Well, sa Welles om Wells

EN ISKALL JÄVEL

Well, sa Welles om Wells

När katten är borta dansar råttorna på bordet, tyckte Skansenexpert om att städer nu »hemsöks« av vilda djur.

 

I Kiruna har vi alltid haft lite coronastillhet. De vanligaste vilda djuren på våra gator och parker är förstås hararna, som så här års far omkring som ulltussar efter varandra. Men lekatter eller hermeliner har undertecknad flera gånger sett på gator och skolgårdar, och i en trädgård här i närheten stod en ren och mumsade på något en gång. Det var inte en av Jillkers tama renar på träningsrunda, men så vilda är förstås inga renar. Inte som vildsvinen som roar sig i centrala Berlin eller känguruer i Sidney.

Eller som lodjuret, som fräste åt ungarna på Gruvvägen, som bara ville krypa in i sin fina grotta, som de hade grävt dagen innan.

Andra följder än att råttorna dansar på bordet, när vi mänskor är borta från gatorna: »Utsläppsminskningarna till följd av coronakrisen har räddat över 11 000 liv bara under april«, skriver enligt SvD på valborgsmässoafton Helsingforsbaserade Centret för forskning för energi och ren luft (Crea) i en rapport, »det har gett samma effekt som om alla i Europa slutade röka under en månad.« Tror jag det. Bilismen har ju nästan stått stilla, vilket enligt SVT gjort New Delhis luft och Donaus vatten kristallklart. I Kairo kunde man nu som förr se pyramiderna från sta’n.

Det är så att man börjar glömma, hur saker och ting var. Då kan man förstås fräscha upp sitt minne med att lyssna på radiofynd i serien Radiofynd på P1. Nyligen spelade de upp ett program från 1950, då skådespelaren Orson Welles gästade Lennart Hyland med publik. Ingen av dem var någon »vem som helst«, om man gör en tillbakablick. Hyland var en av de stora inom Sveriges Radio TV. Inför honom i direktsändning klädde skådespelaren Per Oscarsson en gång av sig, sedan han som hemlig gäst i studion kommit in iförd rustning. Först demaskerades han, men det räckte inte för honom. Han fortsatte från plåtskruden till kallingarna, alltmedan han slog ett slag för öppen sexualkunskap vidlyftigt beskrivet med »vackra, runda ord« såsom »när pappas grynkorv läggs i mammas gryta«.

Samme Hyland hade alltså tidigare haft Welles som gäst, då den senare tydligen spelade Othello i Stockholm. Orson Welles hade från att vara Hollywoods gossen Ruda blivit en av USAs stora inom filmindustrin med En sensation, som hade en sensationell avslutningsbild (vilken recensenter numera ohämmat avslöjar för dem som inte sett filmen). Filmen är förresten nog mer känd under sin originaltitel Citizen Kane (1941), vilket otvunget gav dokumentärfilmen om Svenska filminstitutets förre demonchef Harry Schein titeln Citizen Schein (2017 – visad i Kiruna på filmstudion).

Orson Welles med sin ofantliga filmkarriär gjorde många filmer på italienska i Italien, till exempel David och Goliath (1960 – en film som finns att få tag i för Kiruna filmstudio om den någon gång skulle vilja visa denna lättviktiga version av detta bibliska lilla stycke). Det var också Welles som spelade den svenske ambassadören Raoul Nordling i Paris i den fransk-amerikanska filmen Brinner Paris? (1966), då denne i andra världskrigets slutskede spelade en avgörande roll för att förmå den tyske kommendanten, general Dietrich von Choltitz, att trotsa Hitlers order att lägga Paris i ruiner (i filmstudion visades häromåret en fransk-tysk film om just detta, Mannen som räddade Paris, 2014, parallellt med att exakt samma pjäs gick på scen i Stockholm – som Diplomati – med Tomas Bolme i ambassadörsrollen och Allan Svensson som generalen).

Men innan allt detta hade Welles gjort ett radioprogram, som liksom det mesta dåförtiden gick direktsänt, efter H G Wells roman Världarnas krig, varvid Welles (Orson, alltså) gjort det så realistiskt som möjligt, så att »fem tusen personer drog till skogs, för att de tog angreppet på allvar«. Så berättar Welles för Hyland och publiken i radiofyndet.

De pratar där också om den mer aktuella filmen Den tredje mannen (1949) med dess mycket medryckande melodislinga, som folk gick och visslade på.

Alltnog, i detta radiofynd hälsas gästen på engelska och publiken förutsätts hänga med till hundra procent, ty Hyland talar oavbrutet med Welles på engelska i två minuter och tjugo sekunder, som Hyland sammanfattar på svenska på tjugosex sekunder. Detta skedde alltså 1950, då Sverige ingalunda ännu var hjärntvättat i detta språk och tyska nog hade varit det mest använda utländska språket åren innan. Publiken får därför anses handplockad.

Men om det bara var så enkelt! Programledaren tjatar på den store film- och teatermannen, att han ska sjunga filmmelodin »Den tredje mannen«, trots att Welles upprepade gånger undanber sig, för att han inte kan sjunga. I sin så kallade sammanfattning på svenska efteråt glider Hyland förbi det mesta av det väsentliga i innehållet bland annat med att Orson Welles talat om hur vackert Sverige och alla kvinnor var – vilket gästen över huvud taget inte talat om.

Radiofyndet kan således ses som ett radiofynd genom sin tidiga version av förnedringsteve, som vi skulle ha sagt idag. Men inte var det något fynd, att inslaget till stor del gick på engelska. Så beter sig nämligen Sveriges Radio i ännu högre grad idag med detta enda språk, som behandlas som vore det inhemskt.

Lustigt nog talas det mer svenska än norska i den norska film, som nu ska behandlas (för att gå över till något annat). I januari visade Kiruna filmstudio en norsk film av Hans Petter Moland, Ut och stjäla hästar (2019), en fridfull sak med Stellan Skarsgård i huvudrollen. Samma par gjorde 2014 en rå historia om en man som tar lagen i egna händer, ett slags norsk Death wish (1974). Men samtidigt i lite Quentin Tarantino-stil, det vill säga med fullkomligt alldagliga kommentarer i helt förvridna situationer, så att man ibland undrar, om detta ska föreställa något slags komedi?

Av någon outgrundlig anledning gick denna starka historia, En iskall jävel, aldrig upp på bio i Sverige. Det gjorde däremot det hollywoodska plagiatet Cold pursuit (2019), som regisserats av … Hans Petter Moland!

»En iskall jävel« nu på torsdag i filmstudions regi!

En idé i idet av Björn Forseth

Min sköna dam

MY FAIR LADY

Min sköna dam

Detta fick inte bli löpsedelsrubrik: »Stjärnans sånger dubbade i nya musikalsuccén!«

 

Härom dagen visade en undersökning, att coronapandemin dominerat alla nyhetsinslag på bekostnad av rapporter om skottlossning busar emellan, skolproblem och annat. Men vad gör till exempel banditerna nu? Håller de avståndet, när de är ute? Priset på knark har förstås gått upp, när det nu blivit lite mer svårdistribuerat, men ser de till att missbrukarna håller avståndet, när de ändå är på plats?

Och hur ska det gå för de storvulna planerna på Sydsveriges höghastighetsjärnvägar för trehundra miljarder, när det nu visar sig, att man kan ha möten på distans? Idag ska undertecknad själv delta i sitt tredje zoommöte med alla i bild, när vi pratar med varann. Där tycks ju ett av argumenten för de höga planerna försvinna: att folk skulle behöva åka till varandra på möten.

Alltså talar nyheterna hellre om corona. En annan kan väl gå på i ullstrumporna och hänga med i trenden. I Finland stavar man corona korona. En del svenska rapportörer skriver Corona med stort C, fastän det inte är något namn. Dem spolar vi, sjukdomars benämningar är inte namn. Vi skriver varken svininfluensan eller spanska sjukan med stor begynnelsebokstav. Låt Corona skrivas så på öletiketter.

Ordet corona betyder krona. För att viruset ser ut som en sådan eller som ett diadem. Som valuta har det också liten begynnelsebokstav, såsom de isländska, danska, norska och svenska kronorna. På den gamla regimens tid, det vill säga när det rådde kallt krig och det fanns ett Öst- och ett Västeuropa med inte exakt samma varor i butikerna över alla gränser, då hade också alla länder egna valutor. Och Grekland hade drachma, den äldsta i bruk varande valutan på jorden.

