gjorde här varandra just galna.)

Nu på torsdag kan man undra över engelskan i filmstudiofilmens titel Lady Bird. Filmen är ny, från i år, så den ska inte förväxlas med Ken Loachs film Ladybird ladybird från 1994. Ordet »ladybird« betyder nyckelpiga, vilket på svenska kan uppfattas inte bara som ett småkryp utan som en av dessa kvinnor som förr på sovjetiska hotell satt på varje våning och lämnade ut rumsnycklar till gästerna. På engelska har ordet också flera betydelser, har jag inhämtat: gosedjur, donna, fröken Präktig – ja, det kan tydligen till och med stå för jungfru Maria.

I Loachs diskbänksrealistiska film får man väl som svensk (och i de flesta länder) ingen riktig förklaring till titeln, men i Ryssland var titeln ungefär »Nyckelpiga – flyg iväg mot himlen«, vilket jag tror passar bra , då huvudrollen av socialen fråntas sina fyra barn fastän hon kämpar så för dem. I veckans film är titeln delad, så den kanske handlar om en fin dam med efternamnet Bird? Allt är väl möjligt i Amerikat. Se den och se efter, det ska jag!

Rätt ska vara rätt. Det händer faktiskt, att filmer i Sverige får titlar på andra språk än engelska. Senare i höst visar filmstudion en annan årsfärsk film, som heter C’est la vie. Den uppmärksamme läsaren ser genast, att detta är franska, men det roliga är, att trots att filmen mycket riktigt är fransk, så heter den något helt annat på franska. Det finns således än idag franska fraser, som vi har tagit till oss. Som »parbleu«, »fi donc«, »oh, la-la« och »je t’aime«. Och så förstås »c’est la vie« (så’nt är livet).

En idé i idet av Björn Forseth

LION

Förlorad i Calcutta

En kollega på jobbet genomförde SVTs Valkompassen några dagar före valet och kom efter att ha sett resultatet inrusande och utropade: »Jag är ju kommunist, för fan!«

 

Som det kan gå!

Fyra år väntar oss, under vilka flykting- och invandringsfrågorna antagligen kommer att dominera. Det är i alla fall min enkla teori efter det nyss timade valet. Det hade vi dock kunnat undvika, om DÖ (decemberöverenskommelsen) hade varit kvar. För var det inte just i ett sådant parlamentariskt läge, som det vi nu ser, som DÖ skulle användas?

»Folkvandringar« vill ett visst parti kalla invandringsvågorna. Det kanske man kan göra, men inte är det något nytt under solen, inte. Själva ordet folkvandring har de ju tagit från historien. Särskilt den så kallade folkvandringstiden. Den var innan man skrev ned sina upplevelser, men kanske var folk lika besvärade av att främlingar flyttade in då också. Och siouxerna och apacherna var på adertonhundratalet uppenbarligen föga roade av de europeiska folkvandringarna. Så visst finns det anledning att bekymra sig.

Samtidigt är det bara att se sig om, så inser man, att folkvandringarna har haft effekt på »folkmaterialet«: vi är uppblandade med varandra. En svensk av idag kan se ut hur fan som helst. Det finns inga renrasiga bland oss i de stora, kontinentala folkmassorna. – Inga alls? Tja, förvisso existerar än idag avsides små folkgrupper, som tycks ha levt utan egentligt samröre med människor i världen runtom dem. Om dem säger jag: må de slippa bli mångkulturella!

Skulle den sista meningen få uttalas i ett direktsänt SVT-program, utan att programledningen före programmets slut tagit offentligt avstånd från mitt uttalande? Det frågar jag mig. Låt mig därför förklara detta närmare.

Det finns här och där på jorden ännu en del samlar- och jägarfolk, som nästan lever på stenåldersnivå. Nästan, säger jag, för i allmänhet är de inte ovetande om omvärlden men fortsätter sina liv som de är vana vid; kan gå omkring i T-skjorta med McDonaldsmotiv och samtidigt svinga pitten i vädret. Vill de bli »globaliserade«, så är det deras sak, inte storsamhällets. Men skulle det i någon avkrok av världen finnas något sådant samhälle utan närkontakt med omvärlden, så måste de räddas genom att vi inte alls beblandar oss med dem. Ett enda besök från någon av oss i den globaliserade världsbefolkningen skulle ju kunna ta död på hela folkstammen genom att han eller hon förde in ett för dem okänt virus, som de saknade motståndskraft emot.

