Är du orolig, lille vän, att du ska bli mördad av en cirkusclown eller någon med cirkelsåg?
I polska massmedier lär Sverige på sistone ha framställts som ett land man bör undvika att resa till på grund av det gangstervälde med skottlossning, handgranatskastning och sprängattentat som förekommer snart sagt överallt.
På det replikerade en av våra svenska ministrar surt, att polackerna väl kunde hålla reda på de utländska ligor som härjar i Sverige.
Det är förstås rätt talat av bägge parter – men också överdrivet i bägge fallen. Samtidigt bör man tänka som salig Hans Rosling, som med sitt »schimpanstest« visade, att inte bara högskolestudenter han testat utan även världens ledande statsmän (som Rosling testade vid ett möte i Davos) hade svarat mer fel på tipsfrågor om läget i världen än vad apor skulle ha gjort, om de slumpvis fått trycka på svar 1, x eller 2. Alla trodde att tredje världen var lika mycket under isen som trettio år tidigare och att den europeiska världen fortfarande var bäst på allt. De visste till exempel inte, att världens extrema fattigdom hade halverats sedan dess eller att det år 2100 inte kommer att finnas fler barn än idag i världen.
De hade alltså noll koll, schimpanserna hade mer än noll. Rosling bevisade det med statistik. Och med statistik bevisar Polisen, att brottsligheten på längre sikt har gått ned. För att inte tala om, vad historikerna gör: bevisar att vår tid är långt fridfullare än någonsin medeltiden eller tiden strax därefter var. Då var folk ständigt rädda för stråtrövare, om de lämnade byn – och för stråtrövare om de inte lämnade byn! De byggde murar runt sig.
Det där såg jag väldigt tydligt på den tibetanska landsbygden. Varje bostadshus omgavs av en mur, innanför vilken det fanns plats för någon ko eller annat husdjur, som man kunde mjölka utan fara för att bli sedd. Och utanför den muren var det en till med hund i koja. Sedan en trång gränd till nästa gård av samma slag. Rester av en tid då människor levt i ständig oro.
Ska man tro de polska massmediala ryktesspridarna, sitter vi väl idag barrikaderade i våra lägenheter i ständig oro. Gör vi det?
Respekten för människoliv måste alltid präntas in, för om den är medfödd så nöts den bort hos dem som har anledning att växa upp i skräck för andra. På bio och i litteratur är massmördare ett populärt ämne, och det är det väl för att vi inte är vana vid massmördare. Om världen vore sådan, som vår Nordic noir och Hollywooddeckare beskriver den, hade inte ens polackerna suttit i sina lugna vrår. Våra författare hittar på den ene massmördaren mer bestialisk än den andre, och municipalsamhällen som Fjällbacka, Sandhamn och Midsomer borde vid det här laget rätteligen vara tämligen rensade på folk.
Det i ett historiskt perspektiv nya är väl snarast just vårt frossande i blod. Ändå upprörs vi oerhört av att en man i ett bostadsområde vid en havsstrand på öppen gata och på ljusan dag skjuter ihjäl en mamma med spädbarn i famnen. År 1888 blev en missdådare i London känd över hela Europa och Nordamerika för att vederbörande mördat sex prostituerade kvinnor och kommit undan med det. Det gick, därför att förövaren aldrig åkte fast. Vem han var (man tror alltid, att det var en han) har många böcker och filmer spekulerat i sedan dess. Exakt ett hundra år efter morden, 1988, spelades en välgrundad analys in med Michael Caine som den utredande polisen: Jack uppskäraren hette filmen.
I en senare analys, den fantasifulla Tidsjakten från1979, förflyttas Uppskäraren medelst tidsmaskin till vår tid och upptäcker då alla våldsserier på teve: – Jag har hamnat i mitt rätta element, konstaterar han glatt.
Den mindre glada men seriösa versionen från 1988 visar nu på torsdag filmstudion (då filmen är tre timmar lång, börjar föreställningen klockan 18 och får fikapaus i mitten).
När man är ung har man inte pengar. Om man inte tillhör någon jetsetfamilj förstås, men det lämnar jag därhän. Man får pengar så småningom, sådant är livet. En del har emellertid inte tålamod att vänta på det utan väljer den breda vägen, gangstersvängen. Men för de flesta av oss har livet inneburit att jobba och få det lite bättre pö om pö. Oftast blir kärlek en del av vuxenblivandet, men kärlek krånglar också till detsamma. Saker och ting blir inte alltid som man har tänkt sig. Livet är en kamp.
Här väcks ett minne inom mig, en ramsa med matematisk logik:
Livet är en kamp. Kampen är en häst. Hästen är en dragare. Dragaren är ett stadsbud. Stadsbudet är en knöl. Knölen är en potatis.
Alltså är livet en potatis. Vilket skulle bevisas.
Tillbaka till verkligheten. – Ja, skriver man om denna arbetarklassens verklighet, kallas det proletärroman. Gör man film om den på ett igenkännligt sätt, kallas det för diskbänksrealism.
Begreppet myntades i samband med engelska filmer om arbetarklassen (kitchen sink realism) men kan förstås användas på vardagsnära filmer från vilket land som helst.
Det har skojats med begreppet också. Bill Forsyth gjorde det 1979 med skotsk accent och vitsig titel (både på engelska och svenska var den vitsig, vilket är en bedrift, bara det): That sinking feeling respektive Diskhofeber (det hör till saken, att just vid den tiden talades det mycket om grasserande »diskofeber«).
En som gjort många diskbänksrealistiska filmer – ja, har gjort formen till sitt kännemärke – är engelske Ken Loach. Tänk bara på Jag, Daniel Blake (2016) och Änglarnas andel (2012). Vår finske Aki Kaurismäki kan gott sägas ha gjort en rad diskbänksrealistiska filmer som Skuggor i paradiset (1986) och Mannen utan minne (2002). Men man ska inte glömma stumfilmer av Charles Chaplin (såsom Chaplins pojke 1921 och Moderna tider 1936) eller av Victor Sjöström (som den under fjolårets Arctic light filmfestival i Kiruna kyrka visade Ingeborg Holm 1913).
Fransk och belgisk film har framställt mycken diskbänksrealism på senare år. Nu på torsdag visar filmstudion en ny i raden: När livet vänder (2018). En lagerarbetare, fackombud på arbetsplatsen, har stort rättvisepatos på jobbet men hemmavidär han mer frånvarande. Att hustrun/sambon inte mår bra märker han inte (sådana är vi visst, vi karlar) – och en dag har hon bara lämnat familjen. Han står plötsligt ensam med två barn.
Låt mig moderera bilden av oss karlar. Som ung metallarbetare utan erfarenhet av livet sa mig en finsk arbetskamrat en gång, att han tyckte det var konstigt: »När min sambo är ledsen, så blir jag ledsen. Hur kan det komma sig?«
Det är över huvud taget en fördom, att vi inte pratar känslor. Det visade exempelvis – återigen finnar – med dokumentärfilmen Den nakna mannen (2010). (En kul film även för oss Björnar, men det går inte att förklara, filmen måste ses.)