Den övergavs över en natt, när euron infördes. Vilket historiefördärv! Hade den gemensamma valutan inte kunnat få vara drachman, då, en valuta med tusenåriga anor? – Nej, den stavades olika i de olika medlemsländerna. Det blev grekiskt ändå: euro. (Fast många svenskar tycks tro, att ordet kommer från den nu utbrexade före detta medlemmen Förenade kungariket, eftersom de envisas med att uttala det så ogrekiskt som möjligt: på engelska.)

Alltnog, när man tågluffade bland alla Europas länder gjorde man det också bland alla deras valutor. Vid varje gräns måste man växla, och flera länder tillät inte att man förde ut mer än man fört in eller kunde redogöra för med kvitton. Tjeckoslovakien hade sin koruna, gamla dagars Ungern hade korona. Själva hade vi länge riksdaler; daler kom från tyska taler (myntet i dalen). Därav dollar (som också gamla svenska Amerikautvandrare kallade daler). Finnarna kallar än idag dollarn taala, och det gör de rätt i.

 

Under den nu väl nämnda pandemin tvingas vi förvalta vårt pund, det vill säga se om vårt hus och ta vara på vartenda öre, eftersom många inte längre har något arbete att gå till eller i varje fall inte en kopek till några utsvävningar.

De utbrexade har inte en shilling kvar. Den ön var i början av århundradet centrum för ett stort imperium, vars upplösning mången herreman där borta ännu har svårt att smälta. Vurmen för dessa herremän och sköna damer har deras avläggare på andra sidan Atlanten tagit över i brist på egna adelsmän.

Länge gjordes kostymfilmer om imperiets män och kvinnor i Hollywood. Hollywood var fullt av engelska skådespelare, som kunde ge tilldragelserna det rätta uttalet. Om den ärade läsaren tittar på gamla godingar på teve, så lyssna till uttalet! Väldigt många skådespelare i Hollywood talade drottningens engelska, utan att det tycktes besvära producenterna. Teaterengelska talades på vita duken, och alla utbildade skådespelare även i USA hade tränat Shakespeare. Publiken skulle höra vad som sades.

Idag ska det vara verklighetsnära. Man får mumla och viska, och engelska skådespelare får talpedagoger till hjälp för att få fram det rätta amerikanska bräkandet.

Pygmalion hette i sagorna en grekisk kung, som var fena på att skulptera. Han satt på Cypern och formade i elfenben en staty av en kvinna. Den blev han förälskad i. Idag skulle vi kanske kalla den en sexleksak, men gudinnan Afrodite rördes och gav därför statyn liv. Vilken grej för en gammal ungkarl!

Detta gav den irländsk-brittiske dramatikern George Bernard Shaw uppslaget till pjäsen Pygmalion, som uruppfördes i början av första världskriget och filmades i Storbritannien strax före nästa (Pygmalion 1938). På Shaws tid var operetter populära men fick konkurrens av de »musikaliska komedierna«, musikalerna. Egentligen var de operetter, de också, men kanske med mer samhällstillvända ämnen, medan de gamla operetterna mest ägnade sig åt verklighetsflykt. Shaws pjäs blev inte bara film (som han förbannade för att de hade ändrat slutet) utan även – efter Shaws död – just musikal 1956, när tysken Frederick Loewe komponerade musik och amerikanen Alan Jay Lerner skrev text till pjäsen. De gav den en annan titel, inspirerad av en som Shaw hade som undertitel till Pygmalion, »Fair Eliza«. De kallade den »Min sköna dam« (fast på engelska: My fair lady). Det skulle väl anspela på den visserligen vackra statyn som fick liv (gatuförsäljerskan som blev fin dam) men samtidigt på att hon ju egentligen inte var någon riktig dam. Som i betydelsen »du var mig en skön juvel«.

En dubbelmening till finns i det att »my fair lady« står i refrängen på varje vers av en urgammal barnramsa:

London Bridge is falling down,

Falling down, falling down.

London Bridge is falling down,

My fair lady.

Inte nog med det! Det ryktades, att huvudpersonen Eliza Doolittle i musikalen vägrade att bli någon »Mayfair lady« (efter stadsdelen Mayfair) vilket i hennes cockneydialekt lät som Myfair…

Nå, musikalen slog, både på Broadway och i London och gick sedan runt i Norden (jajamänsan, i Svitjod med Ulla Sallert och Jarl Kulle). Den sköna damen spelades i de engelsktalande storstäderna av ett nytt engelskt stjärnskott, Julie Andrews, och professor Higgins av karaktärsskådespelaren Rex Harrison. Stanley Holloway var pappa Doolittle.

Nu var det jänkare, som tog itu med att filma själva musikalen. De ville använda ovanstående trio även i filmen. Men för producenten var Julie Andrews för okänd, ingen bra affär. Han tog Audrey Hepburn i stället, en tjej som inte lärt känna en Eliza Doolittles vardag utan vuxit upp med silversked i mun i Nederländerna och sedan i England. Svåra år var det väl när hon var med mor i hemlandet och Tyskland ockuperade det. Men sedan gjorde hon kometkarriär i Hollywood och var därför en kassako. Fast kanske fick producenten ångra sitt beslut. Hepburn klarade inte alla toner i sina sångnummer, så de lät någon annan sjunga de flesta av dem. Det tog Hepburn förfärligt hårt, hon ska ha varit otröstlig. Andrews, som gjort rollen på scen men nu inte fick den ens i denna situation, var ju en riktig sångerska och slog redan samma år (1964) igenom med Mary Poppins och redan året efter i en musikalroll jämförbar med Elizas i Sound of music. Rätt åt producenten. Hepburn ställde i alla fall inte upp på fler musikaler, om hon inte fick sjunga själv.

Vi i publiken lär dock inte höra att sköna Elizas sånger till stor del (men inte helt) är dubbade, och musikalen har samma slut som det Shaw hade förbannat – men vad det var tänker jag inte avslöja. Ty på självaste valborgsmässoafton visar filmstudion denna filmmusikal. Eftersom vi inte får vara ute och elda och vråla, så kan vi gott hålla oss inne i Folkets hus, och emedan dagen efter är en röd dag behöver man inte bekymra sig om att filmen är så lång, att det är fikapaus i mitten. Precis som på operorna.

En idé i idet av Björn Forseth

PS

Varför har britterna inte en shilling kvar? – För att de gjort en valutareform, som avskaffat densamma. Förr gick det 12 pence på en shilling och 20 shilling på ett pund. 21 shilling blev en guinea. Det trodde undertecknad på en resa fortfarande gällde och skulle betala teet med en påse mynt från en tidigare resa. Och blev utskrattad.

DS

När mørcket lagt sig

JOURNAL 64

När mørcket lagt sig

Mycket danskt lyser upp vår virulenta tillvaro

 

Som språkpolis lyssnar man understundom på Språket på P1. Ett par nya begrepp har där gett sig tillkänna: flockimmunitet och social distansering.

Att man hör till en flock känns bra. Lite djuriskt. Björnar är nu inte flockdjur, men ändå. Fast social distansering: det har ju vi gamla ungkarlsstötar tillämpat hela livet, vad nytt är det på den fronten? – Inte frivilligt, för all del, men socialt distanserade? Egentligen är det fel ord som slagit igenom. Om man sitter i videosamtal med någon annan eller med flera andra, så är man ju inte socialt distanserad, bara fysiskt. Och det är väl det vi ska göra: hålla avståndet. I lumpen gällde 1,25 meters avstånd och armbågs lucka. Fast nu ska även luckan vara 1,25 meter. Fortfarande en fysisk distansering, inte social. Socialt distanserar sig gör eremiter.

Husorganet har lördagen den 18 april en av de tyngsta sidorna på länge. På sidan 17 analyserar en forskare bristerna inom äldreomsorgen, nu när gamlingarna coronadör:

Det har blivit en mycket hårdare tidspress och man jobbar mycket oftare underbemannat. Att då hinna sköta hygien och sedan organisera jobbet så att man faktiskt inte går mellan en sjuk och en frisk blir givetvis mycket svårt

säger forskaren Marta Szebehely. Och undersköterskornas fackombud Elisabeth Antfolk säger om coronan:

Vi har aldrig undrat om den skulle komma, vi undrade hur länge man skulle kunna hålla emot och hur väl man skulle hinna förbereda sig för när smittan väl skulle komma

och framhåller att såväl vinterkräksjuka som säsongsinfluensa varje år tar sig in på boenden, varför

Det är helt obegripligt att tänka sig att vi skulle ha hållit corona utanför.