Detta är inga fantasier. I Brasilien har åtminstone två gånger på tjugohundratalet flygare upptäckt dittills okända folkslag i djungeltrakter, vid den förra blev flygmaskinen beskjuten av invånarna – med pil och båge! Den senaste upptäckten var nyligen. Dagens brasilianska etnografiska myndigheter har visat prov på sådan sinnesnärvaro och kunskap, att de fullständigt hemligstämplat alla uppgifter om, var dessa människor iakttogs. – Tänk er bara, tänk er en nyfiken journalist eller en kunskapstörstande antropolog eller en frikyrkopastor med de andligaste motiv vandrande in i infödingsbyn! Det kunde bli slutet för de stackarna.

Den scnenografin är redan för länge sedan filmad. I Hector Babences fascinerande drama Lek på Guds gröna ängar (1991) får en nordamerikansk flygare i Tom Berengers gestalt syn på en okänd djungelby i Amazonas och cirklar runt den för en närmare titt. Byborna beskjuter därvid flygplanet – med pil och båge. Själv med indianskt blod i ådrorna känner han »skriet från vildmarken« och tar sig därför till platsen för att förena sig med stammen. Utan att tänka på, att han nyss haft att göra med en förkyld person…

I sådana situationer är det inte läge att gilla mångkultur. Men i vår del av världen är människomaterialet – om inte hoprört i en smältdegel så i alla fall blandat – så att allt tal om rena raser är struntprat och skulle inte gå att göra något åt ens om man ville. Och det är resultatet av århundradens folkvandringar, omflyttningar efter industrialismens och kolonialismens utbredning och till och med av adoption. Och tänk – även adoptionen är en urgammal sed, som praktiserats av stenåldersfolk, som snappat individer från andra stammar eller gjort krigsfångar till delar av sin egen stam.

Där finns kopplingen till torsdagens filmstudiofilm, som kunde vara från Bollywood. – Men icke, den är från Australien. Den handlar dock delvis om Indien, om en indisk femåring i det myllrande Calcutta, där han försvinner från föräldrarna och måste klara sig själv, tills han adopteras av en familj från Australien. Det ska inte förstöra upplevelsen för den som vill se filmen, för det är visst en återblick. Något måste jag ju ändå avslöja av handlingen, om ni ska vilja gå och se den. Lion heter den och är från 2016.

Nu säger ni, att det väl inte finns några lions i Indien. Jodå, det finns några, men de är illa ute. Det asiatiska lejonet fanns ända in i Europas utkanter för ett par tusen år sedan. Läs bara om David i lejongropen i Bibeln, så förstår ni. Det är det asiatiska lejonet vi har på svenska och finska vapensköldar; det känns igen på sina knätofsar, som inte det afrikanska lejonet har.

Där fick jag väl till det med knätofsar och svenskhet i dessa tider, va?

En idé i idet av Björn Forseth

CHARMÖREN

Charmtrollet med hundögonen

På söndag är det valdagen. Fast jag har redan haft valdagar så det räcker på en resa i augusti: först beluga – det vill säga vitval. Sedan knöl- och gråval. På söndag blir det kanske ödesval.

 

Håhå, jaja. Valdagen ramlar över en, när vardagen gör det. Den egendomligt utländska sommaren i Sverige blir nu ett flammande minne, när hösten ser ut som den brukar. Lika sydländsk som den heta sommaren var, är i allmänhet de asylsökande i vårt land. Och de är också heta. Som en potatis. I vår valdebatt, alltså.

Mina allra bästa skolår var de sex och ett halvt som jag jobbade på ett av världens tio största skeppsvarv och byggde 350.000-tonnare. Där lärde jag känna inte bara arbetslivet utan också utlänningar. Bortsett från finnarna, som ju inte är riktiga utlänningar, var de stora grupperna på arbetsplatsen jugoslaver, portugiser och italienare. Lite gnissel fanns det förvisso, men i det stora hela utgjorde arbetsplatsen en bild av det mångfaldssverige, som det idag talas så mycket för. Och emot.