Åter till filmen, där livet vänder. – Vad göra? frågar sig den försmådde mannen. Han måste söka modern till sina barn. Fast barnen måste ju ha något att äta under tiden och måste till skolan och…
Det är här det visar sig, om manusförfattare och regissörer kan hålla en biopublik spänd av förväntan. Det kan sådana diskbänksrealister som Loach, han är ett säkert kort. I det här fallet är diskbänksrealisten belgiske Guillaume Senez, som 2015 debuterade som långfilmsregissör med Keeper, en i Sverige icke visad historia om ett par tonåringar, som blir med barn (jaja, jag vet att det bara är en av dem som faktiskt blir det). För unga, kanske, men de gör ett val. Också diskbänksrealistisk? Fick i alla fall tio festivalpriser, så något var det väl. Måhända blir Senez en belgisk Loach, vad det lider?
»När livet vänder« nu på torsdag är också festivalprisad. Den visar, att livet är en kamp. På franska heter den Nos batailles, alltså våra kamper. Hade det rört sig om hästar, hade det hetat kampar. Alltså är livet inte en potatis, trots allt.
Vilket skulle bevisas.
Men innan ni ser »När livet vänder« på torsdag: Någon frågade mig om Folkets hus tilltag att visa den nya svenska filmen 438 dagar (2019) en – säger 1 – föreställning (i augusti). Kunde det vara en invit till filmstudion att plocka upp filmen?
Det visade det sig inte vara. Folkets hus tar upp filmen igen. En föreställning till. Då får man passa på, men det är också läge att på SR play lyssna på Martin Schibbyes kritik av filmen efter hans och Johan Perssons bok med samma namn. »Baserad på en sann historia«, som det står i filmens inledning. Det är tydligen lite si och så med det, eftersom Jesper Ganslandts film i ett avseende gjort – med Schibbyes ord – alla journalister en björntjänst genom att inte följa den sanna historien.
Personligen störs min inre språkpolis av formuleringen »baserad på«. Det är ren översättning av amerikanska. Filmen är svensk men alla filmare är lika amerikaniserade i språkbruket som andra i de yngre generationerna. »Efter verkliga händelser« skrev man förr på svenska. Det är naturligtvis inte fel att skriva »Baserad på en sann historia«, men den som känner skillnaden mellan att gå på ett furugolv och gå på betong kanske kan känna skillnad i språkets klang också. Efter verkliga händelser är furu, baserad på en sann historia är betong.
–Det spjutet visste var det tog, sa gårdagens islänning, såg spjutet som stack ut ur hans mage och dog.
Sådana lakoniska kommentarer hörde i min barndom till serietidningar som Kapten Miki, i vilken man listade ut att en svensk glosa som –Förd… stod för fördömt! Av detta kan vi lära oss, att barn lär sig ord och läsning även när allt inte står skrivet dem på näsan.
Att Kapten Miki var en italiensk serie har jag precis blivit upplyst om, det hade vår tids amerikabeundrare ingen aaaning om. Ej heller kände vi till de italienska vilda västern-filmerna, som dock till slut fick ett genombrott hos oss med För en handfull dollar (1964). Fast dubbad till engelska. Vi hade alltså ingen aaaning om, att den andrarangens teveskådespelare som fått huvudrollen egentligen talade italienska i originalet. Han hette förresten Clint Eastwood och kanske var dubbad åt andra hållet. Lakoniska kommentarer blev hans signum, som han väl lärt sig av sin italienske regissör. Tappad bakom en vagnfora var han dock inte, vilket han på äldre dagar med råge bevisat, sedan han blivit regissör.
Vid spaghettivästernfilmer finns det anledning att dröja ett slag. Sådana omnämns nämligen i Quentin Tarantinos senaste (2019) och alldeles nyss på Kiruna Folkets hus visade film, som inte utan orsak heter Once upon a time… in Hollywood. Tarantino högaktade nämligen den italienske regissören Sergio Leone, personen som gjorde spaghettivästern rumsren utanför Italien, och filmens titel är ett sätt att visa det på. Leone gjorde nämligen en filmtrilogi om avgörande faser i USAs utveckling till våldsstat – från vilda västern- till maffiadramer – vars arbetstitlar alla började med »Det var en gång…«. Den första var en västern i stil med serien om en handfull dollar: C’era una volta il West(1968). I USA fick den då heta »Det var en gång i västern«, alltså Once upon a time in the west. Men världen visste inte att en trilogi var på gång, så i Sverige hette denna första del Harmonica – en hämnare, och den andra (det var en gång den mexikanska revolutionen) hette Ducka, skitstövel (1971). Den tredje – klimaxen – hette (även i Sverige) Once upon a time in America (1984).
Tarantinos titel döljer för publiken hans avsikter. Den får se något långt ifrån spaghettivästern och lika långt ifrån Tarantinos egna föregående produktioner, vilket gissningsvis hans trognaste beundrare blir besvikna på. Det är nämligen en lugn film med iakttagelser av vardagligt liv för skådespelare i sextiotalets Hollywood. En del iakttagelser är udda och saknar omedelbar funktion i handlingen. Det låter väl som en lite mer konstnärlig film och är det också. Tarantino verkar ha bestämt sig för att inte stryka publikens förväntningar medhårs utan göra en film som han kanske innerst inne vill se den. Om andra blir besvikna blir undertecknad angenämt överraskad.
Men så ger han skådespelarskan Sharon Tate en framträdande roll. De åskådare som inte var med på sextiotalet må vara obekanta med att Sharon Tate var en verklig person, som i filmen spelas av en annan. En stor del av rollerna är verkliga människor, avlidna eller ännu levande, som spelas av skådespelare av idag. Att den dåvarande stjärnan Tate får en allt större roll under filmens gång gav mig under föreställningen rysningar, eftersom det just i år är femtio år sedan den stora Mansonmassakern ägde rum i Hollywood. Just det året filmen utspelar sig i. Skulle Tarantino verkligen göra splatterfilm om en oskyldig, gravid flicka som på bestialiskt vis mördas?
Det är mig främmande att förstöra filmupplevelsen för dem, som ännu inte sett filmen. Men så mycket kan jag säga, att filmens titel dyker upp som avslutning (i stället för The end) och läggs upp så här:
Once upon a time…
in Hollywood
I drömfabriken, alltså.
För mig blev kontentan: Quentin Tarantino – som städse varit mig alldeles för löjligt blodig – har visat en artistisk sida, som jag inte hade väntat mig. Plus i kanten!
Nog om Leone och Tarantino och för övrigt lakoniska kommentarer, av vilka de isländska sagorna är fulla. Det landet var därtill ingalunda en nedisad ö, när norska vikingar bosatte sig där på 800-talet. De borde ha kallat den Grönland, för där växte skogar med fjällbjörk och ön var säkert ganska tilltalande med alla spridda heta källor att löga sig i. Ett och annat vulkanutbrott kunde de nog leva med.
Nu hade de goda vikingarna bristande skolning och hade inte studerat ekologi. De högg förstås ned träd till att bygga hus med, även om deras arkitektoniska mode i stor utsträckning var ett slags långsträckta torvkåtor. Värre var kanske, att de djur de födde upp fick beta fritt. Till sist var hela det gröna landet därför utan skog.
Idag försöker man på Island återskapa de där fjällbjörkskogarna. Sådana anläggs men måste stängslas in mot oönskade frossare.