Samma dag berättar i radio riksdagsledamoten Amerigo Vespucci…

Där tar jag nog fel någonstans – var det inte han som gav Amerikat sitt namn? Det var väl ett tag sedan, så i så fall tog jag fel, riksdagsmannen var inte en man utan en kvinna, det är jag säker på.

En slagning efter någon som inte var från 1400-talet ger America Vera-Zavala från radioprogrammet. Hon berättade om hur hon som treåring kom till Sverige och i skolan fick höra, att »Jaha, du har svårt med sje-ljud. Då ska du få en talpedagog som hjälper dig med det«. Det var ett annat Sverige då, tyckte americanen.

Vad allt detta som sades den 18 april pekar på är det enkla faktum, att Sverige helt ballat ur. Socialdemokratins ledning föll på åttiotalet och framåt för alla locktoner från influerare som vurmade för individens frihet – från ansvar för sina medmänniskor – och avreglerade naturliga monopol såsom skola och järnväg. Äldreomsorgen och hemtjänsten hälldes ut med badvattnet.

Det får nu gamlingarna äta upp.

En av dem som ändå inte äter upp det är undertecknad, som heller inte behövt ta äldrevården i anspråk ännu. Men man vet aldrig när det blir – se bara på den atletiske gamle Kirunabon Börje Salming, som tydligen upplevt en coronaliknande vandring i dödsskuggans dal. Man kan åka dit när som helst.

Så över till flärd och verklighetsflykt ett tag. Med litet språkpolis. Public service har utvecklat sig till en riktig bastion för en femtekolonn, som med många små steg försöker göra Sverige engelskspråkigt. Då stör jag mig inte så mycket på uttrycket public service som på det faktum, att Sveriges radio visar upp en underdånig hållning till det engelska språket genom att i åtskilliga program låta intervjuade prata på i upp till en halv minut ibland på engelska, innan programmakaren gör en sammanfattning. Inget annat språk bevisas denna upphöjda respekt. Och Sveriges television går alltmer in för att ha engelska titlar på teveserier, även när de är gjorda på något annat språk. Det senaste är dramaserien When the dust settles. »När dammet lägger sig«, tänker ni, det hade väl inte varit det sämsta namnet. Nu heter serien emellertid Når støvet lagt seg, vilket är danska, och »lagt seg« är inte detsamma som »settles«. Støv kan vara såväl damm som rök, och översättaren (undertextaren), som sett hela programmet, hade döpt det till När röken lagt sig, vilket också framgår i bild.

Detta är ännu ett kliv i samma riktning som när Folkets bio döpte den succéartade danska långfilmen En kongelig affære (2012) till A royal affair. Folkets bio hävdar, att de våndades över och diskuterade titeln mycket. Månn dä?

Än så länge släpar bokbranschen efter. Den är ju uppfödd med, att böcker på främmande språk översätts och »dubbas« till svenska inför utgivningen här i landet. På bokförlagen sitter folk som kan språk, enkannerligen svenska. De gör nog vad de kan för god språkvård (liksom SVTs undertextare, dock inte deras programchefer). Men även inom bokbranschen möter man marknadsföringsproblem. När Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse från 1985 (-86 på svenska) skulle ges ut i ny upplaga efter succén för teveserien The handmaid’s tale (som startade 2017), så fick de problem. I strid med svensk tradition gjordes inte en svensk omslagsbild utan sattes ett foto ur teveserien in (att göra egna affischer har den svenska biografbranschen totalt övergett). Skulle man därtill ändra titeln från svensk till engelsk?

Sådana problem har utgivarna av filminspelningarna efter Jussi Adler-Olsens deckare hittills inte dragit på sig. De danska titlarna på filmerna har varit efter boktitlarna, och detta har man i Sverige följt, så att den senaste filmatiseringen heter Journal 64 (2018). Ha! – Det hade den kunnat heta på snart sagt vilket språk som helst, säger nu den kritiske. Jodå, jodå, alla språk med latinet i sin bakgrund gör den titeln begriplig. Tro mig ändå, Kvinnan i rummet (2013) och Fasanjägarna (2014) klingar väl ändå svenskt? Hur som helst talar den fåordige kriminalaren Carl Mørck utmärkt danska (framförd av Nikolaj Lie Kaas), vilket inte hans städare tillika assistent Hafez el-Assad gör. Kanske för att skådespelaren är svensk, Fares Fares, men mer troligt för att han ska föreställa en invandrare.

Adler-Olsen har valt huvudpersoner med udda utstrålning. Mørck själv är illa sedd av kollegorna i polishuset och svarar dem med närmast oförskämd butterhet och är ständigt trött på el-Assads danska felsägningar, söta te, bönestunder och skämthistorier med kameler inblandade. Ändå blir de två förstås ett radarpar, det förstår man. Filmskaparna har dock inte kunnat överföra de mørckska nästan rasistiska tankarna till filmen, så där missar åskådarna en stor del av spänningen mellan dem.

En tredje udda figur kommer in i senare böcker, den ytterst sturska och chefsföraktande sekreteraren Rose Knudsen med synnerligen avvikande, nästan suspekta, vanor (Johanne Louise Schmidt). I filmerna är hon en slät figur, möjligen med mindre släta frisyrer. Men städare eller sekreterare – alla har de huvudet på skaft och blir djupt indragna i de spännande historier, som denna filmserie utgör.

Kiruna filmstudio har visat varje filmatisering, när den kommit. Journal 64 är efter fjärde boken. Den filmen visas nu på torsdag på Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga

INTE DEN DU TROR

Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga

Ord ges ny betydelse och sin själ kan man dölja i Facebook

 

 

allmänna råd, rekommendationer, benämning på av en statlig förvaltningsmyndighet fattade normbeslut som anger hur någon kan eller bör handla i ett visst hänseende.

Sålunda talar Nationalencyklopedin. Det har varit mycket hallå kring uttrycket »rekommendationer«, som Folkhälsomyndigheten har utfärdat. »De ska åtlydas«, dundrar statsministern. Därmed blir de ett språkligt missfoster. Ty rekommendera betyder att man bör göra så som rekommenderas, precis som NE skriver. Bör, var ordet.

När Kiruna filmstudio annonserar sina filmer, anges på begäran om de är barntillåtna eller inte. Förr var det enkelt: btill. var barntillåtet och bfbj. barnförbjudet (vilket betydde en femtonårsgräns). Ungefär vid den tid, då undertecknads filmintresse på allvar hade väckts, infördes en gräns vid elva år, till. fr. 11 år. Långt senare tillkom till. fr. 7 år. Alla dessa gränser finns kvar, fastän vi sedan 2011 inte längre har någon filmcensur i Sverige.

Ingen censur alls, faktiskt. Filmcensuren var den sista utposten, om man säger så. Inte ens en av de under censuråren högsta ansvariga på Statens biografbyrå tyckte att någon som helst censur någonsin var motiverad i en demokrati, enligt egen utsago i ett annandagsprogram på P1 om underhållningsvåld. »Så här kände du då inte i början av 80-talet?«, frågade då programledaren och fick svaret att »Jag blev klokare med åren, kan man säga«.

Men i och med att censur inte längre finns, kan man således visa vad som helst var som helst – fast ska det visas offentligt på bio, ska det ha en åldersgräns. För att få en sådan måste distributören lämna in en kopia av filmen till Statens medieråd för granskning. Gör distributören inte det, blir filmen automatiskt barnförbjuden, det säger sig själv. Detta kan förklara, hur en ibland fullständigt barnvänlig komedi är stämplad som barnförbjuden. Eller så är den det för att filmen är så gammal, att när den gick på biograferna rådde en helt annan moraluppfattning. Den blev då i sin tid barnförbjuden för att någon i filmen fick en yxa i ryggen.

I föregångarna i barnaskydd på filmens område, Amerikas förenta stater, var de hundra år före oss och tillät barn att se yxor även i skallar, däremot inte en kvinnlig bröstvårta.

Till saken: hur ska man då ange att en film säkert hade blivit tillåten för elvaåringar eller till och med tioåringar i vuxens sällskap, om man inte lämnat in filmen till Medierådet men ändå vill sälja den som DVD? – Jo, då skriver man på asken »lämplig från 11 år« eller »rekommenderas från 11 år«.

Hur ska då ordet »rekommenderas« nu tydas? Enligt vanligt folkspråk, förstås. Alltså bör man följa rekommendationen. Men måste inte. Filmen är bara olämplig för den som är under elva år gammal.