En stor skillnad mot idag var, förutom det rätt gnisselfria umgänget, att dessa invandrare på jobbet i allmänhet inte var flyktingar. De var inte asylsökande som kämpade för att få en fot i Sverige. Mina arbetskamrater hade bägge fötterna i Sverige och fick ordinarie lön för ordinarie arbete och betalade skatt som alla andra.

Idag är skeppsvarvet i fråga ett industriminne blott, liksom hela den svenska varvsindustrin. Ja, närapå hela tillverkningsindustrin. Då är förutsättningarna att få in en fot ganska dåliga. Det hade varit bättre, om USA hade startat krig i Irak och Afghanistan vid den tiden varvet och alla stora fabriker var i drift, för att säga det krasst. Då skulle också Syrienflyktingarna ha fått jobb med en gång.

Men så går det inte till idag. När jag var svenskalärare för asylsökande i Gällivare för många år sedan, trodde en del elever att vägen till uppehållstillstånd skulle smörjas, om man gifte sig med en svensk(a). Det hade de fått om bakfoten, det skulle inte hjälpa. Men naturligtvis fick flera unga, stiliga afrikaner, araber och afghaner svenska flickvänner. De var väl charmiga, kantänka (jag är ju inte tjej och kan bara ana det). Och så blev de tofflor, flera av dem. »Jag älskar min tjej, men Björn – hon är rena talibanen. Om jag får avdrag på dagpenningen för att jag missat en lektion, går det illa för mig«, berättade en kille för mig. En syrier långt före Syrienkriget. En lång, nästan sotsvart afrikansk yngling med självsäkert och arrogant uppträdande blev alldeles ifrån sig, när han skulle få avdrag på penningen för att han just inte kommit i tid (ett tydligt direktiv i vårt reglemente). Hans tjej »skulle bli tokig«.

Hur mycket ett äktenskap idag skulle påverka möjligheten att få uppehållstillstånd, vet jag inte, och kanske är det annorlunda i Danmark. Den danska filmen Charmören från 2017 handlar om en oerhört charmerande ung man med sorgsna hundögon och en avundsvärd förmåga att få danskor på fall – nämligen med det yttersta målet att genom giftermål få uppehållstillstånd i Danmark.

Är den då en film, som vill utmåla asylsökande som falska? Tja – döm själva, vetja. Filmen går på torsdag upp som filmstudions första film i septemberserien. På Folkets hus. Ardalan Esmaili som charmtrollet känner ni nog inte igen, men Lars Brygmann i en roll som dansk hanrej har ni sett i månget danskt drama. Regissören Milad Alami är ett stjärnskott på det nya Danmarks himmel, precis som vår filmindustri har stjärnskott med ovant klingande namn (ja, Alami är faktiskt svensk men har gått på danska filmskolan). Och de gör filmer, som kanske inte skulle ha gjorts av Andersson, Pettersson, Lundström och jag. Eller mig.

En idé i idet av Björn Forseth

AMATÖRER

Amatörer är vi allihopa

Isbjörnar går inte i ide

 

Nej, isbjörnar är inte som andra björnar. »En idé i idet« är parollen för undertecknade Björns krönikor. Men isbjörnar tycker inte det är någon idé att gå i ide. De trivs bäst ute på isarna till havs. De är som Ferdinand under korkeken. De sitter där (på isflak i stället för under korkek) och njuter av livet och tar livet av en och annan säl, som inte ser sig för vilket flak den väljer att ta sig upp på.

Det är bara amatörer, som tror att isbjörnar som andra nallar går i ide. Endast havande isbjörninnor går nämligen i ide om vintern, för då måste de lämna sin kära is och gå i land för att söka djupsnö att grotta ner sig i. Undertecknad var till helt nyligen en av dessa amatörer, som inte visste detta.

Och helt nyligen, det var i augusti, det. Då driver inte så mycket is omkring, så då kryllade det av isbjörnar på gröna landbacken på en ö halvvägs mot nordpolen, mittemot Kiruna på andra sidan jordklotet. Jag såg dem med egna ögon – men det får jag berätta om en annan gång. Det här är minsann inte platsen för reseskildringar!