Naturen är dock lätt att tölta igenom på de behändiga islandshästarna. Den, som varit där, kan å ena sidan se dramatiskt egenartade öknar av lava och sten, å andra sidan fjäll, myr och vatten vi känner oss hemma i. Trots att skogarna lyser med sin frånvaro, finns det tillräckligt med klyftor och varierad terräng för att man ska kunna gömma sig. Särskilt som det inte bor fler i landet än det gör i Malmö. Det finns armbågsrum, om man säger så.
Det gynnar en inhemsk terrorist, som känner naturen. En helt vanlig medelålders isländska, populär ledare för en kyrkokör, utför i hemlighet attentat mot hårt kritiserade industrianläggningar, som hotar den ekologiska balansen på ön. Förenta staterna skickar underrättelseagenter till hjälp för industriföretagen, men den här kvinnan kan sitt Island och gömmer sig under paltsar mellan repetitionerna i kyrkokören. Hon kan gott kallas kvinna på krigsstigen, vilket också en uppmärksammad isländsk film om henne från 2018 heter. I god modern svensk anda heter den dock i vårt land Woman at war.
Får man ge en terrorist en hjältegloria genom att göra en film om henne? – Tja, det är tillåtet men kanske inte rekommendabelt. Det tycks emellertid inte ha påverkat festivaljuryer så mycket, för filmen har tagits emot väl på festivaler i både Egypten och Israel, som nog kan anses vara länder med begränsad sympati för terrorister. Framför allt har den vunnit priser på en lång rad festivaler, och notabelt är väl, att Nordiska rådet gett den sitt filmpris.
Kanske uppfattas filmen inte som plattform för terrorism som idé. Kvinnan på krigsstigen är barnlös och får mitt i allt sprängande och sjungande besked om att ett ukrainskt barn står till hennes förfogande för adoption. Detta gör historien rundare, kanske man kan säga.
Med denna film inleder filmstudion höstsäsongen 2019 torsdagen den 5 september på Folkets hus.
Ingresser och sociala medier kan locka fram det sämsta inom oss.
Dessa krönikor är inga partiinlagor. Partsinlagor ibland, men inte partiinlagor. Utan att det finns någon egentlig publik, som läser idéerna i idet, så råkar jag då och då ut för att människor runt mig har en uppfattning om mina allmänna åsikter.
Detta vore lättare att förstå på den tiden, då krönikorna publicerades i Kiruna annonsblad. En gång bombarderades Kiruna filmstudios e-postkonto av krav på att filmstudion skulle göra offentlig avbön för en av mina krönikor, som haft rubriken Kvinnan i det slutna rummet. Denna till synes menlösa rubrik syftade på den danska kriminalfilmen Kvinnan i rummet från 2013, för en svensk läsekrets kanske mer känd som roman av Jussi Adler-Olsen. Men ingressen må ha varit mindre oskyldig: »Är det politiskt korrekt att göra narr av blattar?«
Det måste man förstå upprör. Men redan första brödstycket tog udden av denna tillspetsade ingress:»Se där redan i ingressen, att jag inte är politiskt korrekt.Man kallar inte människor för blattar, Björn!Och inte för svartskallar eller skinnskallar heller.«
Den, som fortsatte med att läsa själva krönikan, kunde då finna,att alla orddäri gavs ett förklaringens skimmer. Vuxna läsare förväntas ju känna till, att en tidnings rubriker och ingresser fungerar som lockbeten. Folk ska börja läsa själva artikeln. Men många gör inte det, vilket personalen på det stackars Annonsbladet vid detta tillfälle fick erfara, ty även de blev nedringda och störda i sitt arbete. Antagligen hade det bästa varit, att jag inte alls satt rubriker och ingress utan i likhet med annan press överlåtit det på tidningsredaktionen. De hade väl inte blivit provocerande då, men krönikans innehåll hade varit detsamma.
Då när jag publicerades i Annonsbladet, var det alltså lättare att förstå reaktionerna. Förstå dem – men inte acceptera, att de reagerande inte brytt sig om att läsa vidare. Och kanske har folk fått sina uppfattningar om mina åsikter från den tidens skriverier? Men i alla fall inte från mina rubriker och ingresser, för då hade jag nog erbjudits medlemskap i något mörkt parti, vilket inte skett.
Däremot har företrädare för det stora arbetarpartiet flera gånger sträckt ut en hand för att erbjuda mig medlemskap. Det har varit smickrande, när vänner kommit med förslaget, eftersom det partiets väljarkår är den som jag mest identifierar mig med efter alla de år jag jobbade som metallarbetare. Men när företrädare som bara hört mig ställa frågor på offentliga tillställningar blir angelägna att få mig som medlem, stelnar jag till. Mina minnen av den partipolitiska kontrollen i facket, på den tiden jag där var aktiv, har satt sina spår. Så när även företrädare för en spännande riktning – SAP (R) skulle man kunna kalla den – på ett offentligt möte gör en bra analys av tillståndet i landet och vad som bör göras åt det, ändå vid mer informella samtal efteråt visar varggrinet, när jag (dum som jag är) utkastar en politiskt obekväm kommentar, så känner jag igen Partilinjen. – Oförmågan till intellektuell diskussion i ett ämne, som det finns en fastställd åsikt om. – En vän kallade det härom dagen »att sitta på helspänn, beredd till försvar i stället för analyserande diskussion, därför att den andre huggit på något ord eller uttryck eller åsikt«. Vare sig det kommer sig av den så kallade partipiskan eller intellektuell paralysering, så kan man kanske kalla denna oförmåga en ridpiskans debattstil.
Vår tids August Strindberg, snart 92-årige Jan Myrdal, som förra veckan trots problem med flåset kommit till Kiruna för att presentera sin nya jag-bok, har flera gånger beskrivit fenomenet med oförmåganatt fördomsfritt diskutera en persons eller en händelsesolika sidor med orden: »Jag förstår inte folk som inte kan läsa innantill«. Så enkelt kan det också uttryckas. Därför förblir jag nog partilös och kan skriva vad jag vill.
Demonisk lärare tränar inbiten trumslagarelev. Så kan veckans film beskrivas. Filmen heter Whiplash, är regisserad av unge Damien Chazelleoch finns i två versioner. Den första gjorde han 2013, den är tretton minuter lång. Den andra gjorde han året efter. Den blev en timme och fyrtiosex minuter lång.
Filmstudion har valt den senare versionen.
Denna senare version blev Chazelles genombrott. Antagligen hade det inte blivit något genombrott, om han inte hade gjort kortfilmen först. Idén hade nämligen varit att göra en långfilm, men till det fick han inte ekonomiskt stöd, och – som det är i filmbranschen – då blev det omöjligt att spela in filmen. Men en kortfilm fick han råd att göra, och den visade han på en festival. Och si, då fick han bidrag till inspelning av långfilmen.
Har man så slagit igenom, brukar det bli lättare att få produktionsstöd nästa gång. Nästa gång i Chazelles fall blev La la land (2016), vilken blev en stor Oscarsvinnare, rentav den största vinnaren. För några minuter. På podiet hade de fått fel kuvert, Chazelles film var inte den som fått priset för bästa film på engelska. Men sex andra Oscar är väl inte kattskit ändå.
I och med den filmens stora succé var det givet, att Chazelle nu lätt skulle få produktionsstöd till en långfilm. Och den blev längre både på längden och tvären*, First man (2018), som filmstudion visade på Rymdfartens (Gagarins) dag den 12 april i år.