NE är faktiskt också inne på den linjen i artikeln om allmänna råd eller rekommendationer: de är inte rättsligt bindande. Men då ekar statsministerns ord i örat. Längre ned har NE alldeles nyligen lagt till några rader, synbart efter Folkhälsomyndighetens uttalanden, att rekommendationer i det sammanhanget ska följas och inte läsas »allmänspråkligt«.

Således glider man i språket. »Parbleu!«, skulle markisen av Canteclaer ha sagt till sin lågättade granne Oliver B Bumble, »Staten tar sig friheter, när man inte längre kan lita på ett tidigare så entydigt begrepp, fi donc!«. På det skulle nog den gode Bumble genmäla, att »Folkhälsomyndigheten och regeringen tänker väl ändå på folkets bästa«. Jodå, men då kunde de ha använt ett ord med rättsligt bindande innebörd. Lag stiftar de inte, och föreskrifter är det kommuner som utfärdar. Men de kunde ha använt ett ord som anvisning, exempelvis.

Är då allmänspråkligheter något att dra upp i dessa allvarliga tider? Tja, gå bara tillbaka till förra veckans krönika, vari undertecknad varnade för idéer om att låta regeringen utfärda ukaser, alltså stifta lag utan riksdagens hörande. Nu beslöt man så, fast med brasklappen att riksdagen i efterhand ska kunna lägga in sitt veto mot regeringen, alltid något. Men sedan tog det bara någon dag för riksdagsoppositionens ledare att framföra ett önskemål om att ändra grundlagen i den här riktningen.

Ändra grundlagen. Alltså öppna för undantagstillstånd och ukaser.

Men över till något roligare. Vem är förresten den här ovan citerade sprätten med sin franska brytning? – Jo, en av figurerna i holländaren Marten Toonders tecknade serie Tom Poes (Tom Puss på svenska, antagligen är serien översatt från engelska). Puss är en kissemiss, helt naken i sin söta, vita päls. Kissen bor i en liten skogsstuga och är klok som en katt men i likhet med en del andra seriehjältar en riktig torrboll. Den färgsprakande huvudpersonen är i stället hans vän, den »lågättade« innehavaren av slottet Bumblestone, en godhjärtad, generös men aningen aningslös brunbjörn klädd i rutig kavaj och ständigt rökande pipa.

En egenhet med serien är utöver avancerat detaljerade teckningar att texten i de mycket långa äventyren är i romanform, tryckt under bilderna – inte i pratbubblor. Detta gav mig en gång under en period som lärare (jo, en sådan har jag haft) infallet att låta ungarna själva skriva text under bilderna, sedan jag hade kopierat en serie och undanröjt originaltexterna. Det experimentet skulle öka läslusten, var min enfaldiga tanke. Efter den kom eftertanken med sin kranka blekhet: bröt jag sålunda mot copyright-reglerna?

Första sidan av Tom Puss enligt 5B. Första radens text är original, resten barnens. Hela serien var på 32 sidor. – För en närmare titt: klicka på bilden.

Gjort var ju gjort, men jag kunde alltid fråga författaren själv. På den tiden googlade man inte, man skrev till dagstidningen, där han publicerades och fick sitt brev vidaresänt. Toonder bodde sedan länge på Irland, och därifrån kom en dag ett brev från småstaden Greystones på den gröna ön. »I stället för att ha trampat på copyright-lagarna har ni bevisat mig en sällsynt ynnest«, skrev den stora författaren. Han trodde att experimentet kunde öka både läslust och skapande hos barnen. Vilket det kanske gjorde i långa loppet, vad vet jag? En blev poet, i alla fall. En av tjugo. Men bäst av allt: en – säger 1 – som vägrade läsa böcker, föll till slut för Tom Puss-albumen och gick sedan till biblioteket för att sluka dem alla.

Ska det bli min runa?

Den fisförnäme markisen av Canteclaer i Tom Puss perklar visserligen på franska, men därmed inte sagt att det ligger i det språkets natur. Nu på torsdag kommer både goda och onda att tala franska – vilket förresten varenda buse i det landet gör, som mina gamla lärare sa. Nå, alltså, i filmstudions film denna vecka på torsdag är Juliette Binoche Inte den du tror, en film från 2019. Hon lägger upp vad som ska föreställa henne själv på Facebook och försöker den vägen spionera på mannen, som hon anser ha svikit henne.

Kanske vår hjältinna förläst sig på Ludwig Wittgenstein och anser, att allt är sken. Därför kan hon på Facebook ge en utvald bild av sig själv i stället för den som andra ser av henne för att andra inte ska se vad hon själv ser, ty vad man icke kan tala om, därom måste man tiga, som hennes läromästare ju sagt. Men det är farliga saker, ty på sociala medier finns också andra som ser henne. Och de talar franska allihop!

Wittgenstein hör nog inte hit alls men är grundbulten i en svensk film, Skenbart: en film om tåg (av Peter Dalle 2003), vilket är vitsigt, om någon förstår vad jag menar (fast inte på andra språk, så distributionen blev inte så stor).

På filmstudion nu på torsdag. Enda sättet att gå på bio i Kiruna nuförtiden är att gå på filmstudion i det annars så tomma Folkets hus.

En idé i idet av Björn Forseth

Den som Jesus älskade mest

MARIA MAGDALENA

Den som Jesus älskade mest

För somliga är Lagen det som står i Skriften, för andra är det gamla landskapslagar – men är det för en coronatida regering helt enkelt ett hinder?

 

Finland ska nu stänga gränsen. Längs Tornedalen uppstår då problem: ett nittiotal sjuksköterskor och läkare bor på finska sidan av älven men jobbar i Sverige. Å andra sidan är ett hundratal av jobbarna på stålverket i Torneå från svenska sidan. Vilket är då problemet? – Låt syrrorna från Finland stanna i hemlandet och jobba på stålverket, medan stålisarna från Sverige stannar i Sverige och jobbar i vården.

Se där hur lätt vän av ordning kan lösa samhällsproblem!

Vi har alla vant oss vid öppna gränser och tror att det är ett EU-påfund. Det är det, men de var inte först; vem minns, att de nordiska rikena öppnade sina gränser sinsemellan redan 1954? När nu Danmark stängt sina gränser och Finland tänker göra detsamma, så bryts därmed mot både den nordiska passunionen och Schengenavtalet. I svallvågorna efter hotet om en finsk gränsstängning vill nu Sveriges regering införa en lag, som ger regeringen rätt att befalla utan att först höra riksdagen. Sådant kallas i Ryssland för ukas, i andra länder idag säger man dekret, vilka bägge är omskrivningar för att högsta statsledningen på egen hand utfärdar påbud, som vi alla måste rätta oss efter. Diktat är ett annat ord för det; diktatur kallar man envetet användande av detta styrelseskick.

Diktatur låter i nutida svenska öron främmande och skrämmande. Men det ordet har nu, i dagens diskussion om regeringens önskan om att få dessa utomordentliga befogenheter, använts. »Vill då Löfven införa diktatur?« frågades i söndags uttryckligen i en radiodiskussion på P1. Svaret från de inkallade förståsigpåarna blev förstås »Nej«, men tärningen var kastad. Regeringens ursprungliga förslag har därtill redan – allaredan första dagen – ändrats något med anledning av farhågan för detta onämnbara: riksdagen tänks nu få vetorätt mot regeringens påbud.

Allt detta härrör förstås ur läget med coronasmittan. I detta krävs en fast hand. När andra länder i beråd har beskrivits, har man uttryckt det som att de strävat efter »en stark ledare«. Just nu, i söndags, uttryckte Human rights watch sin oro för, att en del regimer utnyttjar coronasituationen till att stärka sin makt. Att bli en stark ledare sade man att Putin ville, när Ryssland höll på att upplösas i småbitar efter Jeltsins knäfall för Internationella valutafondens och svenska påtryckares tjat om att de måste nollställa hela ekonomin efter Sovjetunionen. (Oavsett vad man idag tycker om denne nye lillefar, så gjorde han något, som Sverige hade bort ta lärdom av: han stoppade avregleringen av den ryska järnvägen och sa »Det finns något som heter naturliga monopol«.)

Kanske även vi mjäkiga svenskar nu inser problemet med att styra landet i kampen mot covid-19 och därför kan tänka oss en stark ledare, som tillåts utfärda påbud utan riksdagsbeslut? I praktiken innebär detta om inte annat så i alla fall något slags undantagstillstånd.