Amatörer heter en svensk film från i år. I den är det ingen som går i ide, och ingen i den heter förresten Björn. Det är ju det moderna Sverige, där Andersson, Pettersson och Lundström inte är de vanligaste namnen längre. Fast en av huvudpersonerna kallas Musse. Dock inte Pigg.

Regissör är Gabriela Pichler. Hon, som 2012 slog igenom med Äta sova dö, ni vet. Den gången var det ett drama, nu är det en komedi:

Det lilla samhälle, där Musse & c:o bor, heter Lafors, som la inte finns i verkligheten. (Sök den orten på Lantmäteriets hemsida, den som kan!) Men det gör inget. Laforsen finns, för all del, men det viktiga är, att kommunen Lafors kunde finnas. För små brukssamhällen med stor utflyttning i stil med Lafors finns det ju. Och visst skulle vilken Laforsliknande kommunledning som helst hoppa högt av glädje, om ett stort amerikanskt dataföretag vore ute och letade efter en plats för en stor datahall.

Eller, som i filmens Lafors, en stor tysk lågpriskedja skulle titta närmare på orten. Då gäller det att profilera sig och låta spekulanterna få veta, hur fint de skulle få det i just den kommunen.

Men till det behövs pengar. Pengar att göra en pr-film för. Och det har inte kommunen, så Musse får ta till tricks.

Denna film ingår i Kiruna filmstudios prova på-satsning nu på torsdag. Det är förvisso fortfarande augusti, men då visas två filmer samma kväll som dragplåster inför septemberserien. Den andra filmen (som visas först, redan klockan 18) är Woody Allens senaste, Wonder wheel (2017). Krönika om den skrevs i april, men filmen »försvann« då. Krönikan finns dock kvar här.

En idé i idet av Björn Forseth

THE HANDMAID’S TALE

Ett
 atwoodskt
 mardrömsscenario

Våldtäkt på slavinnor i ett framtida USA? – Lite bakgrund till teveserien The handmaid’s tale skriven för NSDs kultursida. De tackade nej till den, så nu presenteras den här.

 

På kort tid har två av NSDs skribenter skrivit om en teveserie, som gjort starkt – för att inte säga chockartat – intryck på dem; först Moa Höjer i en krönika den 6 maj och sedan Linnéa Svedenmark i en ledare den 22 maj. Man kan inte annat än att själv ta intryck av deras beskrivna upplevelser. Personligen ledde det till att jag gick till SVT play och började se serien från början.

Ty jag hade aldrig tänkt se den, A handmaid’s tale. – Ännu en historia i stil med Herrskap och tjänstefolk, hade jag tänkt. Men det tog alltså Höjer och Svedenmark ur mig. Serien handlar i stället om ett USA som tagits över av den kristna högern, som trampar på konstitutionen och i stället styr ungefär så som Saudiarabien styrs. Men inte med Koranen som ledstjärna utan Bibeln, och då särskilt Gamla testamentet, där följande citat ur Första Moseboks kapitel 30 är helt centralt (här i 1917 års översättning):

Då nu Rakel såg att hon icke födde barn åt Jakob, avundades hon sin syster och sade till Jakob: ”Skaffa mig barn, eljest dör jag.” Då upptändes Jakobs vrede mot Rakel, och han svarade: ”Håller du då mig för Gud? Det är ju han som förmenar dig livsfrukt.” Hon sade: ”Se, där är min tjänarinna Bilha; gå in till henne, för att hon må föda barn i mitt sköte, så att genom henne också jag får avkomma.”

I dagens översättning är Bilha inte tjänarinna utan slavflicka, vilket passar bra in på A handmaid’s tale, där statsmakten löser problemet med sjunkande nativitet genom att (som man kunde vänta) ge kvinnorna skulden: de förslavar bevisat fertila kvinnor och tränar dem till föderskor åt välbärgade barnlösa familjer. Det antyds i serien, att männens dåliga spermier nog spelar större roll, och min första reaktion på det blev, att seriens litterära upphovsman kanske fått idén från det faktum, att spermiekvaliteten i västvärlden sjunkit dramatiskt det senaste århundradet.

Men upphovsmannen är kanadensiskan Margaret Atwood, som skrev boken A handmaid’s tale redan 1985, vilken året efter kom ut i Sverige som Tjänarinnans berättelse, och dåförtiden kände vetenskapen ännu inte till spermiekvalitetens fallande tendens.