Bortsett från den sistnämnda filmen har Chazelles produktion handlat om någon musiker. Han själv var trumslagare (eller slagverkare) i sin ungdom, men någon karriär inom musiken föresvävade honom ändå inte. »Musiken var en omväg«. Det var filmmakare han ville bli.
Whiplash betyder, som säkert de flesta vet på grund av att det finns en allvarlig skada med det namnet, pisksnärt. För en amatör låter pisksnärt som ett användbart namn också på en trumslagares slag mot trumlädret. I den här filmen kan det även få publiken att tänka på det mentala tillstånd, då man trots en hängiven insats blir totalt utskälld av den man försöker göra sitt bästa för.
En ung man, som en gång Chazelle själv, vill absolut bli en duktig trummis. Han får en kompetent lärare med demoniska drag, vilket möjligen är effektivt om man tror på en sådan pedagogik, men den skapar också hängivenhet och underkastelse av fanatiska proportioner. En ungIngmar Bergman skrev och Alf Sjöberg regisserade 1944 ett sådant drama, Hets, där den demoniske instruktören var läraren Caligula. I »Whiplash« är instruktören musiklärare.
Med den filmen avslutas filmstudions vårsäsong nu på torsdag den 23 maj klockan 19. Sedan får vi vänta till september för att få se mer.
En idé i idet av Björn Forseth
* En vitsighet, som jag först tänker förklara någon gång i framtiden, då »First man« eventuellt visas på nytt.
Är det hädiskt att tala om Bibeln och Sagan om ringen i samma andetag?
Klimatförändringen är en kris, från vilken världen söker en räddare. Förutsatt att man tror på människans roll i jordens uppvärmning.
I svåra tider söker människorna tröst och hoppas på någon, som kan stiga fram och frälsa dem ur svårigheterna. Tröst fick människorna i opium, har Karl Marxinte sagt. Religionen var »ett opium för folket«, skrev han. Då bör man tänka på, att opium på hans tid i första hand var känt som ett smärtlindrande medel. Religion kunde alltså som opium lindra de smärtor folket kände.
Förutom smärtlindring och tröst söker människorna i eländiga tider gärna en räddare – eller som man oftare sa förr: en frälsare. Bokens folk – alltså Bibelns – väntade på en frälsare som skulle rädda dem från allt elände. Judarna väntar än på Messias, de kristna menar att Jesus från Nasaret var Han och muslimerna väntar på mahdin. Inför dagens stora miljökris har ännu inga förväntningar ställts på någon särskild frälsare. Vetenskapen och Greta Thunberg vänder sig till de existerande människorna, folket, med hopp om att massorna ska vakna och göra något åt den fara, som hotar.
Dagens yngre svenska generationer är mindre bevandrade i Bibeln än min men möjligen mer i Sagan om ringen-trilogin. Särskilt i filmens form. Där finns också frälsare, som funnits slumrande någonstans i historiens bakgrund, beredda att rycka in när stora faror hotar i likhet med den medeltida tyska Fredrik Barbarossa, som ska ha suttit med skägget fastvuxet i en klippa i väntan på att när det tyska folket var i nöd vakna upp och frälsa dem. Frälsaren kan rentav vara en liten hobbit.
I flera länder röstar folk på vad de tror vara en stark ledare, som ska föra dem ut ur kriminalitet och misär. Gör de det kan de överse med demokrati och sådant. Adolf Hitler valdes och följdes ända ner i fördärvet. Djingis khan var inte vald enligt moderna demokratiska metoder men hyllas i Mongoliet idag som en frälsare, den som enade de mongolska stammarna. Ungefär som Gustav Vasa anses ha enat svenskarna och skapat det moderna Sverige. Nordkoreas ledare avgudas i linje med hur prins Sihanouk avgudades i Kambodja. Och Josef Stalins förtjänster som ledare under andra världskriget väger fortfarande starkt i den forna Sovjetunionen, trots förföljelser och terror under hans regim.
Svenskar har dock mycket svårt att förstå sådana resonemang, vilket jag personligen erfarit. En lumparkompis, som jag i två års tid under vår ungdom delat tillvaron med, frågade mig härom året vad jag tyckte om Stalin. Frågan kom utan föregående diskussion, och jag trodde att han väntade sig någon djupare analys. Men jag hade annat för mig då och uppsköt analysen genom att svara som min mor sa en gång: Han var en buse. Det fick min vän att tvärt och definitivt bryta med mig.
Hade han frågat vad jag tyckte om Winston Churchill, skulle jag nog ha svarat »en buse« den gången också. Men då hade jag fått följdfrågor, för i vår del av världen har denne engelsman enbart beskrivits som en Nelson Mandela-typ. Att Churchill länge hyllade Benito Mussolini och Francesco Franco och hade ett par miljoner indiers blod på sina händer i samband med den bengaliska svälten förbigås i Churchillbiografiska filmer som Darkest hour (2017).
Svenskar brukar alltså inte förstå å ena sidan – å andra sidan-resonemang, men jag säger om både Churchill och Stalin, att det var tur för oss att de ledde kampen mot Hitler. De var våra frälsare då.
Långt tillbaka i historien fanns sådana ledare i krissituationer, som för oss liknar sagor. På elvahundratalet fanns det en dansk sagohjälte, Holger Danske, som på klassiskt manér väntades dyka upp när nationen var i fara. Det tog några danska partisaner fasta på under besettelsen – den tyska ockupationen under andra världskriget – och benämnde sin motståndsgrupp efter honom.
Om dessa Holger Danske-kommandon handlar filmstudions näst sista film för vårsäsongen, Flamman & Citronen (2008), nu på torsdag. Citron stavas förstås inte med stort C i vanliga fall, men här är det (precis som Flamman) ett täcknamn. Kämpar i en motståndsrörelse går ju inte klädda i uniform utan lever farligt dubbelliv. Motståndaren kallar dem därför terrorister, vilket envar bör tänka på, när det i massmedierna talas om terrorister. Ockupanter kallar alltid medborgerligt motstånd för terrorism. Det betyder inte att det inte finns terrorister. Ytligt liknar terrorister och terrorister varandra, men civila motståndsrörelser är faktiskt erkända som kombattanter i krigets lagar, om de bara visar sina vapen öppet i stridssituationer (före 1977 krävdes dock att de också bar åtminstone något slags kännetecken såsom förbands- eller nationalitetsemblem).
Motståndsmannen Flamman spelas här av Thure Lindhardt, en skådespelare vi alla sett som Sagas danske kollega Henrik i teveserien Bron (2015 – 2018). Citronen är den högst bioaktuelle Mads Mikkelsen (som också slog igenom i en teveserie, Mordkommissionen (2000 – 2004).
Idet avslöjar den skrämmande historien om den simmande spionen från Sankt Petersburg
Allt är inte som på film. Det sägs, att verkligheten är underbarare än dikten. Veckans amerikanska film på filmstudion hamnar i skuggan av de spännande nyheterna från Norge. För dem har ni väl hört?
En beluga, ett annat namn för vitval, har snokat i nordnorska vatten. Det får väl valar göra, de små liven. De snokar vid andra kuster också. När jag i augusti förra året var i Tjuktjien och gick ombord på ett fartyg vid Anadyrbukten, kokade havet utanför kajen av vitval. Jag har dem på bild, men ingen bild blev så bra som de alldeles underbara fotona och filmerna från Nordnorge, vilka jag rekommenderar en titt på här.