Här kan man behöva skärskåda orden. I det gamla Rom utnämndes stundom någon dåtida romersk Löfven till diktator, när nöden krävde en stark ledning. I det nyss till självständig republik utropade Finland blev det våren 2018 uppror, varvid socialdemokraterna ersatte riksdagen med Den finska folkdelegationen och tänkte skriva ny grundlag. Men upproret blev till inbördeskrig, och folkdelegationens ordförande Manner utropades till Finlands diktator.

Uppenbarligen klingade ordet diktator inte likadant den gången som det gör i dagens debatt.

Undantagstillstånd har flera länder utropat för att med pondus kunna leda sina riken under pågående coronakaos. I princip innebär detta att en regering åsidosätter grundlagen och styr som den vill. (Diktatur kanske vore på sin plats, när vi nu konstaterat, att ordet inte behöver betyda blodspillan?) På militära kurser på nittotalet lärde undertecknad sig, att något sådant som undantagstillstånd inte fanns i svensk lagstiftning. Men vad annat än undantagstillstånd är det, om regeringen självsvåldigt får bestämma?

Låt oss därför begrunda begrepp som ukas, påbud, diktatur och undantagstillstånd. Förut brukades sådana ord bara om de andra, inte om oss i lilla Svitjod. Det är möjligt, att denna väg är den rätta att gå i den svåra situation, som vi befinner oss i – men det är inte frågan här.

Hur har vi utan buller och bång kunnat börja tala om att åsidosätta grundlagen? Det skulle ju inte vara lätt, har vi fått lära oss i skolan, det är därför grundlag endast kan ändras efter två riksdagsbeslut med mellanliggande riksdagsval.

Men vi har det senaste årtiondet skådat ett smygande åsidosättande av lagar, som vi kanske inte känt oss berörda av. Regionindelningen är en sådan, hävdar jag. Sverige var indelat i landskap, län, härader, socknar och kommuner, lärde jag mig i skolan. Socknar, härader och landskap är numera historiska, men de andra gäller i lag. Län var och är statliga utskott under ledning av Konungens befallningshavande, det vill säga landshövdingen. Vissa funktioner inom dem var dock demokratiskt styrda av folkvalda landsting. På 1990-talet gjordes försök att få riksdagen att ändra länsindelningen, men det slog lokala och regionala politiker bakut emot. Då försökte man i stället att slå ihop landsting och i bästa fall frigöra dem så mycket som möjligt från länens – statens – bestämmande. Sådant kallade de regioner. Vad är det för ord? Region betyder bara område och kan användas i snart sagt alla sammanhang. Landstingen var redan regionala ledningar, nu kunde man försiktigt börja ta sig friheter i beslutsfattandet och så småningom döpa om landstingen till regioner. Fast ordet region var inte stadgat i lag, så detta har omärkligt smugit sig på oss med följden, att regionledningarna kan hävda rätten att bestämma om saker, som inte landstingen beslöt om. Som om region var en ny indelning av Sverige enligt lag.

Landet fungerar ju ändå. Kanske till och med bättre? Med den löfvenska undantagslagen kanske ännu bättre i orostid? Detta vill jag låta vara osagt, men minns var du först läste om detta krypande underminerande av Sveriges grundlagar.

Lagen med stort L brukar annars åsyfta Den heliga skrift, alltså Bibeln. Eller Koranen. Eller Toran. På Jesu tid var det den judiska lagen man skulle följa.

Hur vår kyrka i historien kunde utmåla judarna såsom de, som dödade Frälsaren, är svårt att begripa. »Var inte Jesus själv jude?«, frågade jag min kristendomslärare en gång, och det svarade han ja på och log. Han utdelade understundom nattvarden i något kapell, och dit gick jag och fick smaka äkta vin och oblat och fick bättre betyg. Men det är en annan historia.

Land ska med lag byggas, står det i ett antal gamla landskapslagar. Men att följa Lagen har under tryck av strängt religiösa under min uppväxttid betytt hårda regler om avhållsamhet i umgänget med det täcka könet. För att inte tala om, hur hårda reglerna var just för de täcka, som alltid fick skulden, om något otäckt inträffade.

Var det så på Jesu egen tid, månne? Medelhavsregionen (notera ordvalet) och särskilt Västasien, »Mellanöstern«, är ju idag den mörkaste delen av jorden, när det gäller hur man ser på kvinnor. Det behöver inte nödvändigtvis ha varit så, när Skriften kom till. Gamla testamentet innehåller texter som kunde hetsa upp annars så kyska konfirmander. Och Maria från Magdala som var en av Jesu lärjungar, fastän junge betyder pojke (i äldre översättningar användes i Apostlagärningarna 9:36 ordet lärjunginna), har av kyrkomän i generationer utan belägg förtalats såsom sköka. Hora, alltså. Därmed har de bara visat var de själva stått, ungefär vad Stieg Larsson visade med sin roman Män som hatar kvinnor.

Elitsimmerskan Magdalena Andersson, som blev finansminister, är möjligen i sin tid och land lika betydelsefull som Maria från Magdala var. Annars har hon bara namnet gemensamt med henne, men det har många – och det ska de vara glada för, tycker jag. Den förtalade Maria var den som Jesus älskade mest och som han pussade på munnen, om man får tro Filippus gnostiska evangelium (gnostisk och apokryfisk är ord som skriker, att de officiella kristna kyrkorna inte räknar dem som äkta vara). Emellertid ska man kanske återigen tänka, att det på den tiden kanske inte gick till som idag i Mellanöstern. Och för övrigt kysser ju ibland ryssarna varandra på mun trots samma kön. Även denna Maria efterlämnade ett evangelium, som naturligtvis kyrkorna inte räknar som kanoniskt. Evangelium enligt Maria Magdalena finns det tyvärr bara små fragment kvar av, men däri ber Petrus henne att berätta om vad Jesus sagt till henne mellan fyra ögon, vilket hon gör, bara för att efteråt inte bli trodd av åtminstone Andreas. När då till och med chefslärjungen Petrus uttrycker tvivel, börjar hon att gråta och ställer en motfråga (och här måste jag erkänna, att koptiska inte är undertecknads paradgren; låt mig därför använda Thor-Leif Strindbergs översättning):

Min broder Petrus, vad tror du? Tror du att jag har tänkt ut detta i mitt hjärta eller att jag ljuger om Frälsaren?

Här kommer sedan en riktigt stieglarssonsk replik från Levi:

Petrus, du är alltid hetsig. Nu ser jag att du angriper kvinnan på samma sätt som motståndarna. Men om Frälsaren gjorde henne värdig, vem är då du att avvisa henne?

Bör man inte bli nyfiken på denna Maria, som vi mest hört illasinnat snack om (nåja, yngre generationer vet väl inte ens, vem hon är men kallar flickor gärna för Magdalena ändå)?

Detta kan man på torsdag göra genom att gå på Kiruna Folkets hus. – Folkets hus? På skärtorsdagen? – Jodå, Kiruna filmstudio har faktiskt några gånger förut visat film på skärtorsdagen, när den infallit på en torsdag, som skärtorsdagar brukar göra. En gång visades den italiensk-amerikanska Barabbas (1961), en filmatisering av Pär Lagerkvists roman från 1950 (det finns en svensk inspelning från 1953), en annan den US-kanadensiska Kristi sista frestelse (1988) efter Nikos Kazantzakis grekiska roman från 1952. Det gemensamma för dessa nämnda och ämnet för dagen är, att filmerna har bibliska motiv. En vink åt skärtorsdagen för att den är vad den är. Denna veckas film vinkar alltså också åt skärtorsdagen (vilket kanske är mer behövligt än vanligt, när i år alla uppmanas att inte resa bort, inte ens under påsken). Den heter Maria Magdalena, är brittisk och från 2018.

Bio på skärtorsdagen, alltså.

En idé i idet av Björn Forseth

Avgrunden mellan oss

MOUNTAIN BETWEEN US

Avgrunden mellan oss

En ängel vid min skuldra – eller mitt onda genius?

 

Inom undertecknad bor en påfrestande figur. Inte påfrestande för mig själv utan för andra. Antar jag. Det är en liten moralpredikant. I filmens värld är den liknelsen inte främmande. Framlidne Walt Disney (eller hans anställda) lät framställa en hel del propagandafilmer för olika ändamål efter beställning från staten eller någon annan. Perioden Andra världskriget var en höjdpunkt för den sortens filmbeställningar, och då levde herr Disney själv.