Eftersom jag inte kände till Atwoods bok, kunde jag också ha trott, att teveserien inspirerats av de stämningar valet av Donald Trump rört upp. (En enda bok av henne hade jag läst, Den blinde mördaren, för vilken hon välförtjänt fått Bookerpriset.) Kanske borde jag skämmas för att jag inte läst mer av Margaret Atwood, för hon är synnerligen produktiv.

Tjänarinnans berättelse om förslavat och framtvingat barnafödande påminner något om Tredje rikets arieproduktion, varför just den västtyske regissören Volker Schlöndorff kanske fann boken högaktuell att filma. Schlöndorff är inte vem som helst, även han är produktiv som en Atwood och hade då bland annat Katarina Blums förlorade heder och Blecktrumman på sin meritlista (den härom året visade Mannen som räddade Paris är för övrigt också hans).

A handmaid’s tale kom 1990 upp på biograferna som Mardrömmen. Huvudpersonen Offred (gestaltad av Natasha Richardson) är en yrkeskvinna som mitt i karriären tagits till slavinna med uppgift att befruktas av en rik och barnlös man. I boken nämns inte det namn hon bar innan hon fick slavnamnet Offred, men Schlöndorff bestämde, att hon heter Kate. Hennes matmor Serena Joy (för vilkens skull Offred är tänkt att betäckas av Serenas man) spelades av Faye Dunaway.

Atwoods bok fanns vid tiden för filmens premiär kvar i boklådorna, men filmen glömdes så småningom bort och gavs inte ut i modernare medier. Efterfrågan på den bortglömda och svåråtkomliga filmen växte dock och blev med tiden så stor, att man på Amazon erbjöd upp till hundra dollar för en kopia.

Så det blev en teveserie 2017. I den spelas Offred av Elisabeth Moss och kallas tiden före slaveriet June, för att många av bokens läsare lär »ha fått för sig det«. Serena Joy heter fortfarande 2017 Serena Joy (nu spelad av Yvonne Strahovski), och också Offreds/Junes väninna Moira har samma namn i bägge filmversionerna. Emellertid är hon i 1990 års film vit (Elizabeth McGovern), i 2017 års svart (Samira Wiley).

Svarta människor är i boken fördrivna på grund av rådande bibeltolkning i fanatikernas land, och 1990 tänkte väl ingen på det. Men den värld vi ser i vår vardag runt oss 2017 är förebild för teveseriens värld; tekniken är vår tids och gatubilden borde vara vår tids. Därför gick seriens skapare in för att övertyga Atwood om att låta svarta människor synas – och därmed svarta skådespelare användas. Sålunda kom det sig, att teveseriens Moira blev svart.

Var det månne efter striderna om manuskriptet som Margaret Atwood ställde upp själv som elak hagga i en av scenerna?

Som i klassiska berättelser om herrskap och tjänstefolk kan till synes varma känslor stundom uppstå mellan tjänarinna och matmor (som mellan så kallad husneger och husbonn’ i Onkel Toms stuga, som i vår historia mellan Offred och Serena Joy), men så snart tjänarinnan eller slavinnan »sticker upp«, visar det sig vem som bestämmer och tillåts använda även våld för att kuva tjänstehjonet. Så ock i denna historia. I sådan miljö får de underlydande förstås inte ha mobiler, och det anses heller inte lämpligt, att de är läskunniga. Därför har en viss fras i berättelsen sprängkraft:

Nolite te bastardes carborundorum.

Den ska uttydas ungefär som Låt inte de djävlarna krossa dig och verkar vara på latin (men är inte riktigt det). Margaret Atwood hörde frasen som skämt på sin ungdoms lektioner i latin. Efter att boken publicerats kom uttrycket att få eget liv. »Konstigt att se det där från min barndom tatuerat på folks kroppar«, sa hon senare i en intervju för Time Magazine.

Höjer och Svedenmark har alltså gjort en välgärning med att rekommendera denna teveserie. Serien har också inspirerat Norstedts att ge ut boken på nytt. Naturligtvis har de inte döpt om den, men den nya upplagan av Tjänarinnans berättelse har ett foto av Elisabeth Moss på omslaget.