Vid norska kusten är man van vid såväl sill som späckhuggare, så vad var så speciellt med denna vitval? – Jo, den var uppenbarligen tam. För det första för att den var kontaktsökande; den simmade fram till fiskebåtar och lät sig klappas. För det andra för att den hade koppel på sig.
Koppel. Sådana har man hundar i, någon enstaka gång kan man ha ett barn i koppel, tjudrat vid en tall så att det inte når fram till den nyfödda lillbrorsan, som snusar i vaggan där i gläntan ovetande om sin svartsjuka storebror. En metod när man är ensam med barnen och måste laga mat och sådant.
Nå, den rara vitvalen hade koppel på sig, vilket den inte hade snott in sig i bland allt skräp i världshaven. Det var ordentligt selat på valen. Norska fiskeriverket sände ut en räddningspatrull, vana som de var vid att djur fastnar i skräp. De klappade och matade valen, tills de kom åt att själva simmandes få loss kopplet.
Nu kommer det spännande. Kopplet hade ett spänne med firmamärket
(Syns det dåligt? Där står ST. PETERSBURG EQUIPMENT)
och då måste det förstås vara en rysk spionval. I folkhumorn döptes den snart till (jag försvenskar stavningen) Valdimir. Det hade man ju hört, att ryska marinen dresserar delfiner och dylika intelligenta djur till yrkessoldater. Eller dito sjömän.
Det är möjligt. Den svenska marinen bedrev under andra världskriget avancerad militär träning med sälar, kloka som hundar – och också de måste ibland selas.
Den uppmärksamme läsaren torde dock ha undrat, varför det petersburgska firmamärket är skrivet med latinska bokstäver och på engelska. Är ryssarna lika amerikaniserade som vi, månne? Borde det inte ha stått
СТ. ПЕТЕРБУРГ СНАРЯЖЕНИЕ
eller något i den stilen? I de norska och engelska tidningsartiklar om Valdimir jag sett ställer sig ingen den frågan. Själv har jag förstås hört talas om andra Sankt Petersburg än originalet. Det finns till exempel en sådan stad i Florida i Förenta staterna. En kuststad som kanske har företag som tillverkar bältesspännen, och rentav med engelsk text. Och kanske finns det någonstans längs den kusten ett delfinarium som förlorat någon rymmare?
Bara en tanke.
Spionjakten har bevakats även i rysk press. De har nog roligt. Men svenska medier som så gärna kastar sig över alla ryska spionämnen tycks ha missat Valdimir. Eller har jag inte följt med?
Nog om det. På torsdag fortsätter vårsäsongens sista filmserie i filmstudion med en amerikansk romantisk komedi om valfrihet. Inte frihet från närgångna småvalar utan från kulturkrockar. En kille född i Pakistan blir kär i en helylleamerikanska. I USA. Dit hade familjen flyttat för att få valfrihet, men det får ju inte han, eftersom de vill att han ska hitta en fin pakistanska.
Tärningen är alltså kastad för ett drama på torsdag.
Rom, rom, rom, rom, Roma, Roma, Roma, romare, roman, romans, romansk. Det måste ha något med råma att göra.
Ingressen här listar en lång rad ord som verkar alltför lika för att kunna hållas isär. En riktig mix. Men de går naturligtvis att sära på och förklara. Ett av dem har en bärande betydelse på torsdag, och mixen leder tankarna till ett annat bärande ord samma dag: mixtek.
Mixteker är ett indianfolk i Mexiko, mixtekiska deras språk. Urinvånare tar sig i vår industrialiserade värld och världen över gärna till storstäder i jakt på jobb, sedan deras egna områden beskurits av den kapitalistiska utvecklingen och gjort det svårt för de infödda att försörja sig på hemmaplan. Undertecknad beskrev själv detta i det första av de två banden i jubileumsverket Kiruna – 100-årsboken: i artikeln Kulturers korsväg träffas fyra samiska Kirunakvinnor från fyra olika samiska språkområden och jämför sin bakgrund: en sydsame, en nordsame, en enaresame och en skoltsame. Alla kom de ursprungligen till Kiruna för att tjäna som piga. (Sedan tog livet andra banor, men det är en annan historia.)
I torsdagens film på filmstudion är en mixtekiska piga i en övre medelklassfamilj i Mexiko. Jungfru skulle man också kunna kalla henne, för hon bor hos familjen hon tjänar och blir den huvudsakliga barnuppfostraren, varvid naturligtvis barnens kärlek till henne blir som barns kärlek till modern. Ett egendomligt förhållande som återfinns jorden runt; egendomligt därför att jungfrun ju inte är jämlik med föräldrarna hon arbetar åt men ändå kanske blir barnens främsta föremål för kärlek. Till och med slavar kan bli det främsta föremålet för fria barns kärlek, såsom läsaren av (eller åskådaren till) Margaret Mitchells Borta med vinden (som film 1939) kan se. Hjältinnan, plantageägarfamiljens dotter Scarlett (Vivien Leigh), har uppfostrats och tuktas ännu som ung vuxen av slavinnan Mammy (Hatty McDaniel).
Men åter ett tag till de romska orden, där ett har bäring på torsdagens film. Om vi tar dem i bokstavsordning, så är Rom Italiens huvudstad men var också romarrikets huvudstad och namn på hela riket. Roma på italienska. Roma kan också vara svenska, en gotländsk tätort som ska uttalas på gutamål. Bort då med dessa tre ord med stort R i början.
Närmast efter kommer tre rom. Ett äter vi som kaviar sedan någon fiskhanne spillt sin säd, ett dricker vi kanske därtill och ett är en zigenare, en av många romer. I det fallet uttalar vi inte ordet [råmm] utan [råm]. Tre ord mindre.
Därnäst står ett Roma till. Det väntar jag med (nu anar den uppmärksamme, att det är det som är det bärandet ordet). För övrigt uttalas det ordet också med å-ljud.
Romare uttalas däremot inte [råmare], som ju är en ko. En romare var en medborgare i det gamla riket Rom och är en sådan även i dagens huvudstad Rom. Bort ett ord.
Borta med vinden var en roman. Det ordet har svenskan använt sedan början av 1700-talet. Då betydde det först »berättelse på romanskt folkspråk«, alltså på ett språk som ättlingarna till romarrikets folk talade. De egentliga romarna hade ju talat latin. Om berättelsen är tantsnusk eller på något annat sätt blandar in kärlek eller liknande känslosvall, så blir den en romans. Många sådana romaner utgör genren romantik. Och därmed är listan genomgången.
Det återstående Roma är en stadsdel i staden Mexico i landet Mexiko. I Roma bor familjen, där jungfrun verkar (den utspelar sig 1970 – 1971). Och hela filmen har därför fått namnet Roma (2018). Ni lär ha hört talas om den, ty många i vårt land tittar på Oscarsgalan på teve, och i år vann denna film tre Oscar – en av dem för »Årets bästa film på främmande språk«.
Någon läsare må invända, att stora delar av Förenta staternas befolkning – särskilt de som lever nära den trumpska muren – har spanska som modersmål. Men nu är det med prisgivarakademins stadgar en gång så, att engelska är det språk som den allra bästa filmen måste vara inspelad på.