Den tecknade filmen uppfanns inte i USA, vilket man skulle kunna tro, när det är därifrån vi ser de flesta dokumentärer om just tecknad film. Eller trickfilm, som man sa förr, idag oftare: animerad film. Det sista är ett bra ord, som täcker alla former. Disney var bra på den rent tecknade animationen, men sådana gjordes i Sverige som i Kina som i Polen som i Japan, så tekniken var välkänd.

Disneybolagets propagandafilmer under världskriget var ofta tecknade. Victory through air power (1943) var ett skickligt långfilmsexempel på detta. Kriget pågick för fullt, och seger genom luftherravälde var det tecknade budskapet. Först långt efter kriget har dubierna om nyttan med utplåningen av Dresden och liknande terrorbombningar ventilerats. I kortfilmsform framställdes Kalle Anka drömmande om sig själv som nazistisk medlöpare i form av trumslagare i en tysk promenadorkester och Stora stygga vargen som en riktig sådan medlöpare. Det kunde bli bestialiskt, när Kalle Anka som stridsflygare dödade lömska, snedögda gulingar på löpande band. Sådana filmer döljer bolaget idag, men när TV3 var nya på kabeltevehimlen, kom de på något sätt över en rad sådana rasistiska tecknade propagandafilmer och visade dem vid Bolibompadags som sin kanals variant av barnprogram.

Men för att återgå till den lilla moralpredikanten, så framställde Disney ofta moraliska dilemman i form av ett par minifigurer av till exempel Jan Långben svävande över och runt dennes skuldror och huvud: en god ande (med gloria skinande över skulten) och en illasinnad (med horn i pannan).

Men inte bara Disney använde sig av denna föreställning. Det gjordes faktiskt en hel film på denna idé 1946: En ängel vid min skuldra.

Frågan är, av vilken sort undertecknads moralpredikant är. Ty mitt lilla genius har formen av en polisbil. En språkpolis.

Språkpolisen retar sig bland annat på tjatiga fel såsom ordet »färjeläger«, senast förekommande i dagens NSD (2020-03-31):

alla långtradare som kommer in via färjelägren i Malmö och Trelleborg.

Sådana läger finns varken i Malmö eller Trelleborg – tro mig, jag har varit där. Ej heller i Avan, som samma tidning tidigare livfullt beskrivit som tillhåll för ett dylikt. Den gången skickade min egen lilla språkpolis in en teckning till redaktionen föreställande ett vilt färjeläger i Avan.

Det går vilt till på färjelägret

Idag känner möjligen inte unga stadsbor till ord som färjeläge eller fiskeläge – det är väl en av urbaniseringens följder, kantänka – men drömläge ser de i alla fall när de läser lägenhetsannonser. Knappast då drömläger.

Språkpolisen noterar också ett allt vanligare användande av ordet »löpande«, som här i nämnda tidning 2020-03-07 (men kunde lika väl ha tagits från radion):

det sker en löpande kommunikation med kommunen.

Handlar det alltså om ordonnanser, som löper eller rider eller åker motorcykel med bud mellan företag och kommun? – Antagligen inte, de menar väl »fortlöpande«.

Så kan man fortsätta att irritera sina medmänniskor. Är språkpolisen då en god eller ond ande? – Den saken må förbli ouppklarad, men väl inne på språkspåret, när det spårar in på film, så väcker de idag alltför vanliga engelskspråkiga titlarna på nya långfilmer ofta frågor: Är titeln en ordlek eller ett talesätt?

Denna vecka inleder Kiruna filmstudio sin aprilserie (och det tycks bara vara filmstudion, som över huvud taget visar bio i Kiruna i rådande situation, då föreställningarna knappast får så många som femtio åskådare), och denna serie inleds med en amerikansk film med titeln Mountain between us. Filmen är från 2017, men är titeln ett uttryck, så är det väl äldre. Jag kan dock inte finna, att så är fallet. Snarare anspelar titeln på å ena sidan, att handlingen utspelar sig i fjälltrakter, å andra sidan att två väldigt aparta personer tvingas samarbeta där. Mellan dem finns liksom ett berg av olikhet. Det närmaste jag kan komma på som svensk översättning är »en avgrund mellan oss«.

De bägge osannolika samspelande personerna spelas av två engelsmän i denna amerikanska rulle: Idris Elba och Kate Winslet (men bara den ena tillåts att föreställa britt). De har bägge bråttom hem av olika skäl, när all flygtrafik inom landet ställs in – inte på grund av corona eller något isländskt vulkanutbrott utan för att det råder busväder. Stressade som storstadsbor kan vara, när de är vana vid att få som de vill, kommer de på att dela på hyran av ett privatflyg, som en mindre nogräknad flygare startar utan att anmäla sin rutt. Så går det som det går.

En idé i idet av Björn Forseth

Så går det till i kärlek

MARRIAGE STORY

Så går det till i kärlek

Bör en backstugusittare uttala sig om äktenskap och skilsmässa?

 

»Man försöker, man försöker«, säger jägaren i Hälge en gång, när hustrun kastat ut honom för att han utan baktankar uttalat sig illa i tron att han bara var öppenhjärtig. Och det gör väl de flesta i sina förhållanden. Även de ensamstående försöker och försöker – gentemot alla döda ting runtom dem. Tillhör de det äldre människoklientelet, så handlar det kanske om att inte snubbla på mattkanten och bryta lårbenshalsen.

Undertecknad har sedan unga år en märklig fäbless för att slå hål i skallen. Jag slog runt i Luossabacken en gång och hade då inte fäst hjälmen ordentligt (när det var så soligt och varmt att jag svettades) och fick därför mina egna skidkanter i skallen, sedan hjälmen flugit av. Blodvite uppstod. Jag reste mig en gång i närvaro av en hel skolklass på Stockholms C hastigt upp från huksittande – där jag hade stuvat in ett antal ryggsäckar i det nedersta skåpet – och träffade då en utfälld lucka från översta skåpet med sådan kraft, att jag föll till golvet. Jag tappade ett tag talförmågan, och blodvite uppstod.

Hur många gånger jag sytts uppe på skulten har jag ingen räkning på. Men just därför finns alltid medvetenheten om, att någon skåplucka skulle kunna stå öppen, när jag böjer mig ned för att ta upp något. Det brukar hjälpa. Men igår gjorde jag en ovanlig rörelse: lutade mig fram mot radion längst inne under köksskåpet för att inte missa något av rapporteringen om – ja, inte corona utan något mer trivialt. Och därefter rätade jag på mig rätt mot hörnet på spiskåpan. När man faller till golvet, där det blivit spår av ens löjliga trätofflor (löjliga men anatomiska), så vet man vad klockan är slagen. Blodvite, så klart.

Så ömklig kan kampen om tillvaron i en nutida lägenhet te sig. Det är inget att göra film om, bara att gå till akuten och sy. – Men hallå! Det är i dessa dagar inte så bara, det. Är man i den så kallade riskgruppen redan och dessutom mystiskt förkyld, ska man inte gå till akuten! Nej, hellre då självläka. Och det är väl klart, att ett kulhål i skallen ska väl en gammal kustjägare klara.

Sådant hör i alla fall inte världslitteraturen till. Det gör däremot människans handel och vandel, när det gäller att fortplanta sig, särskilt om kärlek är inblandad. Bör backstugusittare – ja, gamla ungkarlar, då – uttala sig om sådant; om äktenskap och om skilsmässa?

Absolut inte, borde man tycka. Men författare får skriva vad de vill, och ibland blir därav teveserier grundade på egna och andras upplevelser. En sådan, Sara Kadefors, har välsignat oss med upplevelser som Orka, orka! (2004) och aktuella Dejta (2020). En annan, hela familjen Herngren (Felix, Moa, Clara och Måns), har givit oss Bonusfamiljen (2017 och framåt). Av sådant kan även gamla ungkarlar lära sig, hur det går till idag.

För det går inte till som i Jane Austens eller Lev Tolstojs värld. Uppröras månde de rättrogna av olika förbenade religioner! Synd och skam – det är i sådan vi förkättrade västerlänningar lever, tycker de som stirrat sig blinda på flera tusen år gamla texter om hur småbönder och fåraherdar uppträdde på sin tid.