Då inställer sig frågan, varför Sveriges Television lanserar serien under namnet A handmaid’s tale. Traskar de patrull med filmimportörerna, som nuförtiden kallar en dansk film som En kongelig affære för A royal affair, som låter bli att översätta titeln Schindler’s list till Schindlers ark efter den redan utgivna australiska boken (som faktiskt också på engelska hette Schindlers ark) och i sommar lanserar en ny isländsk film som Under the tree (för originalets Undir trénu skulle väl ingen svensk förstå)?

Då nu Margaret Atwood hör till de författare, som det ryktas om befinner sig i väntrummet till Nobelpriset, skulle det väl vara bra snopet för SVTs filminköpare, om hon om ett par år skulle få detta pris och boken skulle bli storsäljare under namnet Tjänarinnans berättelse!

 

 

En idé i idet av Björn Forseth

120 SLAG I MINUTEN

Hjärtklappning på bio

Hjärtklappning kan väl vara bra, om man är kär – och särskilt om den ömma lågan är besvarad. Men hjärtklappning inför risken att kola vippen är inget vidare. Då kan hjärtat kanske klappa 120 slag i minuten, för man saknar liksom framtidsutsikter.

Så var det nog för många, när aids-epidemin blommade ut på 1980-talet. Jonas Gardell, vars humor på tiljan i mitt tycke ibland kan vara vulgärare än rolig, är en lysande dramatiker. Om inte tidigare så bevisade han det med teveserien Torka aldrig tårar utan handskar (2012), vilken handlade om de fatala följder denna epidemi fick inom homosexuella kretsar.

Där aids först konstaterades, i USA, uppstod också en rörelse mot epidemin. – En rörelse mot en epidemi? Jo, en rörelse för att stoppa spridningen av viruset hiv, som upptäckts vara det som åstadkom aids, men också för att stödja dem som drabbats. Rörelsen var desperat och började ta till desperata metoder för att nå ut till massmedierna, läkemedelsbolagen och dem som kunde stifta lagar. Den stökade till det i samhällsdebatten.

Att göra det – ställa till besvär – kan på engelska sägas som act up. Av de två orden kan man göra en förkortning (återigen på engelska) med den ungefärliga betydelsen »Aids-samverkan för att släppa kraften lös«. Rörelsen fick alltså namnet Act up, fick internationell spridning och har nu blivit spelfilm.

När i filmen nästan tio år med epidemin har tagit oräkneliga liv men inte riktigt skakat upp den heterosexuella allmänheten, beslutar sig Parisavdelningen av Act up för att flerfaldiga sina aktioner. En del aktivister är därvid, som man nuförtiden säger, »radikala«.

Filmens namn? Den heter 120 slag i minuten.

Är det månne en fransk grej, det där med ordet »slag« i filmtitlar? En av de mest världsberömda filmerna i historien var nämligen François Truffauts film från 1959, De 400 slagen, och 1972 kom Marin Kamitz franska film Slag för slag. Mitt hjärtas förlorade slag (2005) av Jacques Audiard var också fransk. Men 120 slag syftar på hjärtslag liksom Mitt hjärtas, medan De 400 handlar om smisk, aga i skolan. Slag för slag är av annat slag: slag mellan klasser i klasskamp.

– Nej, på franska är det ingen ordlek, det här. De nämnda filmerna har inte samma ord för slag som de svenska titlarna har. Men på svenska är det uppenbarligen ett mycket slagkraftigt ord att använda för att locka åskådare: Slaget om Midway, om Alger, om Brunkeberg…

Tål det att skämta om, namnet på en film om dödshotades aktioner mot aids? Tja, syftet är i alla fall inte att förringa filmen. Men allvarliga ämnen kan behandlas med galghumor eller just skrattas bort. Vi får hoppas att regissören Robin Campillo inte gjort det senare. Antagligen inte, ty filmen har fått – håll i er nu – 38 festivalpriser, och då långt ifrån bara franska. Jag räknar till åtminstone 14 i USA.

På torsdag visar filmstudion denna film från 2017, 120 slag i minuten (vilket blir avslutning på vårsäsongen).

En idé i idet av Björn Forseth