Alltnog. Filmen ansågs alltså bäst bland de främmande, och det trots två saker: 1) att den var fotograferad i svart-vitt och 2) att den inte hade släppts som biofilm. Nej, filmen var gjord för Netflix, som är ett US-amerikanskt företag vars ändamål är att livnära sig på filmer på DVD, bluray och strömmande video. Denna koppling till ett bolag som till synes drar uppmärksamheten ifrån biograferna gjorde, att Cannesfestivalen inte godkände filmen som tävlande festivalbidrag. Det gjorde dock Venedigfestivalen, som gav den full pott, som alltså sedan också Oscarsfestivalen gjorde.
Den som följde med, kunde ana att biograferna ändå var det ultimata målet, för filmen var inspelad på celluloid, inte digitalt, och därtill på jättedyr 65 mm-film (som för biograferna sedan omvandlas till 70 mm). Sådan upplösning och kvalitet kan inte strömmande video ge full rättvisa, därtill behövs biografer med stora dukar. Och ut på biograferna kom förstås filmen så småningom.
Förvisso finns det en roman om jungfrur och som blivit teveserie, Margaret Atwoods 1985 skrivnaTjänarinnans berättelseoch 30 år senare för teve filmadeA handmaid’s tale, och redan August Strindberg skrev ju om Tjänstekvinnans son, vilken var han själv. Filmen Romas regissör är också i centrum för berättelsen, eftersom det är hans egna upplevelser som ligger till grund för handlingen, »ett intimt porträtt av de kvinnor som uppfostrade mig i kärlekens tecken« med hans egna ord. Vem är då denne regissör och vem denna tjänstekvinna?
Regissören är man och mestisifierad mexikanare – kort sagt vit – jungfrun kvinna och mixtekisk mexikanska – urinvånare. Han heter Alfonso Cuarón och är för den stora biopubliken känd för något totalt annorlunda än Roma: rymdäventyret Gravity från 2013. En del gick väl också och såg Älska mig till döds (1991) och ännu fler Din morsa också! tio år senare. Även en Harry Potterfilm har han regisserat (Harry Potter och fången från Azkaban 2004), men nagelbitaren Gravity var nog den stora kassakon. – Och så kom han och tog storslam med en ömsint film om kvinnorna som uppfostrat honom.
Hon, den kvinnan som var hans extramamma, jungfrun, heter som skådespelerska Yalitza Aparicioochhade just gått ut förskollärarutbildningen, när systern hennes såg ett anslag om att skådespelerska söktes. I väntan på betygen kunde hon gott gå på uttagningstest (fast gjorde det ensam då systern backade ur för att hon var gravid). Film visste hon inget om och Alfonso Cuarón hade hon inte hört talas om. Men av drygt 110 sökande blev det hon som fick huvudrollen.
Oerfaren som hon var och emedan Cuarón inte berättade för skådespelarna om manuset i förväg utan delade ut bitar av det dag för dag och spelade in scenerna i kronologisk ordning, tog hon så vid sig av en tragisk scen, att hon grät hejdlöst.
Så kan en regissör spela in en film. Men inte hör det till vanligheterna.
Se Roma på torsdag och jämför med Gravity, om du tidigare har sett den. Större skillnad mellan två filmer får man leta efter.
Man kan gräva ned sig för mindre, om man i Kiruna stannar hemma under påsken.
Kiruna är en dödstråkig plats under påsken. Under andra storhelger också. För Kirunabor utan stuga eller annat nöje att åka till är det nog inte så roligt då. För hemmavarande barn kanske till och med oroligt. Förvisso kan man åka skidor i spåren eller slalombacken. Men värst är det antagligen för turisterna.
De turister, som just under storhelgen är i sta’n, måtte bli väldigt förvånade. Tomt på gatorna, inga nöjen igång, knappt någon öppen krog. Att utsikten från nuvarande centrum är vacker är klen tröst, när man vill göra något. Om dagen kan man åka på gruvtur eller hyra skidor eller snöskor på Ripan och gå ut. Det är ju det de kommer att berätta om hemma efteråt.
Men kvällarna? Jo, det finns en öppen pub, som serverar mat också. Ändå kanske man skulle vilja gå på något nöje, särskilt om vädret är dåligt (det är inte alla påskar vi har haft det som denna). Barn och unga hemma under helgen lär också efterfråga nöjen, ifall vädret är dåligt.
Det skulle behövas en evenemangsorganisation för helger, då det mesta är stängt. Löst sammansatta sällskap för särskilda ändamål har funnits förut. Vi hade ett »försköningsråd« i några år, initierat av Sören Häggroth, om jag minns rätt.
Ett sådant sällskap kunde man ha för att försköna tråkiga helger. Sällskapet kunde få heta Dötrist och inrikta sig på en barntillåten film tidigt varje kväll och efter den en vuxenfilm och bygga på eldsjälar som ersattes på något trevligt sätt i stället för anställningsavtal. Filmer skulle noga utväljas för ålderns skull respektive för att vara tillgängliga på språk som de flesta turister skulle förstå.
För att respektera traditioner, kunde filmer med judiskt-kristna motiv visas på skärtorsdagen. Sådana finns ju för den som vet var man hittar dem och bryr sig. – Kom ihåg, var ni hörde den idén första gången!
För att återgå till vad man kan syssla med som invånare här, så kan man alltid söka statistjobb. Det spelas ju in film i parti och minut i vår stad! Undertecknad har exempelvis denna vårvinter i Björkliden staterat i en ny säsong av Andra åket och därvid fått sina axlar knådade av en skådespelare, under cateringlunchen fått en varm blick av en ljuv skådespelerska och därefter fått en ringa summa. Det är deltagandet, som är det roliga. I en ny Rebecka Martinsson-film fick jag gå över en gata flera gånger, vilket väl inte var en av mina mest spännande upplevelser – men även det gav inblickar i filmarbetet. Mest gav väl ändå det, att ett tredje filmbolag ringde och omedelbart ville ha mig till Gällivare för en liten talroll i Björnstad, en roll som »du är som klippt och skuren för«.
Nå, ringer de en och en halv dag innan, så måste det väl vara för att de råkat ut för manfall och bråttom att smörja någon. Eller också var det för mitt namns skull jag var så klippt och skuren.
Det är i filmningsarbete precis som i lumpen mycken väntan. Då kan man ha turen att råka i trevliga samtal med andra statister eller med skådespelare eller med annan personal. En filminspelning är likt en manöver en sammanflätad organisation med mängder av nyckelspelare i fråga om smink, statistöversikt, guvernanter, ljusbyggare och myggstickare (någon som fäster en liten mikrofon på den som ska säga något) och alla som håller reda på vilka som ska vara var och när. Och precis som i lumpen, när man ligger i skydd inför en stormning, får man avbryta alla samtal, när kommandot »Tystnad! Tagning!« hörs.
En kombination av dessa två världar infann sig i Gällivare, då jag hamnade i samma bil som en finlandssvensk skådespelare i serien vi spelade in. Jag undrade, om han gjort lumpen vid Nylands brigad. Jajamän, det hade han!
Hur kunde jag gissa det så bra? Jo, i Finland finns ett militärt förband, där utbildningen sker på svenska, och det är just Nylands brigad. Där utbildar de kustjägare, och Nylands brigad och den svenska Amfibiekåren samarbetar. Så där satt två kustjägare i bilen och råkades på grund av Björnstad.