Men vad är manligt, kvinnligt och mänskligt, egentligen? Ska man utgå ifrån traditionella omvärldsuppfattningar, så måste man ta alla dem utanför Medelhavet–Västasien med i beräkningen också, och då menar jag även alla små samlar- och jägarfolks världsbilder. Dem brukar fanatikerna utelämna, och det är dem, som fanatikerna ofta ger sig på för att omvända och ödelägga, därför att de inte tror sig klara av att omvända folken i de st0ra religionerna. Men bland dessa småfolks seder och bruk finns allehanda sätt att bete sig på människor emellan, sexuellt som samhällsmässigt. På så vis knyter vårt nuvarande sambo-särbo-plastpappa/mamma-bonusbarn-samhälle ihop säcken, skulle jag vilja säga. »Fader« och »moder« kallades alla vuxna av barnen i en del gamla indianböcker, inte utan historisk bakgrund.

Amrisarna är i detta sammanhang uppenbarligen något eftersläpande, i alla fall i Hollywoods version. Marriage story är en ny film från förra året. »Noah Baumbachs [regissören] skarpa och inkännande syn på ett äktenskaps upplösande och en familj som hålls ihop«, står det i Internationella filmdatabasen IMDB. Det låter som något av Ingmar Bergman, men så är det av allt att döma inte. Fast i så fall skulle familjen kanske inte ha hållits ihop. Mer Sara Kadefors, då.

Men är nu detta något att göra biofilm av, när vi sett »Bonusfamiljen« på teve? Föreligger inte »larmar och gör sig till«-varning? Nå, de där borta i Amerikat får väl göra sin tolkning av människornas egendomliga umgängesformer. Alltid lär man sig något om hur de beter sig hos dem, inte bara hur det gick till i Jane Austens England.

Det blir nu på torsdag på Folkets hus – just när man trodde, att biografen som sådan var död över hela landet. Filmstudion kommer inte upp i 500 själar på föreställningen (man skulle inte ens rymmas då) och visar sällan rena premiärer (som filmbolagen just nu ställer in, då de inte kan få publik nog att betala utgifterna med), så filmstudion kör som vanligt. Men denna gång börjar man med årsmöte en timme före föreställningen.

En idé i idet av Björn Forseth

Panterdrottningen

GLORIA

Panterdrottningen

Känd film heter »Lejonkungen« – tar för givet att flockens ledare måste vara en hanne

 

I dessa virulenta tider är det inte bara samhället runtom en som ställs på huvudet. Ens eget huvud ställs också på… ö, huvudet, om någon förstår vad jag menar.

En fjälla från fjällen besökte mig förra veckan för att lämna saker, och själv bara önskade jag att ingenting lämna henne. Ty jag var förkyld och hade därtill på besök i Stockholmsområdet ådragit mig detta ovälkomna störningsmoment. Så jag höll mig på min kant (det skulle jag ha gjort ändå – tro inget annat; hon är bunden vid en annan); alltså, jag höll mig på min kant för att inte sprida cirunaviruset (för corona var det inte, om jag får tro Sjukvårdsupplysningens utmärkta utfrågning på tjatten). Gammal backstusittare som jag är, om uttrycket tillåts, skämdes jag föga för mitt ålderdomligt inredda kök, som en tidigare kvinnlig besökare till och med tyckt var camp (och därtill beklagat, att min kran – den över vasken, alltså – var modern, vilket skulle ha förtagit en del av kökets rustika charm).

Men dagen efter såg jag köksinredningen i ett förkylningens förklarande ljus: den var inte bara lantlig som i någon nedärvd gammal sommarstuga, den var smutsig.

Precis som vid alla andra sjukskrivningar genom åren får den sjukskrivne plötsligt oanade (driv)krafter att hålla rent, snygga upp och reparera. Och visst har efter ett ryck köksluckornas smutsränder nu ersatts med patina.

Den energin kanske man ska vara tacksam för. Ungkarlens enkla tjäll blir annars för ingrott, kantänka. Men för den undersysselsatte kunde den hellre ha använts till att skriva en roman eller en symfoni eller att träna inför Dundret runt. Men det sistnämnda har ju ställts in, och nu uttalas högt, att undertecknads åldersgrupp ska isoleras.

Isoleras! Här ska inte isoleras utan ut och förmeras, som norrmännen säger. – Äsch, sådana tankar är väl just vad som ska stängas inne. Fast de kanske inte är rädda för vilda pensionärer som sprider sin vildhavre blandad med covid-19 utan visar omsorg om oss skröpliga gamlingar; vi ska inte nås av otäcka virusformer. Det räcker med dem, vi får via bredbandet.

Pandemiska följder på andra områden är exempelvis våra seders fördärv, som någon kanske skulle säga. Nu har de börjat göra skämtfilm av den norska statsministern, som plötsligt undvikit att ta i hand. Tillfället måste nu vara gyllene för de personer, som anser kvinnor vara orena och ej böra vidröras. Nu kan de som anser sig tillhöra det ädla könet söka jobb på verkstäder, där chefen är kvinna, och lättvint låta bli att hälsa med handslag »med hänsyn till folkhälsan under rådande pandemi«. Detta tillfälle utgör ett så kallat fönster i vårt folkskick, varigenom man kan slinka in och bli accepterad, utan att någon märker ens inställning. Kvinnliga arbetskamrater kommer förstås att märka det, vad det lider, men då är de redan etablerade.

När fan blir gammal, blir han religiös, säger man. Förutsatt att fan liksom Gud är en han, en av det ädla könet. Religiösa undrar jag ändå om de kvinnoföraktande blir, det har de ju dittills trott om sig själva hela tiden. Kvinnoföraktet har så att säga haft gudomlig bekräftelse. Däremot blir kvinnor bara tuffare med åren, tycks det mig. Undantag finns, så klart, men att många när de blivit äldre ser hur livet fungerar och människorna är skapta gör väl att fjällen faller från de gamla fjällornas ögon. Att samma fjäll inte faller från ögonen på gamla män, som alltid hatat kvinnor, beror kanske på att de tjänar på att ingenting förstå.

Inom filmens värld var gamla kvinnor förr något som hamnade i någon tankens byrålåda. Den minnesgode kanske drar sig till minnes en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet.

Jodå – att hitta en annons i en New York-tidning i början av 1960-talet är väl en baggis för den nyfikne – och för den minnesgode med!

Nå, alltså, vid den tiden då undertecknad läste Kalle Anka & C:O, nämndes en viss annons i radionyheterna. En tidigare stor Hollywoodidol hade passerat femtiostrecket (vilket för dåvarande mig var uråldrigt), blivit bortglömd och hade därför i tidskriften Variety den 24 september 1962 satt in följande annons under rubriken «Anställning sökes, kvinnor, skådespelare«:

Frånskild trebarnsmamma till 10, 11 & 15. Amerikan. Trettio års erfarenhet som skådespelerska inom filmen. Alltjämt flyttbar och älskvärdare än vad som sägs. Söker fast anställning i Hollywood. (Har haft det på Broadway.)

Bette Davis, Martin Baum, G.A.C.

Referenser på begäran.

Den satt. Bette Davis gjorde come-back med Vad hände med Baby Jane? redan samma år och spelade in flera roller fram till sin död 1989. Andra äldre damer från tilja och duk nyttjas numera längre; jag tänker på primadonnor som franska Mylène Demongeot, tyska Barbara Sukowa och svenska Suzanne Reuter, för att nämna några – och det var väl härligt, att publiken lät pantertanterna Siw Malmkvist, Towa Carson och Ann-Louise Hanson år 2004 vinna i Mello! Inom parentes sagt.

Sukowa, som Kiruna filmstudio senast visade i titelrollen Hannah Arendt (2012), var förresten med i en film med bäring på denna veckas filmstudiofilm, Gloria från 2013. Regissören Sebastián Lelio lät sig som så många före honom utnyttjas till att göra en hollywoodrulle av en film han redan hade gjort i Chile, alltså »Gloria«. Hans engelskspåkiga äventyr från 2018 fick heta Gloria Bell…

En vanlig biograf hade förstås köpt in visning av den med en känd hollywoodaktris i rollen som Gloria. Filmstudion kör dock originalet, där Paulina García, chilensk femtioplussare, spelar kvinnan som lever ut på Santiagos nöjesställen, fast vissa misstycker.

Nu på torsdag den 19 mars 2020. Datumet är viktigt, för kommer det då fler än 500 åskådare, kommer föreställningen att ställas in.

En idé i idet av Björn Forseth

Hemmafronten

BESKYDDARNA

Hemmafronten

Kvinnor är bra att ha när män ska ut och kriga

För tre dagar sedan var det Internationella kvinnodagen, det vill säga årsdagen av textilarbeterskornas strejk i Petrograd 1917 – inledningen till både den ryska revolutionen och just Internationella kvinnodagen. Det kan vara värt en extra bild i denna krönika. Från Ryska posten har jag knipit denna, som återges med översättning av texten på banderollen:

Utan kvinnors deltagande är rösträtten inte allmän

Så brukade jag också i min ungdom säga till tjejer, som var väldigt revolutionära: Utan kvinnors deltagande är inte värnplikten allmän. »Tänkte inte på det«, kunde de ha sagt, men komikergänget Lorry var ju inte kända ännu. I stället brukade de få tunghäfta eller fnysa.

Eftersom hela mars månad är en kvinnomånad för Kiruna filmstudio, blir det då idel filmer med hjältinnor. Förresten borde väl de där textilarbeterskorna ha fått någon film om sig, eller? För att ta reda på sådant kan man kamma igenom Internationella filmdatabasen, imdb.com, vilket är en grannlaga uppgift, då den innehåller all världens filmer från slutet av 1800-talet till idag. En sökning enbart på frasen »International Women’s Day« ger elva träffar, mest kortfilmer. Den enda långfilmen är rysk med just titeln 8 mars (2000). Men en fyra minuter lång pedagogisk framställning av dagens betydelse för kvinnor på landet finns i tecknad form, Förfärliga Vavila och moster Arina (Sovjet 1928). De elva träffarna säger dock inte allt. Den 8 mars är temat för flera avsnitt i engelskspråkiga teveserier, liksom för – håll i er nu – James Bond. Där får Daniel Craig klä sig i rollen som kvinna till rösten av sin chef M, Judi Dench, i en hyllning till dagen år 2011. När får vi se den kortisen på bio?

Kvinnor visade alltså i mars 1917 framfötterna i Ryssland. Under världskrigen gjorde de också det i andra länder, där männen kallats in och någon måste tillverka ammunitionen åt dem. Eller odla deras proviant. Den store engelska dramatikern Ken Loach visade 2013 i långfilmsdokumentären The Spirit of ’45 (Andan från 1945), hur den mycket starka kvinnorollen i Storbritannien under andra världskriget förbyttes i »kasta ut barnet med badvattnet«, alltså kvinnorna. Då skulle de gå tillbaka till spisen och foga sig.

Något liknande rådde väl i Sverige under samma period. Då sågs en vapenför manlig individ i civila kläder som en skummis – antagligen en snajdare som höll sig undan, som svek. En sådan beskrev Hans Alfredsson tydligt i sin film Tuppen 1981 (i vilken förresten kompisen Tage Danielsson i bakgrunden i en scen vände sig om och tittade mot kameran från en cykel – hur många upptäckte egentligen, att det var han?).

I vårt land under det kalla kriget var hemmafronten organiserad på förhand. Av Om kriget kommer, 1961 års upplaga av Vägledning för Sveriges medborgare, framgår, att »Genom en ekonomisk försvarsberedskap söker vi trygga landets försörjning under krigsförhållanden«. »Om Du skall arbeta i sjukvården, produktionen eller kommunikationerna eller i annan del av totalförsvaret: Följ de anvisningar som Du fått redan i fred av myndigheter och arbetsgivare«… Alla skulle krigsplaceras, till exempel i jordbruket.

En ny fransk spelfilm, Beskyddarna (2017), handlar om kvinnorna i lantbruket under första världskriget. Särskilt om livet på en viss gård och de kvinnor som lämnats kvar där, när alla männen kallats in till militärtjänstgöring. Föga kunde de väl då ana, hur upplogat stora delar av Frankrike skulle komma att bli av skyttegravar och bombgropar. Den omfattningen har väl bara överträffats av Kambodja, sedan USA på 1970-talet försökt bomba det landet tillbaka till stenåldern. Lika illa som det efteråt gick för de kambodjanska fattigbönderna gick det väl inte i Frankrike, vars rikedom hade skapat läskunniga och någorlunda informerade bönder.

Alltnog, regissören Xavier Beauvois är nog mest känd för en tidigare film om ett avsides kloster i Algeriet under dess inbördeskrig på 1990-talet, Gudar och människor (2010). Den har filmstudion visat på sin tid.

Nu denna vecka visas »Beskyddarna«. På torsdag.

En idé i idet av Björn Forseth

Den förtroendeingivande Greta…

GRETA

Den förtroende-ingivande Greta…

i mellanmjölkens kungarike

Vad ska man tro om prinsar och prinsessor? Trots att få människor i vårt land på direkt fråga, om de tycker att ämbeten ska ärvas, svarar att de tycker det. Vi har blivit lite för vana vid något slags demokratisk ordning. Ändå läser vi sagor som Prinsessan på ärten och Lille prinsen. Själva ordet prins/essa betyder ju furste/furstinna men är för oss i allmänhet varken någon som är först eller främst utan bara någon sagofigur. I min brors bil säger vägvisaren inte bara till om vilken väg han ska ta från A till B utan placerar här och där ut små prinsar eller prinsessor (de ser ut som badankor men bär krona) Vad de har i vägkartan att göra framgår inte. Kanske är det rojalistisk smygpropagande, vad vet väl en simpel cyklist? Men så vana vid fenomenet är vi, att det tycks helt naturligt med lite prinsar här och var. Kanske är det så i furstestaterna söder om Medelhavet; de har så många prinsar och prinsessor att dessa kan dyka upp snart sagt var som helst.

En del sagor berättar om ett land styrt av en mäktig och klok kung, som med hjärtat på rätta stället ser till att rättvisa skipas och folket behandlas väl. Tills någon elak släkting ärver tronen.

Inte påtalar den vuxne högläsaren för de oskyldiga barnen det orimliga i, att en så kallad upplyst despot styr land och folk efter att ha ärvt ämbetet. Upprördheten ägnas helt och hållet elakheten hos efterföljaren.

Varenda unge i dagens generation har sett Frost (2013) eller Frost II (2019) på svenska, samiska eller engelska (varvid i det sista fallet entusiastiska femtekolonnare fått sitta och läsa undertexterna högt för sina småbarn). I de filmerna är det så politiskt korrekt, att en ung flicka styr hela riket. Folket är bara nöjt med att ha en upplyst härskare. En tidigare generation ungar såg Lejonkungen (1994) och lärde sig, att kungamakten ärvdes genom börd och inte minst art. Det skulle man kunna kalla rasism i den högre skolan, eftersom en ideologi grundad på art svårligen skulle kunna kallas artism.

Då är det väl helt i sin ordning, att vi även utanför sagoböckernas värld godtar envälde, när det verkar vara ett upplyst sådant. Alltså: det är helt i sin ordning att vi säljer vapen till Saudi-Arabien, men inte att landet i fråga styckar en medborgare på en utländsk ambassad. Någon måtta får det vara.

Därför var det väl inte helt ologiskt, att vår egen kung för sexton år sedan talade gillande om sin kollega i Brunei, vilket han taskigt nog fått sota för i efterhand. I den mån en nutida svensk monark får sota för något alls. Det han sa var ju i samklang med vår berättartradition för våra små barn.

Däremot använder vi gärna uttryck som kung på en söderhavsö, skidkung, utbrytarnas konung och dylika bildlika begrepp. På samma sätt kan vi använda ordet drottning. En kvinnlig hjälte, en hjältinna, kan gott få epitetet drottning. En kung eller drottning är singular i ett givet land, men kanske kan man ändå säga, att textilarbeterskorna, som strejkade i Petrograd den 8 mars 1917, var kvinnorörelsens okrönta drottningar allihop. De satte dagordningen och startade en revolution.

För några år sedan inföll 8 mars på en torsdag, den veckodag då Kiruna filmstudio kör sin film. Med början det året har därefter hela marsserien präglats av filmer med drottningar i huvudrollen, alltså hjältinnor. Varje år är frågan: får man ihop fyra eller fem filmer med kvinnor i de ledande rollerna?

Jo, det får man, om man glömmer bort illusioner och romantik. I år börjar filmstudions marsserie med en omtumlande thriller med Greta i titelrollen. Då tänker ni förstås på allas vår Greta i dagens världspolitik, men namnet har hon inte monopol på. Det kunde vara hon som är med Hans i sagan om honom och Greta men är inte det; i filmen Greta från 2018 är det en Greta av en helt annan sort, vilket en ung studentska snart får uppdaga, sedan hon kontaktat denna äldre Greta för att i all välmening återlämna hittegods. Den till synes så rara lilla tanten spelas av franska Isabelle Huppert.

På filmstudion nu på torsdag således den första av fyra filmer med kvinnliga hjältar.

En idé i idet av Björn Forseth