Varför namnger jag inte dessa spännande personer? – För att det är ännu en med militären gemensam sak, det är hysch-hysch! Som statist får man skriva på ett kontrakt om att inte avslöja något, som publiken ska få veta först när det är så dags.
Mer militärt. Denna vecka efter påsk visar filmstudion aprilseriens sista film, som är så långt ifrån Ingmar Bergman man kan komma, Ubåten från 1981. Detta inte sagt för att klandra Bergman, men som tidigare nämnts i denna spalt, så förväntas man som filmaktivist – så kallad cineast – ofta vara stor anhängare av denne vår svenske regissör. Ubåtsfilmer förknippas inte med regissörer av hans kaliber eller djup. Ändå måste här sägas, att denne dämonkapten faktiskt spelade in en ubåtsfilm en gång – visste den ärade läsaren det? Filmen i fråga gjorde han 1968, och den hette Skammen. I den vänslades Max von Sydow och Liv Ullman skamlöst i ett växthus utan att bry sig särdeles om att världen utanför verkade gå under. Landet var ockuperat av främmande makt, nämligen, vilket 1968 var högeligen aktuellt i och med USAs krig i Vietnam. För Bergman kan den ockuperande makten möjligen ha åsyftat någon annan, dock. Han fick för bristande internationell solidaritet utstå en del kritik, vilket han säkert fnös som själva fan åt.
Ubåten, då? – Jo, med mycken möda och stort besvär fick han till slut den motvilliga Marinstaben att låna ut en ubåt, som då filmades i en scen.
Som Bergman sedan klippte bort ur den färdiga filmen.
Ur filmen denna torsdag är ubåten definitivt inte bortklippt. Originaltiteln är Das Boot, vilket uttalas »dass båt« och betyder båten och inte stöveln, som felaktigt uttal kan förleda en att tro. Den tyska titeln har ovanligt nog blivit den, som blivit berömd världen över. Nyligen har en ny teveserie spelats in med samma titel, och den går nu på SVT.
Denna nya teveserie föranledde Kiruna filmstudio att plocka upp den gamla originalfilmen (i en förlängd version, så kallad regissörens egen klippning) för att ge en bakgrund till teveserien, som ska vara en uppföljare. Denna uppföljare är välgjord men känns för undertecknad mer som en traditionell äventyrsserie med tydliga inslag syftande till försäljning på en bredare marknad. Som att några rollfigurer enbart talar engelska, fastän man förutom ombord på ubåten mest uppehåller sig i Frankrike. Det kan väl hända, i och för sig. Brittiska och nordamerikanska nedskjutna flygare gömde sig ju och skulle smugglas över till England. Men på den tiden var inte färdigheterna i varandras språk så stora som idag, så det verkar aningen konstruerat, att så många tyska sjömän och franska motståndsmän förstår engelska så bra som de i denna serie gör.
Alltnog, det är en lisa för själen att filmer av idag oftast använder rollfigurernas rätta språk i stället för det gamla hollywoodska brytandet på engelska för att få en amerikansk publik att tro, att personerna egentligen talar ett annat språk. Ett återfall i »alla pratar engelska« hade emellertid den nyligen visade skandinavisk-holländska filmen Kursk (2018) av den svenske regissören Thomas Vinterberg. Frånsett några engelska och norska roller föreställde hela rollbesättningen ryssar – som talade engelska.
Rätt språk var 1981 inte legio, och tyska filmer nådde inte ofta in på den svenska marknaden, vare sig från öst eller väst. När då Wolfgang Petersen detta år kom med en film om tyska sjömän som för Tredje riket torpederade amerikanska och brittiska fartyg, så var det för tiden djärvt. Tyska och japanska soldater hade så gott som alltid framställts ur de allierades synvinkel och då gärna som svartmuskiga och lömska. Ungefär som indianer och banditer i vilda västernfilmerna.
Petersen bröt därmed ett tabu, när han gjorde »hjältar« av nazityska sjömän. Ett liknande tabu hade redan 1970 regissörerna Richard Fleischer och Kinji Fukasakubrutit med filmen Tora! Tora! Tora!, visad härom året i filmstudion. Då gällde det »gulingar« som för första gången beskrevs som människor och regisserades av en av sina egna på sitt eget språk. För oss européer kan tabut mot nazityska hjältar ha varit mer svårsmält, men även i USA var det det, när filmen fick sin premiär på en filmfestival i Los Angeles 1981. Den kallsinniga publiken fick inte liv förrän en textruta berättade, att av 40.000 tyska sjömän på ubåtar kom aldrig 30.000 hem igen. Då applåderade publiken…
Men rätt ska vara rätt: när filmen var slut fick den stående ovationer.
Och det fick den överallt. Tyska som filmspråk blev liksom accepterat, det talades om Das Boot. Men hjältar skrev jag inom citationstecken. Det gör man normalt inte, huvudpersonerna i en film kallas dess hjältar, dem man hejar på. Petersen var inte heller ute efter att man skulle se sjömännen som andra världskrigets hjältar, däremot som individuella hjältar i en film, som ville beskriva hur livet i liten plåtburk kan te sig i krig. Som sådan liknar den israeliska filmen Lebanon från 2009 mycket Petersens »Ubåten«, fast plåtburken den gången var en stridsvagn.
Wolfgang Petersen hade besvärligheter, som dagens filmare kan undvika. Vi är till exempel numera vana vid dataanimeringar av hög klass. »Kursk« använder sådana flitigt med så lyckat resultat, att en felfinnare som jag själv ett tag trodde, att den faktiskt var inspelad i Murmansk och Kolafjorden. Det var den inte, den var gjord i Rumänien…
År 1981 var sådant bara en dröm. Merparten av Petersens budget gick åt till att bygga två ubåtar, som den ursprungliga tillverkaren fick i uppdrag att göra efter sina ritningar från andra världskriget. Den ena ställdes på land för interiörinspelningar, den andra flöt och seglade på riktigt med en enkel motor. Men bara i lugnt vatten. En dag var det grov sjö, och ubåten gick mitt itu och sjönk till botten. Eftersom den behövdes, bärgades den och lappades.
En annan sak som hade gjorts lättare idag var rusningarna med kameran genom ubåten, när det hände något. Den skakfria kameran, steadycam, var ännu inte uppfunnen 1981, så fotografen Jost Vacano uppfann själv tillsammans med sin far en föregångare (och fick bära hjälm för att inte slå sig fördärvad).
När de faktiskt vid ett tillfälle seglade med filmubåten (i lugn sjö, märk väl, man sprutade låtsat svall med slang över bryggan) spolades oplanerat en av skådespelarna överbord under filmning, varpå en annan av skådespelarna spontant ropade »Man överbord!«. Skitbra, tyckte Petersen, skrev om manuset och behöll scenen. Skådespelaren fick skjutsas fram och tillbaka mellan sjukhuset och ubåten dag efter dag för inspelningarnas skull, och i det nya manuset var han – skadad.
Filmstudion visade en annan ubåtsfilm förra året, också med tyska hjältar. Den var en sannhistoria om ett misstag. Ubåten hade sänkt ett passagerarfartyg och tog efteråt ombord så många överlevande som fick rum och resten på släp i jollar. En åskådare sa efteråt, att hon hade tänkt gå hem den första kvarten, eftersom hon inte gillade krigsfilmer. Men, som hon sa, »Jag är så glad att jag inte gjorde det, för det var ju en film om humanitet«.
Humanitet är väl inte ordet för dagen angående denna veckas film, men krigsfilm och krigsfilm kan även här vara olika saker. Den, som kommer, får se. Redan klockan 18, ty detta blir en helaftonsföreställning före en arbetsdag.
För att dra (revolver) snabbare än din egen skugga: Gå från Wild West mot Key West utan att passera Florida. Och dra, dra, dra!
Barn gillar serier, kanske pojkar än mer än flickor – det vet jag inte, men jag var pojke.
Det fanns inte så många i min barndom. Serier, alltså. Pojkar fanns. Det fanns då svenska serier som Kronblom, 91:an och Åsa-Nisse – och naturligtvis ännu fler i veckotidningar. Men det fanns också en ytterst annorlunda, som hette Mästerkatten, naturligtvis efter sagans Mästerkatten i stövlar. Dels för att omslagen var skurna efter konturerna på omslagsbilden (vilket förlag skulle kosta på sig en sådan sak idag?), dels för att en enda berättelse genom ett helt nummer kunde börja som illustrerad prosa och fortsätta som tecknad serie. Inte ett så dumt sätt att tillfredsställa olika nivåer på läskunnighet och tålamod på!
Kalle Anka & c:o var den självklara favoriten bland de utländska. Så kallade album kom i mitten av sextiotalet, först fyra Tintin, inbundna med tygrygg. De slog inte. Ett annat förlag tog över några år senare med mjukband.
Det fanns ju Stålmannen, Läderlappen och många andra serietidningar, för all del, men det svenska språket vårdades oväntat nog av Disneys svenska förläggare. Det berodde antagligen på, att den första översättaren var filosofie licenciat och noga med sådant. Den traditionen har de mig veterligt fullföljt. Därmed fick också figurerna svenska namn med anknytning till vårt klassamhälle och de namn som var vanliga på den tiden: arbetarkillen Kalle och överklassgubben Joakim (så hette inte arbetarbarn då), därtill med adelsmärket von.
I original var Joakim inte en Disneyprodukt utan påhittad av den anställde tecknaren Carl Barks, som gjorde en längre julserie, Jul i Ankeborg, efter Charles Dickens En julsaga, vars huvudperson var den gnidne krösusen Scrooge. Så hette Joakim också i Barks original (i Norge fick han heta Skrue).
Rättigheterna tecknades av olika företag, så att Hemmets veckotidning kunde kalla Musse Pigg Micke Mus och en del andra roligheter. I Danmark heter Kalle Anka Anders And, vilket kanske är en vinkning till H C Andersen. I Norge fick han fantasilöst behålla sitt amerikanska namn Donald Duck.
Det är väl tur för Sverige, att Kristdemokraterna inte fått utse någon stats- eller utrikesminister, för det första land en ny svensk regering gör statsbesök i är ju Finland. Tänk er, att minister Acko Ankarberg skulle presenteras inför riksdagen i vårt grannland, där Kalle Anka heter Aku Ankka!
Rättighetsdifferenser förekommer på fler håll. När jag gick i folkskolan fanns det en lektyrtidskrift, en veckotidning med noveller och reportage samt knep och knåp, som hette Lektyr. I den fanns en helsida med en tecknad serie, som hette Snabba Ville, mannen som drar snabbare än sin egen skugga.
Som album under annat förlag utkom denna fransktalande vilda västern-parodi under namnet Lucky Luke flera år senare. Vid det laget hade Lektyr blivit en så kallad herrtidning…
Ville/Luke blev så småningom tecknad film. Men nu visar filmstudion denna torsdag en seriös komedi med levande skådespelare om denne seriefigur, Lucky Luke (2009). Månne det kan vara något? I alla fall har de stora skrattfesterna på senare år varit franskspråkiga. Citatet i ingressen ovan är från en av många sentenser (på franska) i filmens sluttexter.
–I det här landet ställer de tjuvar och banditer på piedestal! utropade en skoltsamisk mormor från Sovjet, när hon i Finland fick se en staty av den finsk-svenske »bondeledaren« Pekka Vesainen, som 1589 hade bränt ned Petsamo kloster.
Banditer som hjältar eller att hjältar är banditer är stundom en fråga om synvinkel.
I Charles Dickens roman Oliver Twist är en central figur snattare. Snällt sagt. Snarare rövarkung, en stadens motsvarighet till Ronja rövardotters pappa. Denne rövarkung styr över ett band av snattare och ficktjuvar med förgreningar till tyngre brottslighet.
Dickens ville väl visa den samhälleliga verkligheten med fattiga och rika i det viktorianska London. – Som är densamma som förhållandet mellan fattiga och rika i många av vår tids stora metropoler, låt vara att idag knarkförsäljning brukar vara ligornas huvudsakliga födkrok. Rövarkungen i Dickens London heter Fagin, en sträng figur men också en faderlig en. Tjuvgänget är som en enda, stor familj.
Sådan minns jag själv Fagin, ty även jag var en av dessa tjuvpojkar, när jag var i elvaårsåldern. Inte i London, dock, utan på tiljan. Lionel Bart hade gjort musikal av Oliver Twist, Oliver! hette den kort och gott, där det talades och sjöngs på cockney. Det hade man i den svenska versionen bytt ut mot ekenslang, något slags stockholmska. Således undrar den främste av Fagins tjuvpojkar, Räven, varför lantisen Oliver vid deras första möte stirrar så på honom:
– Har du aldrig sett en snitsare förut?
– Nej, aldrig, svarar Oliver.
– Du var mig en riktig gröngöling!
Personligen blandade jag ihop det där och frågade vid provspelningen Oliver:
– Har du aldrig sett en gröngöling förut?
Men så blev det heller aldrig någon teaterbana för mig. Alltnog, känslan av att vara i en stor, varm familj hade vi småtjuvar, när vi låtsades sova men tjuvkikade på Fagin, Jarl Kulle, där han satt och räknade alla dyrbarheter vi hade fått ihop.
När detta begav sig, förstod jag inte den djupare innebörden av denna scen, där Fagin gräver i ett skrin fullt med smycken, håller upp dem mot ljuset och sjunger Reviewing the situation, vars svenska titel jag har glömt. Han framstår som en riktig Joakim von Anka-figur. Som vuxen ser jag det mer som den klassiska nidbilden av den gnidne juden. Att Fagin skulle vara jude framgick över huvud taget inte i den svenska teateruppsättningen, men Dickens Fagin är jude.
I Asien finns också stereotyper som hatobjekt av liknande slag. Minns fördrivningen av kinesiska handelsmän från Vietnam efter kriget (första gången vi hörde ordet båtflykting). De var Vietnams judar.
Vilka som fyller behovet att ha någon att skylla på i Japan, det vet jag inte. Koreanerna lär vara föraktade, ättlingarna till dem som »importerades«, när Japan koloniserade Korea. Men det låter snarare som att de skulle vara Japans zigenare. En fattigare folkgrupp som föraktas, likt romerna i Europa, finns ju också på andra håll – se bara hazarerna i Afghanistan. Det är pojkar bland dem som blir ensamkommande barn i Sverige.
Men Japan, alltså. En film därifrån nominerades senast för en Oscar som bästa utländska film, Shoplifters (2018). Snattare på svenska. I den får man se en modern version av Fagin och hans tjuvgäng, en varm familj. Det säger redan den japanska titeln: »Snattande familjen«, ungefär.
